Sigge Eklund: ”Pappa var plump och självupptagen”

– Det är en svår konst att göra ett personporträtt. Hur man än gör känner man att det har gjorts förut. De ska ju oftast börja med någon slags miljöbeskrivning av själva mötet med personen, en utläggning om hur svår han eller hon varit att få tag i. Skribenten ska spänna sina stilistiska muskler i en halvsida eller så. Jag har ju skrivit en hel del porträtt själv, och brukade oftast hoppa förbi hela den biten och gå direkt på frågorna och svaren. Jag vet inte hur du brukar göra, du kanske är en väldigt nyskapande person.

Det är Sigge Eklund som talar. Konnässörer av personporträtt med miljö- och stämningsetablerande inledningsparagrafer kan kort notera att vi sitter vid ett vitlackerat bord av fabrikat IKEA i anslutning till en kokvrå tillhörande den studio där fotograferingen just ägt rum, medan Sigge lindrar hungern med en nymikrad portion pasta och köttfärssås, av allt att döma obekymrad om det i skrivande stund högaktuella hästköttshotet. Om det finns någon vars teorier om personporträtt i livsstilsmagasin är värda att lyssna på lär det vara just Sigge Eklund, som vet vilka konsekvenser ett dylikt kan få. Exempelvis kan man komma exceptionellt väl överens med den man skickats att porträttera, inleda en vänskap som mognar till ett fruktsamt kreativt samarbete och blott fem år senare producera en gemensam podcast med en lyssnarskara kring kvartsmiljonen, vilket händelsevis är tillräckligt många att via sponsoravtal säkra ens heltidsförsörjning. Så såg i alla fall händelseförloppet ut efter att Sigge anno 2007 fick i uppdrag av tidningen Bon att intervjua Alex Schulman, en artikel som kom att få rubriken Andra Sidan Alex i en referens till Unni Drougges roman om sitt första äktenskap. Alex Schulman har sedan dess lagt ut texten om sitt förhållande till Sigge Eklund, inte minst i bloggform. Sigge har hittills varit aningen mer reserverad.

– Alex har varit otroligt betydelsefull för mig. Även om han är neurotisk så är han också orädd. Han saknar respekt för media, och betraktar mediavärlden mycket som en lekplats – i alla fall gjorde han det då, när jag lärde känna honom. Han skulle skriva en krönika för Schibsteds gratistidning Punkt SE och lämnade in en fem år gammal text som Filip Hammar hade skrivit för Aftonbladet. Han var elak mot självupptagna kändisar. Det var väldigt befriande för mig att börja umgås med honom under en period när jag fortfarande satt och försökte skriva stor litteratur som skulle få respekt på kultursidorna. Jag spelade fortfarande enligt existerande strukturers regler, medan han hela tiden ville utmana dem. Sådan är även jag innerst inne, och därför blev det väldigt inspirerande att träffa någon som honom.

Hur började podcastprojektet?

– Idén kom redan för två år sedan, när jag började klippa Filip och Fredriks podcast. Redan då ringde jag Alex och föreslog att vi också skulle starta en egen. Det kändes ju givet, på något sätt. Samtidigt: När vi lyssnade på deras podcast fick vi snabbt mindervärdeskomplex, eftersom de är så skickliga på det som de gör – deras snabbhet, associationsförmåga, referensrikedom. Det kändes som om vi snabbt skulle framstå som vaga kopior. Det tog oss ett och ett halvt år att våga testa om vi kunde hitta något eget, något annorlunda.

Har samarbetet påverkat er privata relation på så vis att spontant uppdykande samtalsämnen plötsligt ter sig för värdefulla att slösa på vanlig konversation, och måste avbrytas för att sparas till inspelningen?

– Nu jobbar vi ju åtta timmar om dagen tillsammans, hela veckan, så det finns i princip ingen privat tid längre. Men visst är det så.

Hur mycket arbete läggs ner på varje avsnitt?

– Tyvärr, och det är verkligen idiotiskt, har vi blivit väldigt sena i podcastarbetet. Senare och senare för varje avsnitt, skulle jag säga. Vi sätter oss och mejlar varandra vid elva eller tolv kvällen före. Vanligtvis skriver vi ner ämnena utan att berätta i detalj vad som ska diskuteras: "Jag vill prata om hur löjligt det är att Resumé uppmärksammar så kallade kreativa jobbansökningar", skriver jag, och det är allt. Vi har kommit fram till att det är bäst så ­– samtidigt som man hinner fundera lite kring ämnet tillkommer ett överraskningsmoment då man inte vet exakt vilken vinkel den andre tänkt sig.

Och podcasten betalar numera hela ditt uppehälle?

– Eftersom vi ganska snabbt fick så pass många lyssnare har det inte varit några problem att få sponsorer, även om jag tror att podcastersättningen kommer att öka dramatiska under de närmaste åren i takt med att företagen inser hur lojala lyssnarna är. De lyssnar så noggrant och uppmärksamt. Det skulle vara svårt, tror jag, att få vanligt folk att svara på vem som sponsrar X-Factor. Informationen flimrar förbi så snabbt. Jag har aldrig träffat någon som inte vet vilka vi sponsras av, vilket borde vara värt en hel del pengar för en kommersiell aktör. Därför är det sorgligt att höra hur få podcasts som faktiskt lyckas hitta sponsorer – men det kommer att förändras. Det är jag övertygad om.

Den trogne lyssnaren har vid det här laget hört dig sitta och prata i åtskilliga timmar…

– Tänk dig mig då, som har klippt 130 avsnitt av Filip och Fredrik, fem timmar åt gången. Det är över 600 timmar av deras röster.

…vilket skapar illusionen av att man känner dig, i synnerhet med tanke på samtalens intima natur. Märker du av någon skillnad i bemötande bland folk till vardags?

– Jag har själv hälsat på Harvey Weinstein på gatan i New York. Han hälsade inte tillbaka, kan jag säga. Men ja, responsen har varit väldigt stark. Det händer att folk kommer fram på gatan. Berusade människor vill ofta visa hur glada de är över podcasten. Annars är folk mest som man är själv: Om man gillar någon vill man gärna visa att man är en trogen lyssnare, och berätta att man förstått någon specifik detalj som gått alla andra förbi. Sådant händer rätt ofta; någon kommer fram och håller med om någon liten subtil åsikt. Alternativet är att de rättar en, vilket också förekommer, men jag ser även det som en komplimang.

Lejonparten av ovan nämnda arbetstimmar går för närvarande åt till att repetera inför marspremiären av Älska mig, en soloscenshow på Maximteatern framförd av Alex Schulman, regisserad av Sigge och skriven av dem båda.

Innebär ett eventuellt negativt bemötande av föreställningen en risk för er fortsatta relation?

– Nej. Blir det succé kommer det kännas som om vi gemensamt dragit det dit, blir det fiasko kommer vi gemensamt att kunna skratta åt hur värdelösa vi är. Det är det som är fördelen med att ha en samarbetspartner att dela allt med: Framgångarna kan man fira gemensamt, och tillsammans kan man distansera sig från motgångarna. Både Alex och jag har tidigare mest jobbat ensamma, vilket innebär att vi bara har oss själva att tillgå om man får en negativ recension, eller en positiv. Det blir en inre dialog som kan kännas både smutsig och självupptagen. Att ha en kompis att diskutera med gör det med legitimt att föra en diskussion om hur vi uppfattas, att älta.

Initierade podcastentusiaster på exempelvis Flashback har gjort gällande att du är den mer påläste och välartikulerade av er två.

– Jag läser ganska mycket av det som skrivs om oss, och kan hålla med om att det fanns sådana tendenser i början. Jag tror att det handlade om en nyförälskelse: Jag var en ny upptäckt, Alex har de läst och hört i många år. Jag var också väldigt hungrig i början, avbröt och tog plats, eftersom jag kände att jag äntligen hittat en kanal. När jag hör de senaste avsnitten känns det mycket mer balanserat. Jag tror också bara att det är folk som själva inte jobbar med underhållning som misslyckas med att se att det är just kombinationen av oss båda som är det vinnande konceptet. Jag blir som jag blir för att han är som han är. Dessutom tycker jag att Alex är otroligt intressant så fort han berättar om något, oavsett om det bara handlar om honom och dottern Charlie i ett väntrum någonstans. Jag har samma förhållande till honom som till en tjej man precis blivit förälskad i: Man vill höra honom berätta om allt.

Även om genomslaget i mittfåran låtit vänta på sig till i fjol har Sigge Eklund varit i högsta grad närvarande i kultursammanhang sedan det sena 90-talet. Debutromanen, den självbiografiska Synantrop: En kärlekshistoria gavs ut på Albert Bonniers Förlag 1999 och renderade superlativer från inflytelserika kritiker som Nils Schwartz, Helena von Zweibergk och Anina Rabe. 2002 års Den sista myten, ett mysterium vävt kring temat evolutionspsykologi, följdes av barndoms- och fadersskildringen Det är 1988 och har precis börjat snöa 2005 och Varulvsvalsen 2007, en berättelse om missbruk och dess erosionsverkan på den drabbades anhöriga. Alla baseras på självupplevda händelser, ingen av dem är längre än 200 sidor, och målgruppen kan närmast beskrivas som finsmakare, vilket är att betrakta som en måttligt kommersiell nischmarknad i Sverige. I mellantiden var Sigge i allra högsta grad verksam inom den i Sverige då spirande bloggkulturen, dels genom den egna bloggen, nedlagd strax efter sin ettårsdag, och dels genom skapandet av Bloggportalen, en med egna ord "fulkodad" digital katalog som hjälpte den hugade bloggläsaren att navigera mellan potentiellt intressanta alster baserat på ämnesval och popularitet. Sigge var också snabb att gå till storms för bloggandet som en litterär gräsrotsrörelse, vars inflytande blir tydligt i det egna författarskapet genom de språkliga förändringarna från den genomarbetade och beskrivande Det är 1988 och har precis börjat snöa till den fragmentariska, ordkarga och naket sakliga Varulvsvalsen. Bloggportalen.se fyllde en helt ny nisch då den kom, och köptes sedermera av Aftonbladet. Parallellt har även ett antal frilansuppdrag pågått, både som skribent och krönikör och som webbstrateg ­– nu senast inom ramarna för TV4-Gruppens filmstreamingsatsning Filmnet ­– och formgivare.

– Av allt jag gjort tycker jag det är väldigt skönt att det är just podcasten som slagit. Jag har blivit uppmärksammad förr – om än i mycket mindre skala, för bloggen och för böckerna – men mitt egentliga jag har haft en väldigt liten inteckning i det som väckt uppmärksamhet: I fallet med exempelvis Varulvsvalsen ger den en ögonblicksbild av någon jag var för tio år sedan, under en viss månad, i ett visst tillstånd. I jämförelse finns det så mycket av mig själv i podcasten: Blir den uppskattad, är det jag som blir uppskattad, min personlighet. Det är fantastiskt härligt. Tidigare har jag alltid känt att de som uppskattat mig haft väldigt begränsad förståelse för vem jag egentligen är, och känt en skam över det: Om de skulle fått höra hur jag pratar på riktigt, snarare än att bara läsa en mening jag skrivit om hundra gånger, skulle de inse hur banal jag är i verkligheten. Genom podcasten kan jag känna att jag får acceptans för vem jag verkligen är – för första gången i livet, höll jag på att säga.

Din nya roman, In i labyrinten, kommer ut i höst. Den låter i mina öron som en mer kommersiell bok på så vis att den åtminstone tekniskt sett hör hemma i deckargenren, samtidigt som du förefaller ha gjort en del eftergifter åt mer experimentella litterära ambitioner. Hur väl stämmer den beskrivningen?

– Så är det ju. Det hela började med att jag blev besatt av Madeleine McCann-fallet – där en fyraårig brittisk flicka försvann spårlöst under en semester i Portugal – och av min egen och andras reaktion på det. Man blev galen av att inte veta vad som hade hänt, en nästan fysisk känsla: Som när man var liten, först fick höra att rymden var oändlig och kände att det var oacceptabelt. Jag hade precis fått barn själv, och hade även barn i Madeleines ålder. Alla i min närhet var övertygade om att det var föräldrarna som hade dödat henne, gömt kroppen och nu ljög om det. Jag kände att den slutsatsen var ett sätt att hantera frustrationen av att inte veta. Jag läste massa psykologisk litteratur om ovisshet och hur vi hanterar den, och började skriva en bok om fyra experter: En barnläkare, en psykolog, en förläggare och en internetexpert. De utsätts alla för den ultimata ovissheten, ett barn som försvinner, och försöker alla förstå. Det är en deckare där man för en gångs skull inte får någon som helst insikt i polisutredningen. Just den tanken har jag haft ända sedan jag började skriva; en deckare om de anhöriga runt ett brott, fast ändå spännande, med pusselbitar som läggs till pusselbitar. Det här är första gången jag skrivit fiktivt, hittat på från början till slut. Det har varit rätt jobbigt.

Hur bra kommer den gå, tror du? Spelar det någon roll?

– Om det spelar någon roll skulle vi kunna prata om i fyra dagar. Grundsvaret på det är att jag är väldigt fokuserad och disciplinerad i stunden, vilket är en välsignelse och en förbannelse på samma gång. Jag känner att allt jag gör måste bli bra – det innebär inte att det är det, men jag måste åtminstone tycka det själv. Den här inställningen gör också att jag väldigt snabbt tappar kontakten med exempelvis böckerna. Jag går vidare till nästa grej. Eftersom den här boken i princip är klar spelar det knappt någon roll vad någon annan tycker om den när den väl kommer ut, vid det laget är det nästan som om någon annan skrivit den. Å andra sidan känner jag mig revanschlysten efter alla böcker som sålt dåligt – eller, de har väl sålt okej för vad de är. Men det hade varit kul att för en gångs skull sälja lite mer. Det känns frustrerande att ha ägnat tiotusentals timmar på böcker utan att nå högre försäljningssiffror.

För den som vill veta mer om Sigge Eklunds bakgrund och familjeförhållanden finns två utmärkta källor att tillgå: Dels den egna Det är 1988 och har precis börjat snöa – enkelt tillgänglig som e-bok, i likhet med den övriga backkatalogen – och dels podcastkollegan Kristoffers Triumfs timslånga intervju i podcasten Värvet. Båda innehåller delvis samma information: Ätten Eklund är en brokig skara bestående av idel framgångsrika medlemmar inom olika gebit, från de skådespelande farföräldrarna Bengt och Fylgia, via fadern Klas, finanstjänsteman engagerad i den socialdemokratiska partitoppen och sedermera chefsekonom på SEB, till yngre brodern Fredrik, som efter att ha gjort en kortare karriär som gayporrstjärna – om vilket han själv skrivit i den självbiografiska Bananflugornas herre – nu ­är en av New Yorks mest framgångsrika fastighetsmäklare. Själv är Sigge idag trebarnsfar.

Med tanke på att din far tycks ha haft en problematisk relation till din farfar, och du ett komplicerat förhållande till din far, känner du att du har brutit ett familjemönster i ditt eget faderskap?

– Jag lutar mer och mer åt idén att det har med personkemi att göra, att man inte bara är en produkt av sina föräldrar utan att man också föds med en personlighet. Man kan råka födas in i en familj där man mer eller mindre får de goda relationerna gratis. Jag är en ganska lågmäld och känslig personlighetstyp, medan min pappa är mer högljudd och munter. En del av vår tidigare konflikt går att förklara med det: Jag upplevde honom som okänslig, plump och självupptagen, medan han antagligen betraktade mig som ganska knepig att förstå sig på. Jag upplever inte att det finns någon släktförbannelse eller att jag ärvt en oförmåga att känna närhet. För min del finns det inget mer intressant än att höra mina barn berätta om hur de haft de under dagen, vad de gjort i skolan, hur det kändes på skolgården, stämningen i klassen. Om de är kära i någon tjej, om de har kompisar. Sedan är det inte alltid de vill berätta. I fallet med min pappa var det han som berättade om sin spännande dag. Vi var publiken.

Du och Alex har även skrivit ett filmmanus tillsammans. Vad handlar det om?

– Om Sveriges sämsta kronofogdeenhet, som av olika skäl är väldigt dåliga på att kassera in pengar: Vissa är för snälla, andra för aggressiva. I Vändpunkt 1, som det kallas, åker de på en konferens för att lära sig att bli bättre fogdar, delta i gruppdynamiska övningar och liknande. Filmprojektet är inte formellt nedlagt: Producenten har visat det för några regissörer som helt enkelt inte gått igång på det. Men det är väl en allmän känsla av att det nog inte blev lika bra som vi trodde. Överhuvudtaget känns det just nu som en otroligt skön lättnad att, för första gången sedan jag var 15, inte är besatt av att jag måste göra film, eller stå på en scen. På grund av podcasten, en kanal där jag både kan vara allvarlig och rolig, Det är jävligt sjukt, att en liten podcast kan göra det: Få mig att släppa drömmen om det stora konstverket som ska förlösa mig.

Varför är det så viktigt att folk ser vad du gör?

– Det är väl den eviga frågan?

Sigge berättar aldrig hur man avslutar personporträtt.