Skorna gör mannen
"Jag låg ner i en soffa, jag grät, svettades, bröt av (minst) ett skohorn". Andres Lokko om smärtan att gå in ett par nya kängor.
Uttråkad av alla skor och kängor i min garderob tog jag steget fullt ut och beställde ett par riktiga jäkla blaffor till svarta Engineer Boots med rock’n’roll-spännen från Red Wing.
Tänkte att 1) de faktiskt är väldigt snygga och 2) jag måste någon gång i livet försöka att bära svarta skor i stället för blott fyra nyanser av bruna.
De är väl inte regelrätta mc-boots egentligen men de ser så ut. Ursprungligen togs de fram i början av 1940-talet för att skyffla kol i. Det supertjocka lädret och kängskaftens kombinerade bredd och längd skulle stoppa fötter och vader från att brännas av glödande kol i amerikanska tåglok.
Men detta är något av det hårdaste av uppdrag jag har tagit på mig: att gå in dessa monsterstövlar.
De ser ju så ymnigt rymliga ut. Det visade sig vara en
komplett synvilla.
Av något slags uråldrig modernistisk princip försöker jag förstås att inte bry mig om huruvida kläder är bekväma eller ej.
Vill man vara fin får man lida pin. Jag har det mottot på en brodyr hängande ovanför sängen. På den broderade löparen strax bredvid står det Love Hurts. Detta kan också appliceras på dessa förbannade boots.
Det här har varit – och är - en seriös pärs. Det tog mig fyra dagars genomsvettiga försök att ens komma in i dem första gången. Jag låg ner i en soffa, jag grät, svettades, bröt av (minst) ett skohorn och hoppade omkring i dem i hallen med fötterna bara halvvägs nere i dem.
Till slut satt de. Det kändes som en enorm seger. Tyvärr hade jag vid tillfället inga byxor på mig. Så en dag i boots och morgonrock blev resultatet. Tre inställda möten och en lunch på stan. Ingen verkade riktigt köpa ursäkten: "Jag har inga byxor på mig, bara ett par nya kängor, och kan därför inte ses i dag."
Men jag gör framsteg! Dock somnar och vaknar jag fortfarande med blödande fotvalv.
Lokko hissar och dissar
Hissar:
James Wood:
The Fun Stuff
& Other Essays
The New Yorkers främste litteraturkritiker ger ut en oumbärlig volym med sina bästa essäer och recensioner. Smått genial är den.
Junya Watanabe
Japanen fortsätter att imponera med smakfullt besvärliga och överdrivna rekonstruktioner av klassiker i fulländade material. Hade jag bara råd så… well, då hade vi talat om Watanabe från topp till tå.
David Bowie:
The Next Day
Det går inte att argumentera mot den rösten och – hey! – att vi ens fick höra den igen.
Dissar:
Än en gång: Sverige-demokraterna
Sveriges tredje största parti? Jesus, så sorgligt och… underligt. Vad kan du och jag göra för att stoppa detta? Kan vi tala om detta och komma på en plan?
En klok vän kommenterade mina nya boots under en middag nyligen:
"Men, käre Andres, de där bootsen är ju ämnade för att antingen bara stå framför en kamin på ett tåg eller, möjligen, sitta på en motorcykel i. Du ska ju inte gå i dem. Du får verkligen skylla dig själv."
Jag hörde vad han sa. Han har förmodligen alldeles rätt. Det vet jag ju. Men jag tänker inte lyssna på det örat. No way. De ser ju helt lysande ut till de där rrl-jeansen med fulländade turn-ups jag köpte strax före mina Engineer Boots. Så jag fortsätter enträget att linda fötterna med bandage och metervis med plåster. Det här ska för i helvete fungera.
De. Ska. Bara. Bli. Mjuka.
Där andra jobbar på sina nyårslöften att komma i form, få bättre kondition eller platt mage ska jag ta mig tusan gå in de här bootsen. Att döma av mina stackars fötters sargade tillstånd efter en månads tappra försök så är det en utmaning helt i paritet med att bestiga Mount Everest, rida in en vild hingst eller sluta röka.
Vem sa att mode och nyfunna sartoriella ideal ska vara något lätt?
