Frederik Andersen: ”En kavaj tar minst 40 timmar och kostar 30 000 kronor”

När Frederik Andersen först kom till Östermalmsgrevarnas favorit­skrädderi A.W. Bauer var verksamheten på fallrepet: Två griniga gamla gubbar som jobbat tillsammans i fem decennier planerade nedläggning och såg ingen framtid för skräddarsydda herrkläder med hantverk i absolut världsklass – eller i en brådmogen dansk som envisades med att dyka upp varje fredag med en flaska whisky för att tjata om en lärlingsplats. Det skulle visa sig att de hade fel. Väldigt, väldigt fel.

Niklas Natt och Dag  |  Publicerad 2017-06-05 12:47  |  Lästid: 11 minuter

Frederik Andersen ger goda råd på vägen

* Trägen vinner

Om du vet vad du vill, låt dig inte avfärdas lättvindigt.

* Kvalitet före kvantitet


Satsa på bestående värden och bygg ett varumärke som håller i längden.

* Kasta inte ut barnet med badvattnet

Det är viktigt att anpassa sig till marknadens förändringar, men inte till priset av att kompromissa med din identitet.


Det var en gång en dansk. Så inleds lämpligen vad som i allt väsentligt kan berättas som en saga, inte bara med prefixet framgångs-. Historien om anrika skrädderiet A.W. Bauers makalösa återhämtning har alla de ingredienser man kan önska sig hos ett verk inom feelgoodgenren: Här finns vilja, strävan, livsomvälvande beslut och en avslutning som inte bör lämna någon otillfredsställd, annat än möjligtvis alla vi som plötsligt finner begäret väckt efter en livstidskavaj i
30 000-kronorsklassen men anar att sartoriella ambitioner och ekonomisk verklighet inte låter sig kombineras helt utan friktion. Men låt oss ta oss samman och fortsätta.

Frederik Andersen:
Brunnsgatan. Stockholms svar på Savile Row.
Frederik Andersen:
A.W Bauer firade nyligen 150 år som den skräddarsydda kostymens fanbärare.

Kvalitetsspektrum  för herrmode

Konfektionskostymer:Fabrikstillverkade kostymer där prisbilden definieras av värdet i varumärket.

Högkvalitativa konfektionskostymer:Skiljer sig från vanliga konfektionskostymer främst genom att mellanlägget – det inre tyg som hjälper kavajen att behålla sin form över tid – är fastsytt, snarare än fastlimmat, vilket förbättrar plaggets livslängd.

Måttsydda kostymer: Kostym som sytts i fabrik, men som korrigeras av skräddare efter att mått tas på kunden vid ett tillfälle.


Skräddarsydda kostymer:Kostymer sydda helt från grunden efter kundens kropp. Kompetensen finns i dag nästan bara i London, Neapel och i Hongkong. Och på Brunnsgatan i Stockholm, förstås.

Dansken i fråga bär namnet Frederik Andersen. Redan som tioåring började han leka med sin mammas symaskin, och några år senare gjorde han det till sin hobby att köpa kostymer i andra hand, sprätta isär dem och ändra snitt och modell. En festlig sommar som säsongsarbetare på ett hotell i Grekland fick oanade konsekvenser i form av två svenska bekantskaper: Dels den skräddare som för hotellets räkning sydde kostymer för de föreställningar som arrangerades på daglig basis, dels en flickvän. Den sistnämnda innebar en flytt till Stockholm, och väl hemma sökte Frederik upp den förstnämnde, vilket ledde till sporadiskt arbete med att sy kostymer för Wallmans Salonger. Arbetet ynglade av sig.

– Jag var 22–23, hade ingen utbildning alls, hade inga me-riter utöver att jag tyckte att jobbet var skitkul. En dag gick jag upp till Dramatens syateljé för att presentera mig, utan att ha full koll på att deras verksamhet var en av de främsta i landet: Jag hade bara kollat upp adressen i telefonkatalogen, och lyckades på något sätt ta mig upp i korridorerna. Till slut hamnade jag inne på kontoret och pratade med chefen.


Dramaten söker inte folk, blev svaret, allra minst folk utan meriter. Icke desto mindre insisterade Frederik på att lämna sitt telefonnummer utifall att behov skulle uppstå.

– Det dröjde två veckor innan han ringde mig, helt despe-rat. De hade fått in en uppsättning med snåla tidsmarginaler. Jag hade väl inte varit helt tydlig med hur lite jag egentligen kunde, och han förutsatte nog att jag var mer kunnig än vad jag var. Jag blev hur som helst kastad rakt in i hetluften: ett halvårsvikariat, där det förväntades av mig att jag skulle jobba lika snabbt och bra som personal som varit där i tjugo år. För att hålla jämna steg var jag tvungen att hela tiden tänka två steg framåt, och inte bara koncentrera mig på vad jag gjorde med mina händer. Jag såg till att dela bord med den bäste skräddaren i huset: en äldre italiensk herre som aldrig gjort annat än att sy fina kläder. 

Teaterkostymer i all ära – inte minst till Ingmar Bergmans sista uppsättning – men efter att halvårsvikariatet pågått i tre år började det bli uppenbart att Frederiks passion låg i just kostymer: Inte som i riddar-, häst- eller pajas-, utan som i välskräddad herrekipering.

– Inget gjorde mig gladare än när jag fick en beställning på en svart kostym som skulle sitta perfekt.


Här någonstans blev Frederik varse A.W. Bauer för första gången. Ett aktat namn bland de insatta, och det rådde konsensus om de två fakta om etablissemanget som oftast återgavs.

– Dels att det drevs av två väldigt griniga gamla gubbar. Dels att de var otroligt duktiga.

Frederik Andersen:
En skräddarsydd kavaj från A.W Bauer tar minst 40 timmar att sy upp, med en slutnota på cirka 30 000 kronor.
Frederik Andersen:

Skräddarhuset A.W. Bauer firade nyligen sitt hundrafemtioårsjubileum, ursprungligen grundat av Julius W Bauer(initialerna i namnet härstammar från brodern Adolf, som tog över 1872) i mitten av 1800-talet. På den historiska kundlistan hittar vi bland andra August Strindberg och Gösta Ekman. Lokalerna ligger i dag i den branta backen på Brunnsgatan i Stockholm några kvarter från Stureplan. Inte bara i Sverige, utan även i Norden, är man ensam om vad man gör: skräddarsytt herrmode – för lekmannen ej att förväxla med det avsevärt vanligare måttsydda herrmodet, där befintliga plagg modifieras för att bättre passa bäraren. På A.W. Bauer gör man saker och ting från grunden: allting börjar med en rulle tyg.

– Jag hade börjat inse att jag lärt mig allt jag kunnat hos Dramaten, och att det inte riktigt var vad jag ville arbeta med. Kruxet var att A.W. Bauer var himla svåra att närma sig: Först ringde jag, och undrade om jag kunde komma förbi och visa lite saker jag gjort och diskutera ett eventuellt mentorskap. De begrep inte ens vad jag talade om och sa blankt nej.


Som Dramaten redan blivit varse är det inte lätt att bli av med Frederik när han väl föresatt sig någonting, och samma insikt skulle komma att drabba tillskäraren Börje Moberg och skräddarmästaren Göran Johansson under loppet av de månader som följde.

– Jag tog med mig en kavaj som jag var väldigt nöjd med för att visa upp den. Börje förstod inte vad jag ville: Försökte jag sälja den? Jag ville bara veta vad han tyckte om hantverket. Han tyckte ingenting; hur någon annan syr var inte hans problem. Vi pratade på helt olika väglängder. Jag kom där och trodde att jag var superduktig och kunde allt, och han tittade på det bästa jag hade gjort utan något som helst erkännande. Jag förhörde mig om anställningsmöjligheter – det fanns inga. Jag fick backa ut genom dörren med oförrättat ärende. Men det fanns något där, någonting i den attityden som tilltalade mig: hans helt naturliga vetskap om att han var bäst. Jag hade aldrig mött något liknande tidigare. Jag kunde inte släppa det. Efter några dagar hade min stolthet läkt ihop tillräckligt mycket för att jag skulle planera ett besök till.

Det dröjde en månad eller två innan Frederik återkom med en ny strategi: Om han inte kunde bli anställd och få betalt hos A.W. Bauer ville han åtminstone lära sig vad de kunde, om han så var tvungen att arbeta gratis; det skulle ändå bara vara en tidsfråga innan man insåg vidden av de kunskaper Frederik redan tillägnat sig, drog slutsatsen att han var på tok för duktig för att vara lärling och uppgraderade förhållandet till en permanent position. Återigen var det tillskärare Börje Moberg som mötte i dörren. Han hade inga minnen av Frederik över huvud taget.

– Jag hade uppenbarligen inte gjort något intryck alls.


Propåerna om en lärlingsplats föll inte heller i god jord.

– Vad ska du bli lärling för? Hitta på något annat.

Vid det här laget var Frederik tillräckligt kränkt för att göra det hela till en principsak. Han satte uppvaktningen i system: Varje fredag i två månaders tid dök han upp hos A.W. Bauer för att tjata om en lärlingsplats, dessutom med en flaska whisky. Efter tre veckor började man lägga honom på minnet, och han fick tillfälle att träffa verksamhetens and-re delägare, den legendariske skräddaren Göran Johansson, minst lika grinig och svårflirtad som sin kollega. 

Det visade sig med tiden att det fanns ett annat skäl till de konsekventa avvisningarna, ett där man anar en första tillstymmelse till omtanke hos paret Moberg/Johansson: De hade tappat tron på sin egen verksamhet. Ingen förstod läng-re vidden av deras kunskaper och hur de tillämpades, och allt färre var beredda att betala vad deras tjänster kostade. 


– "Stick", sa Börje och Göran, "inte bara för vår skull, utan för din egen. Hantverket är dött. Det finns ingen framtid här för dig." 

När Frederik fortfarande inte lät sig avskräckas berättade de till slut hur det var: A.W. Bauer skulle stänga för gott. I orderboken fanns tre–fyra månader av arbete, sedan fick det vara nog. Man skulle sluta ta in nya beställningar.

– De var trötta båda två. Trötta på varandra, trötta på en tidsanda som inte längre förmådde uppskatta dem. De min-des båda en tid då skrädderi haft hög status och A.W. Bauer varit ett urstarkt varumärke med femtio skräddare som satt i skift. Medan andra utvecklat sina verksamheter för att anpassa sig till nya tider hade A.W. Bauer fortsatt med vad de gjorde bäst, och den kompromisslösheten hade kostat dem mycket.

Avslöjandet kom i dagen under Frederiks sjunde raka fredag av påtvingat after work hos A.W. Bauer. Han satt kvar länge den kvällen. Sanningen var ute, och med de grundförutsättningarna klara för sig var herrarna nog säkra på att den påfrestande dansken inte skulle dyka upp veckan därpå. Men det gjorde han. Irritationen blev stor.


– Vad ska vi göra för att bli av med dig?

Det fanns bara ett sätt. Frederik fick börja som lärling. Första arbetsdag måndagen därpå. Han bestämde sig för att börja med att visa framfötterna: Han skulle vara på plats först av alla, hänga på låset. Klockan kvart i sju halkade han uppför en isig december-Brunnsgata, och blev varse att han var sist på plats. Alla satt redan och jobbade.

– Jaså, har du vaknat nu?

Frederik Andersen:
Smokin' hot.

Göran Johansson var av den gamla skolan: Han satt, 65 år gammal, ovanpå bordet och arbetade i skräddarställning. Mitt emot honom stod ett tomt bord framställt, med delarna av en tillskuren kavaj i en rulle med knutet band. "Den där kavajen", sa Göran, "ska du sy. Jag kommer att visa dig hur du ska göra. Glöm allt du lärt dig. Kavajen kostar kunden 19 000 kronor. Allt måste vara perfekt."


– Jag har aldrig mött en man som var så säker på sitt hantverk. Han hade ett system. Det fanns aldrig två sätt att göra någonting, alltid bara ett som var rätt. Han hade sådan koll på läget att han visste exakt vad jag gjorde, där han satt med ryggen mot mig. Jag kunde sträcka mig efter saxen, och blixtsnabbt höra Göran fråga vad jag skulle med den till. En fantastisk skräddare. Och en jättegrinig gubbe. Hans sätt att arbeta var en befrielse för mig: På andra ställen kunde jag visa mitt arbete för någon som sa att visst, så kan man göra. Eller så ställde jag en fråga om hur man skulle sy en bröstficka, och fick olika besked. Inte Göran. Han visste precis.

Efter sex månader började Frederik bli varm i kläderna och ställde Göran den förbjudna frågan:

– Vore det inte smartare och snabbare att göra så här i stället?

Det blev tyst i lokalen. Göran vecklade ut sina korslagda ben, hoppade ner från bordet, gick runt, lade en hand på Frederiks axel.


– Du: Du kan göra vad fan du vill på din fritid. Så här gör vi här. Om inte du gillar det är det bara att sticka. Om det fanns ett bättre sätt att göra saker så kan du lita på att jag hade kommit på det för länge sedan.

Så var det med det.

– Men vi fann varandra, jag och Göran. Han var precis vad jag ville ha, och jag var nog trots allt inte så långt från vad han ville ha.

Frederik Andersen blev delägare i A.W. Bauer efter att Göran Johanssons ålder börjat ta ut sin rätt: Hans blev darr-hänt, synen allt sämre. Med delägarskapet kom ett mer kon-kret inflytande. Utan Göran blev arbetsbelastningen stor, och Frederik ringde in Martin Ekolin, en kamrat från teateråren, som efter viss övertalning fick gå upp till Stadsteatern och riva ett nytt, påskrivet halvårskontrakt med visst ont blod som följd. 


– Det var dammigt här. Otroligt fint hantverk, men också föråldrat, otidsenligt. Vi behövde anpassa oss till nya tider, och för det behövde vi inspiration. 

I olika omgångar åkte både Frederik och Martin till London och arbetade för Henry Poole & Co på Savile Row, berömda inte minst för att ha bistått prinsen av Wales – blivande Edward VII – med skapandet av smokingjackan 1860. Frede-rik beskriver upplevelsen som inspirerande, men också som en chock: en verksamhet stenhårt styrd av en väl fastställd hierarki, med närmast vattentäta skott mellan skrädderiets olika nivåer. Hemma i Stockholm påbörjades en varsam upp-datering av verksamheten, om än alltid med respekt för det hundrafemtio år gamla arvegods som präglat skrädderiet. Man satt redan på ett makalöst kundregister, men i takt med att Frederiks eget intresse för skräddat herrmode på orga-nisk väg började leda till mer tidsenliga silhuetter och snitt började klientelet sakta men säkert breddas. Nya kunder hittade till A.W. Bauer. En av de mest tongivande var Ben Gorham, grundare av parfymmärket Byredo, som inte bara blev en trogen kund, utan också en entusiastisk rådgivare kring hanteringen av varumärket A.W. Bauer.

– Vår målsättning var att åstadkomma något som tilltalade våra befintliga kunder, men som också lockade en ny generation.

Själva lokalen gjordes om, i regi av arkitekten Christian Halleröd.


– Det blev en signal om att vi ingår i en livsstil, en cirkel som också omfattar fenomen som bilar, båtar, klockor. Kvalitet. Absolut inte för alla, men för konnässörer. I dag kommer folk hit från andra länder specifikt för att möta oss, och det är precis vad vi vill. Vi åker inte ut på några trunk shows eller prostituerar oss på hotellrum. Upplevelsen finns här.

Det pågår en renässans för skräddat mode just nu. Hur ser du på konkurrensen?

– Det finns inte så många som man kan kalla för konkurrens. Men ju fler skräddare som finns, desto mer ökar medvetenheten om hantverket. I början fick vi lägga stora resur-ser bara på att försöka förklara för folk vad det var vi gjorde, vad som är måttsytt och vad som är skräddarsytt och varför det ena är bättre än det andra.

Varför är det det?


– För att vi kan kommunicera. Vi kan förstå vem du är, och låta plaggen växa fram. När vi träffas för första gången vill jag etablera en förståelse för vem du är och vad du vill ha, och hur vi bäst kan åstadkomma det: Vad arbetar du med, hur ser din livssituation ut, har du fru, barn eller man, hur vill du använda din kostym, vilket intryck vill du göra? Vi vill inte att du ska bli en del av Bauer, utan att Bauer blir en del av dig. När du sedan väljer mellan tyger har jag redan valt bort 90 procent, och de val som återstår kommer alla att vara rätt för dig. Sedan lägger vi de timmar som krävs för bästa resultat. Vi tar inte hutlöst betalt för att vara märkvärdiga, utan för att arbetstid är dyrt i Sverige. En kavaj tar minst 40 timmar, och då blir priset kring 30 000 kronor. Å andra sidan: Köper du en kostym för 40 000–50 000 kronor och slår ut priset på antal tillfällen du kan använda den är värdet bättre än hos någonting som kostat dig 2 000 kronor. Den håller så mycket längre och fortsätter att sitta bra på dig.

Hur ser du på Pitti Uomo-spektaklet?

– Det är ett skämt. Första gången jag åkte dit, för inspiration, var jag helt betagen: Vilka kläder! Vilken show! Det året hade alla färgglada strumpor, med upprullade byxben. Vi måste skaffa in strumpor, tänkte jag då. Året därpå var alla barfota. Först då gick det upp för mig att alla var lika-dana. Folk från hela Europa som kommer för att visa upp det senaste, och så är konformismen total. Och hela fenomenet med att ställa sig på torget och röka och hoppas på att bli fotografe---rad ... nej, det är ingenting för mig.

Lyckades du någonsin förbättra Göran Johanssons perfekta system?


– Ja: Vi låter det ta längre tid. Behöver man tio timmar extra för att fullända en kavaj och göra den till någonting alldeles extra, då gör vi det. Och det är upp till mig att ta betalt för det, snarare än att ha fasta priser, som vi hade förut. 

Kommer du själv att bli en grinig gammal gubbe här, på sikt?

– Det hoppas jag inte. Jag hoppas att vi kan förvalta vårt arv och lämna över det till nästa generation. Jag tror samtidigt på en helt naturlig utveckling, konstant, och den följer av mitt eget intresse för mode och av skräddarnas vilja att flytta gränserna och att förbättra saker. 

Några veckor före mötet med Frederik fyllde Börje Moberg 80 år. Under festen kom Börjes fru fram till Frederik:


– Så grinig och sur som Börje var under åren innan han tog in dig ... det var fruktansvärt. Efter att du började var det som om en helt annan människa kom hem från jobbet. 



Dela på Facebook
Tweeta