Steve Angello: De betalade en polis för att skjuta farsan

Av strandhotellet W:s 312 rum har Steve Angello den goda smaken att boka sviten med tveklöst bäst utsikt. Panoramavyn från stjärn-dj:ns spatiösa penthouse-lägenhet är slående. Bara balkongen stoltserar med mer yta än en genomsnittlig innerstadslägenhet i Stockholm. 20 våningar längre ner breder Atlanten ut sig likt ett turkosfärgat täcke. Måsskrik blandas med ett avlägset ”untzande” från en partybåt i fjärran. Solen står i zenit och ljumma vindar rufsar om i håret. Livet är, kort sagt, jävligt härligt. Det här är Steve Angellos vardag. Med ett snitt på 250 resdagar om året har den forne Swedish House Mafia-medlemmen insett vikten av att bo bra.

– Det enda negativa är att jag inte kan gå ner och hänga vid hotellpoolen med ungarna. Folk vill ta bilder och snacka och det blir kaos. Det är svårt att få tid för sig själv i den här stan, säger Steve och lutar sig mot balkongräcket.

Det är sent i mars och Angello är i Miami för att fira det egengrundade skivbolaget Sizes 10-årsjubileum med en exklusiv spelning. Det veckolånga stadsbesöket kulminerar med ett headlinegig på ikoniska EDM-festivalen Ultra – samma festival där Swedish House Mafia gjorde sin historiska sista spelning inför 55 000 lyriska fans för exakt ett år sedan. Intresset för den 31-årige världsartisten är enormt. Ovanför oss klär flygplansbanderoller den molnfria Floridahimlen med hans ansikte. Bakom oss registrerar två filmteam (däribland SVT-produktionen Dom kallar oss artister) hans varje rörelse. Nedanför oss, på hotellparkeringen, väntar en klunga tålmodiga fans i hopp om att få ta en selfie med en av världens just nu största dj:ar. Steve, till synes oberörd av den konstanta påpassningen, tänder en cigg.

– Har ni varit i Wynwood än? Skitballt alltså. Vi måste åka dit.

Några minuter senare sitter vi i en svart suv på väg i riktning mot downtown Miami. Steve gör fredstecknet mot ett gäng springbreak-firande snubbar som ropar hans namn i berusad förtjusning och gör en u-sväng på ett palmbeklätt Collins Avenue. Han nickar mot en kostymklädd man som korsar övergångsstället på några meter framför oss.

– Det är rätt skumt att springa på gammal staff alltså. Han där borta brukade jobba för mig, men jag var tvungen att sparka honom.

Vad hände?

– Det funkade bara inte. För några år sedan gjorde jag mig av med alla i mitt gamla management och började om från noll. Det var som att trycka på en startknapp, man märkte direkt att prestandan på alla runt omkring en gick från noll till hundra. Alla bara: "Okej, nu måste vi ta tag i det här." Det var skitkul att se. Jag gillar verkligen utmaningen i att börja om från scratch.

Steven Angello Josefsson Fragogiannis växte upp i Solna tillsammans med sin ensamstående mamma och lillebror Antoine, numera framgångsrik dj under artistnamnet an21. Han minns en strulig förortsuppväxt präglad av rastlöshet och småkriminalitet.

– Vi växte upp på gatorna i Solna och hittade på hyss och dumheter för att underhålla oss själva. Det kunde vara alltifrån att sno en bil till att tävla om vem som kunde snatta mest godis utan att bli påkommen. Vi var sjukt dampiga och uttråkade och tyckte att allting sög. Min mamma hade tre jobb för att få det att gå ihop och vi såg aldrig röken av henne. Det var verkligen inte lätt. Samtidigt så var det den tiden som formade en som människa. Det var då jag lärde mig att ska man komma någonstans i livet så får man ta sig dit själv.

Somrarna tillbringade Steve i Grekland tillsammans med sin grekiska pappa och hans nya familj. En sommardag 1996 förändrades allt. Pappan, nattlivsprofil och potentat i Atens undre värld, sköts till döds på öppen gata. För Steve, som precis hade fyllt 14 år och tillbringade skollovet i den grekiska huvudstaden, kom beskedet som en chock.

– Det var som att stoppa in en unge i en torktumlare. Jag hade växt upp i en gangsterfamilj där alla satt beväpnade under familjemiddagarna men jag hade inte insett konsekvenserna av det onda förrän då. Jag placerades i en lägenhet i Aten utan att veta om farsan var död eller levande. Det tog två dagar innan morsan fick höra vad som hade hänt och ytterligare några dagar tills hon landade i Aten. Efter det gick allting otroligt snabbt. De förklarade för oss vad som hade hänt och att farsan skulle begravas dagen därpå, enligt någon skum grekisk lag. Jag var skitledsen så klart och fattade fortfarande inte riktigt vad som hade hänt.

Vet man vem som låg bakom skjutningen?

– De grekiska myndigheterna betalade en polis för att skjuta honom. Dessutom var killen som sköt en snubbe som farsan kände. Efter begravningen så blev det riktigt gangsterkrig där nere. Jag vet inte hur mycket folk som dog månaderna efter mordet. Det var jävligt mycket kaos alltså.

Shit.

– Efter mordet så bröt jag helt med Grekland. Det lirade liksom inte. Det fanns så många onda människor där nere. När jag blev känd för några år sedan och började åka tillbaka till Aten för att spela så var "den onda sidan" plötsligt jätteglada att jag var där och ville träffas och käka familjemiddagar. Jag bjöd själv aldrig in dem men de dök alltid upp på spelningarna. Det var något jag fick lära mig att handskas med.

Fanns det en hotbild?

– Ja, särskilt när jag var typ 18–19 år. Då var det dunderkaos. Vakter överallt på spelningarna som familjen hade skickat dit som skydd. De var övertygade om att jag var hemma för att ta över efter farsan. En svensk liten kille med Twitter-konto, liksom. Jag fick hela tiden vara på min vakt. Jag minns särskilt en gång när Sebbe (Ingrosso) följde med på en av resorna. En av pappas högra händer, som även råkade vara präst, hängde på vårt hotell och kollade till oss hela tiden. Sebbe tyckte det var skitskumt: "Seriöst, det här är precis som på film! Det står en beväpnad präst här och kollar så att allt är lugnt." I dag tar jag inte gig i Grekland. Man kan väl säga att jag har en liten hatrelation till landet. Det är jävligt udda, alltså.

Mordet på pappan blev en vändpunkt för Steve, som återvände till Sverige med en växande misstro till skolsystemet. Han började skolka, driva runt på stan, "busa" och hamna i bråk.

– Jag hade börjat checka ut från skolan redan i fjärde klass men efter skjutningen så var jag helt borta. Lärarna förstod inte problemen som jag kom dit med, kunde inte sätta det i perspektiv. De hade ingen aning om vilken typ av liv jag levde och hade noll förståelse för vad som hade hänt, vilket gjorde mig jävligt irriterad. Jag började bråka med lärare och rektorn och till slut sket jag bara i att gå dit. Skolan fanns inte i min värld. Det kan jag verkligen ångra i dag, att jag aldrig skaffade mig en ordentlig utbildning.

Det bristande engagemanget i skolbänken kompenserades med en desto större glöd i dj-båset. Vid femton års ålder visste Steve precis vart han ville och hur han skulle ta sig dit. Han skramlade ihop till en begagnad Technics-skivspelare, stängde in sig på pojkrummet och började scratcha.

– Min pappa var väldigt aktiv inom nattlivet i Grekland och lät mig följa med till klubbarna från att jag var tolv år, så det kom sig rätt naturligt. I början var det mest hiphop och breaks och beats som gällde. Det var först när Daft Punks debutplatta Homework kom 1997 som jag snöade in på elektronisk musik. Sebbe och jag lärde känna varandra när vi var 7–8 år och var som bröder på den tiden. Hans farsa Vito drev egna lablar och var en av anledningarna till att jag kom in på dansmusik så tidigt. När jag var 16 år så bestämde jag mig för att satsa allt på musiken. Jag började spela på basketturneringar och fick några gig på Fryshuset och Regnbågsrummet i Stockholm. Efter ett tag började det bubbla och jag bestämde mig för att "fan, vi kör på det här". Familjen tyckte att jag var helt dum i huvudet som ville bli dj men morsan backade upp mig: "Är det det här du vill göra så skiter vi i skolan och satsar på musiken till hundra procent." Efter det var det bara envishet och jättelite talang som gjorde att det gick vägen (skratt).

Har du alltid kunnat försörja dig på musiken?

– Det där har gått upp och ner. Det var inte så lätt att få spelningar i början, inte alls som i dag. På den tiden var vi typ 20 dj:ar som bråkade om var vi skulle giga och man tjänade max några tusenlappar i månaden. Folk visste knappt vad dansmusik var. Men det hade sin charm, det med. Allt var nytt och ball och man var ung och nyfiken och satsade allt. Det var en rolig tid i livet.

Hur fick du ihop pengar till hyran?

– Jag var ju fortfarande lite småkriminell på den tiden. Ibland kom det någon snubbe som bara: "Tja, jag har snott 100 Adidas-byxor, vill du sälja vidare?" Och så gjorde man det och tjänade några tusenlappar. Eller som när någon fick för sig att jag skulle börja på Skytteholmsgymnasiet i Stockholm och jag direkt såg en jättepotential att kränga mobiltelefoner. Jag minns att jag köpte typ 1 000 Sony Ericsson 337:or av en kille i Solna som ägde ett bolag och köpte in dem sjukt billigt. Vi lade på några hundralappar på inköpspriset och sålde dem vidare. För mig, som var uppvuxen med grov kriminalitet, så var det helt legit. Som vilket annat jobb som helst.

Hur såg du på framtiden?

– Jag ville bli störst inom musiken och hade väldigt tidigt en vision om att vara självständig och driva mitt eget bolag. Hela mitt tankesätt och mentalitet har alltid gått ut på att klara mig själv.

I en intervju med King från 2013 berättar Axel "Axwell" Hedfors om de till synes slumpartade händelserna som skapade embryot till en av Sveriges mest framgångsrika musikexporter genom tiderna – Swedish House Mafia:

"Vi gjorde samma typ av musik och rörde oss i samma kretsar, samtidigt som vi alla var nya på scenen. Vi stack nog ut lite just därför, var lätta att identifiera. Vi brukade komma på varandras spelningar och leva jävel, liksom. Om en spelade så stod alla andra och drack shots och petade på skivorna, någon hoppade in och mixade lite. Inofficiellt blev det så att vi började spela en del ihop: en jävligt organisk utveckling. Namnet Swedish House Mafia dök upp på något forum som hette The Tribe eller något liknande, där folk var rätt neggiga – purister, liksom, som undrade vilka vi trodde att vi var egentligen. Vi gick in och skrev något i stil med 'stick åt helvete, jävla idioter' och undertecknade med Swedish House Mafia."

Steve fyller i:

– I början var vi bara som ett litet crew; jag, Sebbe, Axel och Eric Prydz. Vi hängde med technoeliten och såg oss mer som ett gäng polare än som en grupp som spelade ihop. Vi gjorde våra första gig under namnet Swedish House Mafia 2001, trots att alla fortfarande spelade individuellt. Till slut började folk kalla oss Swedish House Mafia eftersom vi alltid hängde ihop så tajt.

När insåg du att du faktiskt skulle kunna livnära dig på musiken?

–När jag spelade för 60 000 pers på eventet Indepen-Dance i Los Angeles 2004. Det var där någonstans jag fick min glöd och kände att "fan, det här med dansmusik är jävligt speciellt ändå. This is the shit."

Hur hanterade du framgångarna?

– Vi festade jävligt hårt i början. Man var on top of the world, allting var nytt och spännande, man började tjäna pengar och söp fem dagar i veckan. Att gå ut och festa med alla polare blev vår motsvarighet till när en hiphoppare går och köper en diamantgrill. Det blev en grej, du vet. Det var ganska svårt att hålla koll på ekonomin i början. Man brände pengar på sjukt mycket onödigt.

Som?

– Klockor, bilar, resor med polarna. Infall som "vi flyger in 30 polare till Ibiza och hyr det fetaste huset och båten på ön". Sådana grejer. Som tur var hade jag vänner som jobbade som investment bankers och som tidigt hjälpte mig att investera en del av pengarna. Jag var till exempel en av de första att investera i Urbanears-bolaget Zound Industries, som jag fortfarande är delägare i.

I dag är du nykter sedan ett och ett halvt år tillbaka. Var det svårt att sluta?

– Nej, det tog en dag. Jag bestämde mig bara: "Från och med nu dricker jag aldrig mer." Jag har inte rört en droppe sedan dess. Jag är så jävla envis, alltså. Mardrömmen är ju att sluta som en påtänd gammal alkis på Ibiza som romantiserar om hur najs dj-livet är.

Hur mycket drack du?

– För mycket. Det var inte så att jag söp mig dyngrak varje dag men säg att jag gjorde fem-sex spelningar i veckan och drack fem shots per gig. Slå sedan ut det på tio år. Det blir äckligt alltså. För mig handlade det om att bestämma mig för om det var värt det. Det var det inte. Visst, jag fattar festen, det är asnajs, men jag har gjort det här ganska länge nu. Jag har druckit min del. Flaskan är tom.

Det känns som regel snarare än undantag att vara nykter i dj-branschen i dag.

– Det blir lätt så när den största alkisen av alla slutar. Då börjar alla som dricker lite mindre fatta att de har problem (haha). Jag vill ju vara en artist som folk ser upp till, som 15-åriga dj-grabbar kan gilla och säga: "Fan, så där vill jag bli när jag blir stor." När jag började spela var dansmusik bara party, i dag är det en show. Du är inte bara en dj längre, du är en artist. Den rollen kräver lite professionalism. Fatta hur onajs det hade varit om du hade gått på en Madonna-konsert och hon hade stått och spytt mellan verserna till Like a Virgin. Hur oproffsigt hade inte det varit?

Är det stor skillnad på att turnera vit?

– Ja. Allting blir helt plötsligt roligt igen. Jag tycker typ att det är kul att hänga på flygplatser och dricka kaffe som en gammal gubbe. Å andra sidan sover jag inte lika bra som jag gjorde när jag drack, men jag får samtidigt extremt mycket mer gjort. Jag har inte tid att vara bakis längre.

"We came, we raved, we loved". Orden är Steve Angellos, Axel Hedfors och Sebastian Ingrossos egna och markerade slutet för Swedish House Mafia som trio. Den 24 juni 2012 – bara två år efter släppet av gruppens första officiella singel One – meddelade gruppen på sin hemsida att den stundande världsturnén One Last Tour skulle bli deras sista. Den slitna frågan på allas läppar var: Varför?

– Det funkade bara inte. Jag spenderade hela vintrarna i la medan Sebbe och Axel hade sin bas i Sverige. Hela skrivprocessen blev väldigt komplicerad när man skickar grejer fram och tillbaka. Det blev mycket frustration, och managementet hamnade mitt emellan. Det blev en jävligt opersonlig touch över produktionen och jag tror att det var där någonstans jag checkade ut personligen. Jag har jobbat i hela mitt liv för att komma dit jag är i dag, det sista jag vill är att saker ska skötas på ett sådant sätt. Det var mycket negativitet och strul mot slutet och glädjen försvann. Man tappar fokus och gemensamma riktlinjer, och det blir dispyter. Det är exakt som en skilsmässa, ibland funkar det bara inte.

Fanns det en utlösande faktor till uppbrottet?

– Alla hade väl sina smågrejer som de var oense om. För mig började problemen när Axel valde att stanna kvar hos det management som jag precis hade lämnat. Plötsligt skulle du börja koordinera med ett team som ogillar dig väldigt mycket. De blev en konstig situation som jag inte alls trivdes i.

Hur är statusen mellan dig, Sebastian och Axel i dag?

– Vi träffas ibland och snackar lite men det är inte som det var förut. Det var väldigt känsloladdat mot slutet, så som det ofta är vid en separation. Jag minns knappt de sista spelningarna. Jag satt mest och tänkte "Vad fan är det här?" i stället för "Shit, vilket gig!".

Känns beslutet att lägga ner Swedish House Mafia fortfarande som det rätta, så här i retrospekt?

– Absolut. Jag tycker att vi gjorde helt rätt i att göra turnén och avsluta på sättet som vi gjorde. Det hade inte varit rätt att bara skita i allt och gå skilda vägar. Å andra sidan hade jag gillat mystiken i att bara försvinna. Inga filmer, ingen dokumentär, ingenting.

Vad tycker du om Christian Larsons dokumentär "Leave the World Behind", om uppbrottet och avskedsturnén?

– Jag har inte sett den klara versionen, men jag antar att jag hade gjort på den på samma sätt. Jag tappade den kreativa bollen ganska tidigt och har inte fått säga mitt om filmen, mycket på grund av att det har varit jävligt svårt att koordinera med alla i det gamla managementet. Men det är vad det är. Det är fortfarande bara en film. Det finns mycket i dokumentären som är sant men det finns också mycket som medvetet inte är med i filmen för att ingen ska komma till skada. I grunden tycker jag bara att det är kul att hela resan har dokumenterats. Vi har trots allt gjort något som ingen annan har gjort tidigare.

Steve mixtrar med bilstereon för att spela upp ett smakprov från sin kommande soloplatta Wild Youth. Det går sådär. En tung raplåt börjar dåna från högtalarna.

– Det där är inte jag. Ett så stort musikaliskt steg har jag inte tagit.

Hur skiljer sig nya plattan från det du har gjort tidigare?

– Den är väldigt annorlunda. Det här är riktig, skriven musik. Låtarna handlar om saker som hänt i mitt liv och saker som jag reflekterat över i min barndom. Hela arbetet har varit mycket grundligare. Det blir lätt så när man som kreatör ger sig själv lite för mycket ledigt. Plötsligt blir man dunderkreativ och slänger in en symfoniorkester bara att för att man är uttråkad. Hela processen har varit längre och mer kreativ än tidigare. Jag har jobbat effektivt med plattan varje dag i typ ett år. De senaste fem månaderna har jag stängt ute allt och bara fokuserat på musiken.

Är det stor skillnad mellan att producera musik ensam och som en trio?

– Ja, verkligen. Att sitta själv och göra musik är lite som terapi. Mot slutet av plattan kände jag mig nästan lite knäpp i processen. Det handlade inte bara om att sitta och göra musik längre, plötsligt krävdes det lite extra hjärnkapacitet för att få ihop skiten. Det var jävligt påfrestande men också en väldigt mognande process. För mig var det viktigt att lämna min comfort zone och tänka och göra saker annorlunda. Jag kunde inte längre säga till någon: "Jobba lite du och se om du får någon vibe" när jag körde fast. Helt plötsligt var jag min egen största kritiker i alla led.

Känner du press att leva upp till Swedish House Mafia-fansens förväntningar?

– Absolut inte, och det har jag varit ganska tydlig med från början. Alla kommer inte att gilla plattan, men det är något som jag alltid velat göra. Det är den stora skillnaden. Plattan har fortfarande danselementen med men utförandet är annorlunda. Jag har fått erbjudande om att jobba med Paul McCartney och använda osläppta Michael Jackson-låtar på plattan men det tickar inte boxen som jag vill ticka. För mig har målet med skivan varit att göra en kreativ resa med människor som jag ser upp till, som Jónsi från Sigur Rós som jag samarbetar med på plattan. Och killarna från Temper Trap och Imagine Dragons. Hela plattan är väldigt opop, nästan indie.

Hur mår EDM-scenen idag?

– Den är större än någonsin men också mer enformig och mer okreativ än någonsin. Det som jag förälskade mig i med dansmusiken finns inte kvar i dag. Allt är förutsägbart och mystiken är borta. Det är tråkigt. Det är nog därför jag har valt att ta det här steget. Någon måste ju göra det.

Wynwood badar i graffiti och eftermiddagssol. Området, som för tio år sedan avfärdades som ett nedgånget tillhåll för de kriminellt belastade, är i dag en av Miamis hippaste stadsdelar. Ett kreativt epicentrum för stadens hetaste konstgallerier, modeboutiquer och trendkänsliga hipsterbarer. Här, i ett övergivet läsklager med motorvägen i-95 som närmsta granne, bjuder Steve Angello till fest. En påkostat engångsfestival i syfte att fira Size Records 10 år som skivbolag. Eventet är ett av Miami Music Weeks mest omtalade och hajpen har burit frukt. Med över 7 000 sålda biljetter är musikfesten med det sociala medier-kompatibla namnet #Decade slutsåld.

– Ultra är gammalt, det är det här alla snackar om. Det finns inget coolare ställe i Miami idag. Eftersom det ligger så nära motorvägen så finns det i princip inga ljusrestriktioner, förklarar Steve och visar runt oss på området samtidigt som han småpratar med roddare och ljudtekniker.

Har du alltid kul när du spelar?

– Nu när jag är nykter och inte gör lika många spelningar så har jag det. I dag kan jag lägga ner mer tid på varje gig så att det blir ordentligt gjort. Men så blir det jävligt mycket dyrare också. Jag har legat ute med säkert 500 000 dollar inför Size-giget. Då gäller det att veta vad man sysslar med. Det finns alltid en risk att det inte säljer slut.

Vad tar du för ett gig?

– Det beror helt på. Jag kan fortfarande spela gratis om jag känner för det, men jag kanske snittar på 100 000 dollar per spelning. Det är en jävligt bra timlön, men det kostar på att spela också. Jag är ju psykopat på det sättet, vill alltid göra det lilla extra. Vet du hur mycket enklare mitt liv hade varit om jag bara var en sådan som cashade in? Som nöjer sig med att plugga in usb-stickan, göra sin grej, dra från spelningen och tycka att livet är skitnajs. Jag är en slösare. Inför spelningen på Ultra har jag till exempel ordnat med fyrverkerier för 20 000 dollar. Arrangörerna tycker att jag är sjuk i huvudet men jag måste känna att giget blir fett och inte bara ett i raden.

Är din rider lika extravagant?

– Långt ifrån. Där står bara kokosvatten, vanligt vatten, osötat iste och en kaffemaskin. Eftersom jag inte dricker alkohol så blir det sällan roligare än så. Det bästa är när man spelar på festivaler och arrangörerna dukar upp med Jägermeister och Patron-vodka. Man bara: "Jag har inte bett om det här." Och de bara: "Jaha, vi förmodade att du var alkoholist fortfarande." Det blir lätt lite fel.

Hur stor improvisationsmån har du när du spelar?

– Det beror lite på vad det är för typ av gig. När vi turnerade med Swedish House Mafia så hade vi en visuell resa som vi utgick ifrån. Då satte vi oss ner med våra tekniker före varje gig och gick igenom låtlistan. Hade vi gjort en ny edit så gav vi den till grabbarna så de fick känna på den. Och så tajmade vi när vi skulle mixa och så där. Mycket var planerat i förväg men det var fortfarande inte bara att gå upp på scen och trycka på play, som många kanske tror. På Size-giget så vill jag till exempel bara vara spontan och vild och köra på som jag gjorde när jag var ung. Då har jag större möjlighet att känna av publiken och freestyla. Det är viktigt för att hålla glöden vid liv. Jag är trots allt fortfarande en dj i hjärtat.

Har du några före-gig-ritualer?

– Jag gör alltid en dunderstretch innan jag spelar. Jag är plattfotad och har haft problem med ryggen sedan jag var liten. När dj-bänken inte är tillräckligt hög så lutar jag mig framåt och spänner ryggmusklerna. Då blir det problem. Om jag skiter i att stretcha så börjar jag falla ihop av värk efter en timme på scen. Då får jag trycka i mig värktabletter och spela påtänd resten av giget. Det är det enda sättet för mig att ta mig igenom det.

Finns det andra baksidor med ditt yrkesval?

– Bristen på tid. Jag är ingen snorunge längre som kan resa världen runt och bara tycka att livet är fantastiskt. Jag är en farsa med ansvar som vill vara där för mina barn. Det sista jag vill är att ungarna ska växa upp utan sin farsa. Jag har varit där själv och vet hur tufft det är. Just nu har vi hittat någon typ av balans som funkar när barnen är små och fortfarande kan följa med till Brasilien eller Australien i två veckor. Snart börjar min dotter Monday i skolan och då måste vi ta ett beslut om var vi ska bo och låta det bli vår fasta punkt. Så är det bara. Jag vill inte rubba deras tillvaro för att jag råkar ha ett jobb där jag reser mycket, det känns bara egoistiskt. Min plan är att jobba hårt i ett par år till dess att jag inte behöver jobba mer.

Tänker du så? Att du ska lägga ner om några år?

– Absolut. Idén finns där och tillåter mig att jobba hårdare, men det kommer nog aldrig att hända. Jag kommer nog aldrig att lägga av.

Var är din fasta punkt?

– Jag gillar ju LA. Najs liv och schyst väder. Barnen älskar det. Eller kanske någonstans i Europa.

Inte Sverige?

– Det är lite för dåligt väder och lite för okreativt i Sverige för att jag ska trivas där. Jag gillar till exempel verkligen den svenska modekulturen men det är fortfarande lite för hemligt och tillbakadraget rent kreativt. Det är inte "out there". Det är mer: "Jag gömmer mig i ett hål och gör min grej och så får världen se det sedan." I USA kolliderar världar på ett helt annat sätt. Där kan jag sitta och snacka samarbeten med ägaren till Helmut Lang och få mer eller mindre fria tyglar. Skulle jag gå till ett kreddigt svenskt modemärke skulle ingen vilja jobba med mig. Det är som att killarna från Acne skulle göra sneakers tillsammans med ett dundertacky sportmärke. Det händer ju inte. Vi är svårare människor, helt enkelt. Det är också det som gör att vi kommer jävligt långt. Svensk kvalitet är oslagbar vad det än gäller. Ta vilket yrke som helst, vi är vassare på allt. Men det har en baksida: Folk kör på som robotar och gör sin grej. Det är lite trist.

Var tillbringar du mest tid?

– I LA har jag mest ledig tid. Därför verkar det också som om jag hänger mest där. Faktum är att jag spenderar minst lika mycket tid i typ Holland och London. Skillnaden är att jag har mer att göra där. I fjol hängde vi halva sommaren i vårt hus i Schweiz. Det sög verkligen. Alltså, fy fan vad trist det var. Bara att gå till mataffären får en att vilja skjuta sig själv i huvudet. På ett sätt var den sommaren bra för mig. Jag fick en nytändning och åkte därifrån hungrig. Dessutom är det ett bra land att bo i när man reser mycket. Det ligger nära allt och man sparar alltid in några flygtimmar.

Hur många resdagar har du per år?

– Förra året låg jag på mellan 180 och 190 resdagar. Då var det ändå ett lugnt år. Annars brukar jag ligga på mellan 220 och 260 dagar. Jag gör kanske 160 till 180 spelningar om året. Lätt. Det är ganska mycket men jag försöker att dra ner på gigen och bara göra dem som jag tycker är kul.

Är det stor skillnad mellan att turnera som soloartist och som dj-trio?

– Nej, inte speciellt. Vi har i princip ett lika stort crew här som vi hade när vi turnerade med Swedish House Mafia. Den största skillnaden är att vi använder oss av lokalt folk när jag kör solo eftersom det underlättar turnébiten. När vi spelade med Swedish House Mafia hade vi ett eget crew som vi alltid reste med, oavsett vart vi skulle. Sedan är ju arenasizen annorlunda. Förut kunde vi spela för 30 000 pers, i dag spelar jag för kanske 17 000 till 20 000 pers. Arenorna är mindre men publiken på festivalerna är densamma.

Hur stort entourage reser du med?

– Vi reser alltid minst åtta pers. En ljudkille, en bildkille, en ljuskille, min tourmanager, min business manager, min assistent och en producent från min reklambyrå Rebels. Och så följer familjen med ibland när det funkar tidsmässigt.

Privatjetpendlar du fortfarande?

– Bara när det inte är för långt, det blir så oekonomiskt annars. Många artister har fått dille på att åka privatjet bara för sakens skull. Det är också de artisterna som fortfarande måste turnera när de är 65.

Men det har sina fördelar.

– Visst, det går fort och det är rätt slappt med säkerhetskontroller. Samtidigt, åker du first class så har du det ju inte direkt dåligt. Vi snackar fortfarande om en liten tub i luften. Okej, du kan sträcka ut benen 30 cm längre i en privatjet men det kostar ju på.

Ja, vad kostar det?

– Mellan 5 000 och 10 000 dollar i timmen. Ur ett affärsmannaperspektiv är det inte värt pengarna, men ibland måste man. Särskilt i Europa där det i princip är omöjligt att ta sig mellan gig om man inte flyger privat. Det är ju inte så att det går direktflyg mellan Mykonos och Ibiza. Flyger man reguljärt tar det typ tre dagar och sju byten. Flyger man däremot privat är man framme på tre timmar.

Och så slipper man säkerhetskontrollerna?

– Ibland. I länder som Tyskland och Schweiz stannar de mig alltid. Det är samma sak varje gång: De frågar vad jag gör och jag svarar att jag är dj, och innan man vet ordet av så svabbar de kepsen efter spår av kokain och ecstasy. Jag bara: "Kör på bara, jag dricker inte ens." Och så kollar de på en som om man har gjort något skitkonstigt, och så blir man nojig och tänker att någon knarkande promotor kanske har hållit i kepsen ändå. I USA däremot skiter de helt i kontroller. Där ställer jag bilen bredvid jeten och går raka vägen ombord medan flygpersonalen parkerar åt mig. Hur lugnt som helst.

Stör kändisskapet dig?

– Jag har inget emot det, även om det kan vara jobbigt när folk tar bilder hela tiden. Någon gång måste jag få vara lite själv också. Jag är inte direkt paparazzi-känd i USA, men det har hänt att jag har blivit plåtad när jag har varit ute med ungarna och då blir jag riktigt förbannad. Jag minns särskilt en gång när det kom paparazzi springande i en grupp på typ 20 pers. Barnen blev livrädda och började gråta och det blev kaos. Då höll jag på att slå ihjäl dem, så arg blev jag. Efter det har det varit lugnt. De har respekt för mig.

Är det samma hysteri hemma i Sverige?

– Jag är extremt undercover när jag är i Sverige så jag märker inte av det. Det är inte så att jag hyr Grands största svit och går ut och äter på en massa feta restauranger och beställer in helrör. Det är inte min grej. Oftast slaggar jag hemma hos morsan och hänger i studion hela dagarna. Jag vill helst inte att någon ska veta att jag är hemma.

Finns det något som du saknar med Sverige?

– Jag kan, på riktigt, sakna klimatet ibland. Ibland när jag känner att somrarna i USA blir för långa så åker jag upp till Kanada och Toronto där vi har kontor och hänger där i några dagar, bara för att få den där käftsmällen av skitväder. Sedan saknar jag maten också. Jag älskar svensk mat.

– Är ni hungriga förresten?

Vi parkerar på ett soldränkt 14:th Street utanför smörgåsbaren La Sandwicherie – ett anspråkslös hål i väggen i hjärtat av South Beach. Lokala hipsters och lunchande kostymnissar slåss om en handfull barstolar vid serveringsdisken. Vi får plats direkt.

– Det här har varit mitt favoritställe i Miami i 15 år. Alla dj:ar hängde här i slutet av 90-talet när vi fortfarande inte hade råd att käka på feta restauranger. Prosciutto och mozzarella-mackan är grym alltså. Jag lovar, ni har aldrig ätit något liknande.

En yvig servitris kommer ut med maten. Steve vänder på kepsen och ger en crash course i hur man bäst tacklar de halvmeterlånga mackorna.

– Dressingen är nyckeln. In och mata bara. Var inte rädd för att grisa lite. Det finns ingen anledning att vara kräsen.

Vad unnar du dig annars?

– Egentid. Ibland ber jag min tour manager och resten av grabbarna jag reser med att ta ett tidigare flyg så att jag får vara helt själv. Så gör jag två dagar i sträck så att jag blir helt clearad. Det kan vara jävligt svårt med så här mycket påpassning ibland men det blir ju så när man håller i så många olika bitar. Det är saker som kräver min tid snarare än mina pengar och det är där vi har ett problem. Tiden räcker helt enkelt inte till.

Är du en samlare?

– Jag har ganska mycket konst hemma. Damien Hirst, Banksy, Tyler Shields, sådana grejer. Sedan har jag en rätt stor samling Audemars Piguet-klockor, typ 17 stycken, alla limited editions. Jag är en av de första i ledet att få köpa klockorna direkt från ap. Dessutom får jag ett bra pris eftersom jag är samlare. ap:s Survivor är en av mina absoluta favoritklockor. Jag har verkligen använt den till döds, den går inte ens riktigt rätt. Jag köper inte klockor för att flasha med, utan för att jag uppskattar hantverket. Craften som ligger bakom en fin timepiece är otrolig.

Mer då? 

– Jag äger en del bilar. Audis, Ferraris, McLarens, Porschar, Mercedes G-klass. Jag har väl elva tolv stycken sammanlagt. Och så har jag lite för många boenden, fem hus sammanlagt. Annars går det mesta av mina pengar till att investera i mina studiokomplex. Jag vill aldrig att jag eller någon av mina artister ska vara utan en studio. För mig är det viktigt att återinvestera i sig själv och sin craft.

Hur ser en vanlig dag ut för dig?

– Jag vaknar runt sju–åtta. Om jag inte ska giga på kvällen så sitter jag och svarar på mejl och dricker kaffe i två timmar. Sedan ringer jag runt till familjen och till mina kontor och hör om det är något som behöver göras. Efter det sitter jag i studion till dess att Monday slutar skolan runt halv fyra. Sedan käkar jag middag och hänger med ungarna innan jag går in i studion igen. Runt nio på kvällen kommer ett par ur mitt crew över och så går vi igenom vad som har hänt den senaste tiden. Om det är en händelserik vecka så träffas vi varje dag, annars brukar det räcka med två gånger i veckan.

Hur mycket av dig är entreprenör och hur mycket är musiker?

– Jag skulle säga att det är 50/50. De senaste åren har jag tagit entreprenörsrollen på större allvar och lagt ner mer tid på affärsbiten, förutom de senaste månaderna då jag bara har fokuserat på plattan. Jag har även försökt att banta ner mina engagemang och sålt av en massa hotell och skidorter som jag har investerat i, helt enkelt för att tiden inte räcker till. Ibland måste man bara bestämma sig och säga nej, vilket alltid har varit min svaga sida. I dag går det mesta av min tid till skivbolaget, min reklambyrå Rebels, några fastighets- och välgörenhetsprojekt och mina åtaganden som finansiär i Kanonvodka och Zound Industries.

Vad har du emot semester?

– Alltså, jag har försökt att ta semester men det går bara inte, jag tycker att det är alldeles för kul att jobba. Vi åkte faktiskt till Bora Bora på semester för ett tag sedan. Tanken var att vi skulle stanna i åtta dagar, det slutade med att vi åkte hem efter sex. Jag höll på att bli helt knäpp. Jag har även testat att åka i väg utan laptop en gång. Det tog en dag innan jag stod i en Mac-butik och köpte en ny. En dag! Det går bara inte. De enda gångerna jag inte gillar mitt jobb är när jag måste sätta mig ner med någon accounter eller ett gäng advokater i fyra timmar. Då sitter jag och snackar om saker som jag inte är intresserad av. "Jag bryr mig inte, lös det bara." Det suger verkligen.

Var kommer drivet ifrån?

– Vetskapen om hur det är att inte ha någonting. Jag har alltid haft ett stängsel som jag behövt klättra över när jag växte upp. Det fanns alltid ett hinder. Var det inte i skolan så var det någon tragisk händelse i min ungdom. Jag har gått igenom så jävla mycket i mitt liv att ett problem för en vanlig människa är som en prutt i vinden för mig. Det kan komma fram polare till mig och säga: "Shit, jag har tjafsat med min tjej och mår så jävla dåligt." Jag bara: "Okej jag fattar, men det är inget problem. Ring och lös det på en gång, här har du luren." Det är så lätt att skapa negativitet utan att ha en egentlig anledning.

Klockan har precis passerat åtta på kvällen när vi tränger oss igenom en grupp förväntansfulla fans i riktning mot de fem svarta stadsjeepar som står på tomgång utanför hotellobbyn. Steve avsätter några ändamålsenliga minuter åt fansen medan hans brokiga följe sprider ut sig i bilarna. "Vad är vår eta?" frågar en röst i baksätet och får "16 minuter" som svar av vår kostymklädde chaufför. "Det känns lite som att åka presidentkonvoj", påpekar någon annan medan vi under tystnad rullar ut på Collins Avenue i en välsynkroniserad kortege.

I Wynwood ringlar sig kön likt en kilometerlång orm genom de industrichica kvarteren. Kvällens huvudperson kan inte sluta le. När sluttonerna till Children of the Wild från Angellos kommande soloalbum rullar ut över området fyra timmar senare – ackompanjerat av bomber, konfetti och extatiskt publikjubel – är leendet bredare än någonsin.

– Miami, put your hands in the air and make some fucking noise for yourself! Size loves you! Steve Angello loves you!

Han verkar mena varje ord.

Läs mer:

Kolla in Steve Angellos sjuka klocksamling