Stiliga situationer

Vad hände med att vi vill se ut som popstjärnor? Eller Hollywood-skådespelare? Är det bara ett tecken på att jag försöker åldras med ett uns av värdighet eller är det ett tecken i tiden att detta har förändrats ganska radikalt de sista åren? Det är ju inte så att de potentiella stilförebilderna skulle ha dött eller slutat att bry sig om sin garderob. Men förebilderna blir allt mer i stället företeelser, yrken och situationer, än befintliga personer.

En sartoriellt bevandrad brittisk gentleman i min vänskapskrets beskrev på Twitter sin look för kvällen med formuleringen ”hemvändande sjöman promenerar genom vetefält till sin familj han inte har sett på flera år”. Själv odlade jag för första gången på flera år ett ordentligt skägg i höstas. Nu hade de gråa stråna i det blivit så många att den undre halvan av mitt ansikte påminde om en välsorterad men oorganiserad kryddbutik. Detta ansiktsbehåringsprojekt sammanföll med att det numera klassiska amerikanska streetwear-märket Supreme öppnade sin första fristående butik på Peter Street i Londons Soho. Och eftersom jag är gränslöst förtjust i vad de gör resulterade det i looken som fick namnet ”hemlös Hemingway på en skateboard”.

Och så har det fortsatt. När jag nyligen rakade av mig mitt vansinnesskägg – för det var verkligen dit det var på väg – hade jag vägarna förbi Ralph Laurens nyöppnade rrl-butik på Mount Street där jag köpte en vinröd basebollkeps med en fin indian på. Genast var looken tvungen att döpas om, formuleras, tidsbestämmas till ”amerikansk knattefotbolls-tränare, säsongen 1960/61, som tar sin uppgift på lite för stort allvar och snart kommer att ersättas av en annan elevs pappa.” Den looken varade i en knapp vecka.

Det känns betydligt modernare att anamma en look som är mindre baserad på en namngiven förebild, och mer på lika generiska som exakta beskrivningar:
Viktoriansk bagare på stulen cykel.
Anonym deltagare i misslyckad polar-expedition.
Svartlistad och nervös manusförfattare på väg till McCarthy-förhör.

Likadant är det när jag går till frisören. För ett antal år sedan märkte jag hur jag inte längre fåfängt refererade till vare sig Paul Weller eller Steve McQueen, utan i stället hade med mig foton av sedan länge avlidna författare som George Orwell och Samuel Beckett. En vän till mig tog en gång med en bild av den norske nazistiske landsförrädaren Quisling till sin frisör. Vilket, måste jag säga, fortfarande är -djupt imponerande.

Den enda eventuella stilikon i en popkulturell kontext jag inte blir av med är den brittiske dj:n och producenten Andrew Weatherall. Han må inte vara tillräckligt välkänd för att föräras en stilstudie i coffee table-format, men i östra London är den 48-årige Weatherall något av ett herrmode-enigma. Kort och en smula satt ser han ändå helt makalös ut. Han har hittat ett excentriskt universum någonstans mellan första världskrigets skyttegravar, en East End-sotare och hur vi hade hoppats att The Clash skulle åldras om de inte hade splittrats.

Dessutom, som en fascinerande accessoar, äter han bara osaltade chips där saltet bifogas i en liten förpackning så att man får salta varje chips manuellt. Ingen vet hur han får tag i dem. De flesta är överens om att de slutade tillverkas 1918. Men vi är också lika överens om att de spöar ett showoff-armbandsur varje dag.

Tidigare publicerad i King nummer 2 2012.