Vi har testat nya Ferrari Portofino i Italien – så bra är den

Att köra Ferrari jämfört med tyska sportbilar är som att ha något mer otämjt i händerna. Något som lever lite mer varenda sekund. Det sprattlar. Det kittlar. Det känns. Har man aldrig suttit i en modern Ferrari kommer man att undra vart sjutton alla spakar tagit vägen. Ratten är inspirerad av formel 1. Här finns knappar för blinkers, i rattnavet lyser startknappen som ett rött cocktailbär. Någon traditionell växelspak finns inte heller. På det lilla Manettino-vredet kan du välja mellan komfort- och sportläge samt koppla ur antisladdsy­stemet. Vi avvaktar med det eftersom risken är att det går för mycket i sidled då. 

Den som kan sina hästar vet att 600 hästkrafter är respekt – i en glidarcabriolet dessutom. Italienarna vill dock betona att detta är ”the everyday Ferrari”. Den ska gå att leva med till vardags och vara lätt att köra. Och eftersom den föregående modellen California T fick kritik av Ferrarifans för att vara mer en ”handväska” än en äkta Ferrari har ingenjörerna i Maranello tagit i ordentligt denna gång. Köregenskaper, design och motorljud har vässats.

I Portofino sitter en mittmonterad V8 på 3,9 liter och 600 hästar, maximalt vridmoment är 760 Nm som uppnås från låga 3 000 varv (tack vare turbon). 0–100 km/h går på 3,5 sekunder. Inte så light, om ni frågar mig!

Hur är den att köra?

Vi startar motorn, vad tyst den är. När klaffarna till avgassystemet är stängda kan man smyga obemärkt förbi. Åtminstone försöka. Det är skönt för öronen vid långfärd. Men oroa dig inte, när du väl passerat alla uteserveringar på boulevarden kan du aktivera sportläget. Då får man raka rör och de 600 hästarna får dåna fritt mellan husväggarna. Vilket ljud! 

Styrningen är lätt och precis. Den har uppdaterats och är nu elektrisk från att tidigare ha varit hydraulisk. Något som allt fler biltillverkare tvingas till för att det ska gå att kombinera med allt mer avancerade tekniksystem.

Det är tacksamt att trycka gasen i botten. Kraften portioneras ut jämnt och turbofördröjningen känns minimalt. Varvmätaren når 7 500 innan det är dags för nästa växel. Ett klick på växelpaddeln belönas med en ordentlig ryggdunkning. Det är som om hela bilen tar ett andetag när man växlar upp.  Att växla nära varvstoppet är högst beroendeframkallande!

Stolarna är djupt skålade med bra sidostöd och fjädringskomforten är bekväm. I baksätet finns det plats för två små passagerare och i bagageutrymmet finns en skidlucka om man vill ta en av­­stickare till Dolomiterna. Det ryms två eller tre weekendväskor beroende på om man har taket uppe eller nere. Fällningen av taket kan göras i upp till 40 km/h och tar cirka 14 sekunder. 

Trots sin prestanda är Portofino lätt att köra. Den kan vara både förnuftig och "up to no good". I komfortläget kan man glida fram, med moderat motorljud och bekväm fjädringskomfort. I sportläget kan man väcka hela kvarteret. Vid full gas från stillastående har 760 Nm svårt att hitta ner i asfalten, trots de 285 mm breda bakdäcken – risken är stor att man lämnar två svarta streck efter sig i asfalten. Hur du vill köra din Portofino överlämnar Ferrari till dig. Sport eller komfort, du bestämmer.

Tre andra cabbar att kolla in: