Vivienne Westwood – modedesignern som blev punkdrottning

När Vivienne Westwood besökte Buckingham Palace 1992 för att ta emot den brittiska Imperieorden av drottningen var det på vissa sätt en självklarhet. Som en av Storbritanniens mest inflytelserika modedesigners genom tiderna hade hon revolutionerat modevärlden flera gånger om. Samtidigt var det en form av cirkelslutning som vittnade om tidens gång: Femton år tidigare hade Westwood sålt t-shirtar med säkerhetsnålar över drottningens mun och blivit arresterad av polisen för att ha hånat kungahuset. Ceremonin fortlöpte enligt plan tills designern skulle fotograferas på vägen ut från palatset. När hon av hovfotograferna ombads snurra framför de smattrande kamerorna blev en sak uppenbar – Westwood hade inga underkläder på sig. 

– Jag hörde att drottningen tyckte bilden var rolig, sa Vivienne West­wood själv efteråt. 

Under andra halvan av 60-talet träffade lågstadieläraren Vivienne Westwood mångsysslaren (på hans brokiga cv stod, bland mycket annat, vinprovsmakare) och politiskt radikale Malcolm McLaren, och då slog det gnistor. Westwood skilde sig och flyttade ihop med McLaren. Tillsammans öppnade paret butiken Let It Rock på King’s Road i London. Westwood ritade, sydde och klippte medan McLaren funderade på hur hans anarkistiska idéer skulle kunna omsättas i praktiken. Duon satte klorna i det sargade rockbandet New York Dolls, som vid mitten av 70-talet höll på att gå under i en heroindimma. Westwood och McLarens lösning var att klä hela bandet i tomatröda dräkter i lack och läder och låta dem spela framför en enorm flagga med hammaren och skäran broderad i kontrastfärger. Bandet splittrades kort därefter. 

Väl hemma i London igen bytte butiken namn till Sex – numera var man specialister inom ”rubberwear, glamourwear & stage­wear”. Sex sålde fetisch- och bondagekläder tillsammans med Westwoods egna kreationer: t-shirtar med situationistiska tryck, jeans med plastfickor, tartanmönstrat, Tom of Finland-motiv, tweed, Karl Marx-tygmärken, dragkedjor och åter dragkedjor. I butiken tog Chrissie Hynde extrapass när hon behövde, Sex Pistols originalbasist Glenn Matlock jobbade i butiken på lördagar. Sina bandkollegor träffade han senare i butiken, då han ombetts hålla ett öga på två misstänkta snattare. 

Trots misslyckandet med New York Dolls så var McLarens plan nämligen att ta fram ett popband som han skulle kunna ta hela vägen till topplistorna och spränga samhället inifrån. Efter att ha blivit ombedd av ta över som manager för gitarristen Steve Jones band The Strands började McLaren leta efter en sångare till sitt nya projekt. 

En dag klev en krökt och krokig yngling in i butiken. Hans tänder var sneda och ruttnande och håret rufsigt och kryptonitgrönt. På överkroppen hade han en Pink Floyd-t-shirt som han själv hade modifierat: Med en tuschpenna hade han ritat kors över medlemmarnas ögon och skrivit ”I hate” ovanför bandets logotyp. Malcolm McLaren blev så förtjust i den blyge John Lydon att han omedelbart ville att han skulle provsjunga. McLaren presenterade Lydon för resten av bandet på puben innan han tog med sig bandet till Sex för att få honom att provsjunga. På jukeboxen började Alice Coopers I’m Eighteen snurra samtidigt som Lydon sjöng med utan större hänsyn till låtens tonart. Resten av bandet skrattade åt honom, men för McLaren var saken avgjord. Johnny Rotten var född. 

Bandet bytte namn till Sex Pistols och började skriva låtar. Bandets första spelning som förband till pubrockbandet Bazooka Joe slutade med slagsmål efter att Sex Pistols slagit sönder bandets utrustning.

Det går på sätt och vis att argumentera för att själva butiken  var bandets manager. Sex Pistols var en reklampelare för Westwoods kläder och McLarens idéer. När Vivienne Westwood vid en spelning kände att spelningen saknade något så startade hon ett bråk med någon i publiken. Inom kort var både Johnny Rotten och Malcolm McLaren indragna i slagsmålet. När Johnny Rotten skrev texten till den epokgörande Anarchy in The U.K omvandlade han Vivienne Westwoods och Malcolm McLarens föreläsningar till en låt som fick hela Storbritannien att sätta söndagsteet i fel strupe. 

– Jag var messiansk kring punken. Jag ville se om det gick att trycka in en käpp i systemet på något sätt, sa Vivienne Westwood. 

Raderna om anarki och om sångaren som antikrist provocerade, men det som verkligen fick det brittiska folket att koka var säkerhetsnålarna, de trasiga skjortorna och väteperoxidfrisyrerna. Det är svårt att tänka sig i dag, men bandets konfrontativa look provocerade folk så till den grad att medlemmarna knappt kunde röra sig i centrala London. En månad blev Rotten knivhuggen med ett rakblad, bara några veckor senare blev trummisen Paul Cook misshandlad med en metallstång. Strax därpå blev Rotten attackerad igen. Ett tv-framträdande där bandet bokats in (efter att Freddie Mercury hoppat av på grund av en tandläkartid) fick hela Storbritannien att stanna upp. Att Sex Pistols svor i direktsänd tv fick The Daily Mirror att skriva ”The filth and the fury!” på förstasidan dagen efter. Bandet blev ett fenomen: Deras ansikten var på alla tabloiders förstasida vecka efter vecka, konserter ställdes in och anställda på skivpress­fabrikerna vägrade hantera bandets skivor. En konservativ lokal­politiker i London sa att han gärna skulle se att hela bandet dog. 

När Sex Pistols lagom till drottningens 25-årsjubileumsfirande sommaren 1977 släppte singeln God Save the Queen och firade genom att spela på en båt längs Themsen utanför det brittiska parlamentet slutade det i kaos. Polisen tröttnade och arresterade Westwood och McLaren. Låten bannlystes inte bara från BBC, utan även från varje radiostation i Storbritannien. De flesta skivbutiker vägrade sälja singeln – samtidigt som den katapulterade mot topplistans högsta placering. Numera räknas det som den mest censurerade låten i Storbritanniens historia. 

Samtidigt som polisen satte, ironiskt Sex-kompatibla, handbojor på Vivienne Westwoods och Malcolm McLarens handleder var sagan om det anarkistiska pojkbandet komplett. 

Vivienne Westwood gick bort 2022, 81 år gammal.