50 år i nationens tjänst: Stor intervju med Tommy Körberg

Cadierbaren på Grand Hôtel. Hovmästaren har förberett Tommy Körbergs favoritbord, längst in i hörnet med utsikt över hela glasverandan och hamninloppet.

– Det är även PG:s favoritbord, berättar Tommy när han slår sig ner och syftar på den forne industrimagnaten PG Gyllenhammar.

Bordet är dukat så att den folkkäre sångaren ska sitta med ryggen mot lokalen för att slippa bli störd, men Tommy föredrar att sitta ”franskt” och möblerar om besticken för att kunna spana på de andra gästerna. Det märks att han har levt sitt liv på krogen, att se honom charma servitrisen bara genom att beställa en omelett och bubbelvatten är som att se Sully Sullenberger landa i Hudsonfloden. Från vårt bord ser man Café Opera där personalen brukade ryta åt Tommy att åka hem när han stod i taxikön och raggade klockan fyra på morgonen.

– Det var inte mina starkaste stunder, medger 73-åringen med ett snett leende.

Tommy brukar säga att han klär upp sig för att visa respekt för sitt sällskap för stunden. Sällan har jag känt mig så hedrad, för dagen till ära är han inte bara uppklädd, utan precis så elegant som det anstår en divasångare med utstrålning som syns från månen. En svart Versace-rock sköljer över en marinblå kostym med tillhörande väst inhandlad i London ovanpå en uppknäppt ljusblå skjorta (senast han räknade hade han 144 skjortor). Runt den miljonindustri som är hans strupe hänger en tunn kashmirscarf. På höger handled skymtar ett diskret armband från Louis Vuitton och på vänster en Apple Watch som yrvaket svarar på frågor som Tommy aldrig ställt. Till detta ett par loafers från Crockett & Jones, samma modell som han köpte i present till sin pianist förra veckan.

– Jag kände att han behövde det, säger Tommy med hakan utskjuten som en slarvigt stängd byrålåda som gör att han påminner om Don Corleone i Gudfadern.

Efter en grandios karriär, två fängelsestraff, tre äktenskap, lika många barn och fyra dygn i respirator svävande mellan liv och död kan man lugnt säga att Sveriges Frank Sinatra har sett det mesta. Han har rökt gräs med Jimi Hendrix och Chet Baker, skålat med Meryl Streep och Roger Moore och festat med The Rolling Stones och The Who. 2020 tillbringade han i en sjukhussäng efter en komplicerad hjärtoperation, men bara två år senare sjunger han ut sitt hjärta (och pacemaker) fyra kvällar i veckan. I den nya föreställningen Grand Finale ser han tillbaka på sina 50 år i rampljuset med förstklassig sång och lika förstklassiga anekdoter. När undertecknad såg showen på Dansens Hus i Stockholm fick den celebra premiärpubliken, med alla från Benjamin Ingrosso till Marie Göranzon, hålla i sig när Tommy blåste på med Stad i ljus och Anthem.

– Eftersom jag vet vad texterna handlar om är det på lika mycket liv och död i dag att sjunga Stad i ljus och Anthem. Det dyker upp bilder när jag sjunger.

Det är ofta på liv och död när det kommer till Tommy Körberg. Hade han inte åkt in akut den där ödesdigra sommaren för två år sedan hade det inte blivit någon Grand Finale.

– Jag borde ha undersökt mina värden långt tidigare. Men vad ska jag säga? Jag behövde jobba. Jag stod och gjorde tvåtimmarskonserter på Bomans och kaskadspydde plötsligt innan jag skulle upp på scen. Jag tänkte att det kanske var nervositet och slängde i mig två Alvedon. Efter föreställningen gick jag ner och spydde på nytt. En kväll kom min husläkare och såg konserten och sa i logen efteråt att jag omedelbart skulle undersöka mina värden. Då gjorde jag det, och det var bara att åka till akuten direkt. Klaffarna i hjärtat var trasiga. Sedan låg jag på sjukhus ända från juli till oktober, varav fyra dagar i respirator.

Tommy berättar att han bara hade två tankar i skallen när han låg på Karolinska med slangar över hela kroppen: överlevnad och köttbullarna på Riche.

– Jag tänkte bara att jag till varje pris måste överleva. Kort efter operationen bestämde jag mig för att lära mig gå själv igen, för jag vägrade att gå omkring med gåstol. Jag kunde se framför mig hur alla skulle stanna mig på gatan, lägga huvudena på sned och fråga hur jag mådde, det pallade jag inte så jag sa: ”Ge mig en trappa, för helvete.” Jag pustade och frustade i den där trappan tills jag kunde gå igen. Personalen var helt fantastisk, men sjukhusmaten ska vi inte ens prata om. Jag tjatade till mig köttbullar från Riche som jag låg och drömde om, stora och saftiga med mycket grädde. Men det var slangar överallt och jag var fullproppad med morfin så det slutade med att jag ratade Riche-köttbullarna också. Inte fick man dricka alkohol heller och vatten är som bekant ett hån mot levern. Det hade varit gott med ett glas vitt vin där i sjukhussängen.

Sedan sjukhusvistelsen försöker Tommy ta bättre hand om kroppen genom träning här på Grand Hôtel.

– Min PT ringer mig ibland och frågar: ”Kommer du ihåg mig?”

Tommy är så fullmatad med erfarenheter att samtalet lätt blir associativt. En tanke hakar i en annan och plötsligt befinner man sig på platser man inte visste fanns. Som på frågan om det känns bisarrt att sammanfatta hela sin karriär i en föreställning:

– Det är en resumé över mina 50 år på scen. The Rolling Stones fyllde 60 nu, såg jag. Men att gå och se Stones i dag är vad jag skulle kalla en nära-döden-upplevelse. Jag fick vara med när de repade en gång på Annexet och det lät för jävligt. Den enda som kunde lira ordentligt var Charlie Watts. Hans stora hobby var hästar och skor, så när vi hälsade på varandra nickade han gillande och sa: ”Oh yes, Crockett & Jones.”

Tommy skrockar åt minnet.

– Och Mick Jagger hade ett handslag som en död fisk.

Man skulle kunna styra samtalet hårdare för att inte bli avfärdad som ”audiensjournalistik”, men stundtals är det rätt skönt att bara flyta med i strömmen av anekdoter, betraktelser och citat av typen: ”Jag säger som …”

– Jag säger som Johnny Cash: ”Jag klär mig i svart tills det är fred på jorden.”

I den strida strömmen av minnen har det inte varit helt lätt att navigera de gånger  Tommy har försökt sig på att summera sitt omsusade liv, som i självbiografin Sjung tills du stupar från 2012 eller nya showen Grand Finale.

– Det gäller att kill your darlings. Med boken satt jag med Klas (Ekman, bokens spökskrivare, reds anm.) här i Cadierbaren och bara pratade. Jag ville inte att det skulle bli någon självhjälpsbok. När jag satt inne på kåken läste jag mycket memoarer av människor som varit drogberoende, någon sådan bok ville jag heller inte skriva. Jag läste biografier om Jim Morrisson och Jimi Hendrix bland annat.

Här följer en utvikning om när Tommy hängde med den legendariske gitarristen Jimi Hendrix på en svartklubb i en källare på Hornsgatan 62 på Södermalm där beställningen ”en kopp te, tack” betydde vodka och ”en kaffe, tack” betydde whisky. I dag är Jimi Hendrix mest känd som t-shirttryck, en rockvärldens Che Guevara, men på 60-talet var han i allra högsta grad levande.

– Jimi Hendrix var flummig. Man lät honom mest vara i fred. Vi trodde att han hade dragit hem till hotellet, men när de började stänga vid halv fem hittade vi honom i fosterställning under bordet. Jag och hans band stack på efterfest hemma hos mig och de berättade att han var svår. Jimi Hendrix var inte lycklig.

Efter ett halvt sekel i branschen har Tommy träffat otaliga stjärnor som slocknat för tidigt. 27-årige Hendrix är bara en i raden. Exfrun Anki Lidéns son Tim ”Avicii” Bergling kunde Tommy följa på nära håll innan världsstjärnan tog sitt liv 2018. Men trots allt som Tommy upplevt är det fortfarande svårt att upptäcka när någon är på väg att falla av hästen, menar han.

– Det är ju så med droganvändare, från tablettmissbrukare till alkoholister, att de ljuger för sig själva och andra för att slippa se sanningen i vitögat. Det är såklart en ångest som ligger och ruvar längst där nere. Man måste drabbas av insikt, annars går man under.

Tommy Körbergs egen barndom är sorgligt klassisk. Där finns den frånvarande pappan som skapar avsaknaden av manlig förebild, den kämpande mamman som skapar det oidipala bandet, den alkoholiserade styvpappan som skapar vreden och förstås det ständiga flyttandet som skapar rastlösheten. Kvar blir en nomadsjäl med snårigt själsliv som ska trassla in sig i det gamla vanliga: kvinnor, barn, alkohol, droger, media och på tok för mycket arbete.

Han var den lilla pojken i pyjamas som förirrade sig ut på gatorna om nätterna medan hans mamma sjöng på nöjespalatset Nalen. Det hände att vaktmästaren på en barnförbjuden biograf förbarmade sig över honom under de nätterna, och man behöver inte vara BUP-anställd för att inse att en sådan barndom har förbättringspotential. De första åren tillbringade Tommy dessutom på ett fosterhem i Västerbotten där han blev så misskött att han fick hämtas av släktingar innan hans unga moder kunde ta honom tillbaka.

Hans resa var mot solen. Men som Ikaros i sagan skulle han ibland flyga för nära solen och störta ner i avgrunden när hans vingar smälte. Två gånger har han dömts till fängelse, första gången 1981 för kokaininnehav och andra gången 2002 för grov rattfylla. Han har uppträtt på scen i fotboja, blivit ertappad i säng med andra kvinnor, gjort sina barn besvikna, bråkat offentligt med kollegor och löpt så mycket gatlopp i pressen att det skulle räcka för ett maraton.

Men hela tiden har sången funnits där. Ju våldsammare det har stormat, desto hårdare har Tommy hållit fast i mikrofonen. Från svartklubbar i Stockholm till Royal Albert Hall i London har han sjungit i rockband, orkestrar, musikaler och framför allt i egen hög person.

Under en ”kort intellektuell period” i tonåren ville Tommy bli utrikeskorrespondent i Moskva och lärde sig till och med ryska. Med tanke på dagens läge kunde även det yrkesvalet ha lett till ett och annat fängelsestraff.

– Jag kan fortfarande läsa kyrilliska bokstäver, berättar han.

Tommy ser sig som en människa i ständig förändring. Han talar om sina metamorfoser, de som ofta har lett till att han brutit upp med det gamla och handlöst kastat sig in i det nya. I dag vet han att rastlösheten inte bara har med hans kringflackande barndom att göra, utan att den har rent neuropsykiatriska förklaringar.

– Min gamla adhd ligger till grund för min otålighet. Det fick jag veta väldigt sent i livet. Jag hade anat det länge, men jag ville få det bekräftat. Jag gick till en expert och bara jag satt mig i stolen slog hon ihop händerna och sa: ”Japp, det är klart, du har definitivt de där bokstäverna.” ”Får jag några roliga piller?” frågade jag. Men det behövdes inte, tyckte hon. ”Du har använt adhd:n till kreativitet”, sa hon.

Hur länge hade du anat att du hade adhd?

– Mellan 40 och 50 tänkte jag att det nog var något. Men det var inte lika vanligt förr i tiden. När jag var barn sa man bara att någon var stökig. 

Kände du att du fick svar på olika saker tack vare diagnosen?

– Ja, eller framför allt fick mina barn det. Det kändes bra att de fick veta det. Det var egentligen enda anledningen till att jag tog reda på det.

Substansmissbruk är inte ovanligt för den som lider av adhd. En hög konsumtion av alkohol och droger kan fungera som en slags omedveten självmedicinering, särskilt för den som inte ens vet att han har en diagnos. Precis som för många andra med adhd kunde kokain få helt motsatt effekt på Tommy och göra honom lugn i stället för speedad.

– Det ska inte behövas uppåttjack för att bli lugn. Många med adhd tar kola för att komma ner. Det märkte jag också. Till en början, sedan kom jag i gång och blev jävligt kaxig och pratsam, men det var det som var kul också. Till slut blev det alltid för mycket, för man försökte hålla sig kvar på någon sorts perfekt nivå. Sedan blev det bara en störtdykning rätt ner.

Eftersom Tommy Körberg var stamkund hos stans bästa knarklangare fanns han med i deras telefonböcker och avslöjades när langarna greps.

– Jag hade mina kranar, men de är borta nu allihop, säger Tommy och ser ut att skänka dem en tanke.

I dag var det länge sedan han tog kokain.

– Över 30 år sedan. Jag försöker minnas hur det kändes. Man ska veta att det finns bra och dålig kola. Det fanns ett bra som hette något med purple … eller nej förresten, det var röka. Det var det värsta man kunde röka. Red Lebanese, svart afghan, det fanns ett helt smörgåsbord. Röka kan jag inte göra längre, det känns bara som om alla stirrar på mig.

I boken Sjung tills du stupar nämns flera kända svenskar när Tommy beskriver sitt vilda festande, men mörkertalet torde vara större.

– Det stämmer, jag ville inte hänga ut folk i onödan. Många av dem finns inte längre eller har styrt om sina liv, så det tjänade ingenting till. Det är förresten enklare än man tror att styra om sitt liv. Under arbetet med boken var jag noga med att försöka undvika de värsta rubrikerna i tabloidpressen. Jag ville bara berätta om mitt liv så humoristiskt som möjligt.

80-talet i all ära, men kokainet är billigare, renare och vanligare i Sverige i dag. Det görs allt större beslag och de dödliga överdoserna skenar. Men poängen är densamma nu som då, i stort sett alla krogar från Tommys sturm und drang-tid står kvar och på toaletterna står folk dubbelvikta och snortar i sig centralstimulantia.

– Kokain är för bra och för dyrt. Till slut drabbas man av ångestattacker och paranoia. I fängelset gjorde jag en lista över fördelarna och nackdelarna med kokain. Sedan var det bara att titta på listan och avgöra om det var värt det. Jag gjorde listan i huvudet, jag vågade aldrig skriva ner den på papper, det skulle vara mums för kvällstidningarna det.

För de unga människor som tar kokain har Tommy bara ett råd att ge.

– Låt bli, säger jag bara. Men jag förstår att det är spännande. Samtidigt tror jag att unga människor i dag är klokare än vad jag var. Det finns en större miljömedvetenhet där det ingår att ha en frisk kropp, man äter till exempel mindre kött. De studerar mer, även om många fuskar med det också. Jag har stort hopp om ungdomen.

Tommys knarkande började i 19-årsåldern när han började knapra bantningspillret Preludin. Han rasade i vikt och vägde till slut inte mer än 49 kilo. För att bli kvitt beroendet barrikaderade han sig i sin andrahandslägenhet med ”starköl och libanesiskt brass”, och när han kom ut var han visserligen både packad och pårökt men inte pillertrillare. På 60-talet blev det mer gräs innan kokainet tog över stafettpinnen på 70-talet. Sedan knarkdomen 1981 har Tommy mest hållit sig till alkohol, en minst lika stor bov i dramat.

– Alkoholen har tagit över mitt bättre vetande många gånger. Alkohol är värre än kokain, det bryter ner kroppen långsammare och skapar fler problem, allt från familjesplittringar till våld. Det kostar samhället väldigt mycket pengar… och tallrikar.

Alkohol är inget avslutat kapitel i Tommys liv, men det har kommit att bli allt mer lågintensivt. 

– Nu när jag hade premiärvecka och sjöng varje kväll var jag utsvulten på champagne. Men efter några glas kände jag att konsonanterna började försvinna och då var det dags att dra hem. Men visst händer det att man sitter kvar med grabbarna i bandet ibland. Då blir det en öl och en Fernet. Efter väl utfört arbete på söndagen efter matinéföreställningen kan det även hända att jag går ner på Scarpetta och tar ett glas vitt sauvignon blanc och en scampipasta. Det är det där med belöningssystemet. Annars försöker jag låta bli att utsätta mig för frestelser. Förr gick jag hem och drack en flaska vin ensam i köket. En flaska gick blixtsnabbt. Men det undviker jag nu. Jag är 70 plus och kan inte hålla på så där, det gjorde jag när jag var 40.

Förr om åren hittade man Tommy vid bord 77 på Café Opera på söndagarna. Det är på söndagen krogfolket går ut eftersom restaurangerna är stängda dagen efter. Det är smått ökända kvällar där kockar, bartenders och nattklubbschefer ska ta revansch på alla fulla gäster de har serverat i veckan. I det sällskapet trivdes Tommy. Bord 77 fungerade som en sambandscentral för svensk underhållningsindustri, där man alltid fick höra det bästa och senaste skvallret.

– Bord 77, eller Sjuttisjukhuset som vi kallade det, låg på en hylla med utsikt över Café Opera. Varje kväll fick en i sällskapet ”ta rundan”, vilket innebar att gå ett varv i lokalen för att sedan rapportera vilka den hade sett. Så småningom växte konceptet till något vi döpte till Söndagsklubben där vi gjorde alla möjliga tokiga saker. En gång flög vi luftballong, men då fick inte Ulf Lundell hänga med för sin fru, han stod som en ledsen hund på marken och såg oss segla i väg. Det blev ett inofficiellt sätt för nöjesbranschen att ses och dela med sig av allt vi var med om, vi kunde prata om teaterchefer och löner. Det skapade en viss gemenskap.

Är du ett flockdjur på det sättet?

– Inte längre. Jag har inga problem att spela med ett band eller göra en roll i en musikal, men har jag en egen konsert vill jag bestämma dramaturgin själv. Jag är för gammal för hänsyn.

Den brittiske indieikonen Morrissey har sagt att det finns två stora artister i världen – han själv och Tommy Körberg. Tillsammans med The Beatles, Sex Pistols, The Clash, Led Zeppelin och The Rolling Stones är Morrisseys 80-talsband The Smiths en av Storbritanniens mest inflytelserika popgrupper genom alla tider. I sin självbiografi berättar Morrissey om sin kärlek till Judy min vän, Tommys första hit som tog honom till Eurovision Song Contest i Madrid 1969. Morrissey skriver: ”Det finns saker som är gudomliga: som när Tommy Körberg sjunger Judy min vän”. Britten spelar den ofta i turnébussen och som uppladdning på arenan innan han går ut på scen. På Scandinavium i Göteborg 2006 presenterade han sig med orden: ”My name is Tommy Körberg, at least I wish it was.”

– Morrisseys agent ringde faktiskt och ville att jag skulle värma upp inför honom när han kom till Sverige, det hade jag gärna gjort, men vi fick inte ihop det tidsmässigt, säger Tommy.

Han skrattar när jag läser raderna om honom i Morrisseys självbiografi.

– Varför han är så förtjust i just Judy min vän vet jag inte. Det är en bra låt som är komponerad i tre olika musikaliska väglinjer. Den har inte bara ett stick, utan två. Roger Wallis som skrev den gick bort för bara några veckor sedan.

På senare år anses den en gång så romantiske Morrissey med påskliljor i hand kontroversiell för uttalanden om yttrandefrihet, religion och invandring. Något som hans stora idol Tommy Körberg till viss del kan relatera till.

– Jag lyssnade på Morrissey förr. Men sedan blev han så knepig och arg. Han verkar ha ett temperament som överensstämmer med mitt.

Tommy – mannen som en gång beskrivit sig som en ”burdus skitsnackare” – har lika lätt att ta sig an höga toner som högkänsliga ämnen.

– Alla är så kränkta i dag. Såg du att Frölunda Hockey inte får ha kvar sin indian som symbol? Snart får väl inte pucken vara svart längre, muttrar Tommy som ska gå på hockey samma kväll.

Att en internationell megastjärna som Morrissey hyllar Tommy Körberg är kreddigt, men inte helt sensationellt. Klippet där Céline Dion, en av musikbranschens erkänt främsta sångröster, tappar hakan när hennes svenska duettpartner visar hela registret är en Youtube-klassiker, och listan av beundrare i tungviktsklassen kan göras lång.

Tommy Körberg är en sångare i internationell toppklass och under några år på 80-talet när han gjorde huvudrollen i Björn och Bennys numera klassiska musikal Chess såg det mycket riktigt ut som om det skulle bli en lång utlandskarriär. För att återigen citera Morrissey levde Tommy som The Last of the Famous International Playboys. Han bodde i London, fick stående ovationer varje kväll på Prince Edward Theatre i West End, hade privatchaufför och umgicks med societetseliten på den legendariska medlemsklubben Groucho Club i Soho. På somrarna sågs han lätt salongsberusad på Wimbledon-finalen. För egen del håller han nomineringen till Storbritanniens tyngsta teaterpris Laurence Olivier Award i kategorin Outstanding Performance by an Actor in a Musical som sitt finaste ögonblick under åren utomlands.

Det blev visserligen 1 130 föreställningar med Chess i London, men utan att begära för mycket kan man fråga sig varför det inte blev mer. Varför är inte Tommy Körberg baserad i London, Milano eller New York? Varför bor han inte i ett penthouse i Mayfair, sysselsätter tjänstefolk, äger åtminstone två Rembrandts, semestrar med Andrew Lloyd Webber på St Barths, sjunger på OS-invigningar och har ett pittoreskt sommarhus i Toscana? En sak är säker: Han har sångkapaciteten för det.

I självbiografin framgår det att Tommy tackar nej till flera internationella prestigejobb under åren i London. Anledningarna är både många och luddiga, men att det skulle bero på en så enkel sak som hemlängtan avfärdar Tommy å det bestämdaste när han beställer in dagens andra dubbla espresso.

– Hemlängtan hade jag inga problem med. Jag fick flera fina anbud under den tiden, bland annat om att göra Sunday in the Park with George med Mel Brooks fru Anne Bancroft. Men hon ville bara göra sex föreställningar i veckan, man gör alltid åtta, så det blev inget. Med Grand Finale gör vi fyra i veckan. Med Chess i London körde vi måndag, tisdag, onsdag, dubbla torsdag, fredag och dubbla lördag. Man ville även att jag skulle provspela för Fantomen på Operan och Time, vilket var det sämsta jag har sett i mitt liv. Jag hade samma agent som Tommy Cooper på den tiden. Det var hektiska år, men de var väldigt lärorika.

Hemlängtan eller inte, mot slutet av åren i London började Tommy sätta sig på flyget hem till Stockholm efter sista Chess-föreställningen på lördagen för att få tillbringa några timmar vid bord 77 före nästa föreställning på måndagen.

– Det blev tre och ett halvt år i London, men på slutet åkte jag hem varje söndag och provade mig igenom alla hotell i hela Stockholm. Bland annat sviten här på Grand. Då kom alla polare över och festade. Sedan åkte jag tillbaka dagen efter. Det kändes som att ha fått frisk luft.

Det kräver förmodligen sin beskärda del av hyperaktivitet för att få in alkohol i ekvationen med åtta slutsålda shower i veckan.

– Man drack framför allt på lördagen efter sista föreställningen. ”Pub, here we come!”

Att köra tre timmar Chess för utsålda hus på bakfyllan är tungt, kan Tommy meddela.

– Jag var mycket yngre då, ska man komma ihåg, men det är ingenting att rekommendera oavsett ålder. Det är bara en kamp.

En ögonblicksbild av Tommy Körberg våren 2022. Här sitter en man som har maxat sin stund på jorden och än har han inga planer på att ställa de bourgognefärgade babykrokodilskorna på hyllan. Grand Finale har precis förlängts med nya datum och hemma väntar en 13-årig dotter som ska ha spaghetti och köttfärssås. I den bemärkelsen är det inte bara bordet på Cadierbaren som Tommy delar med PG Gyllenhammar, de båda har även blivit pappor på äldre dagar. Tommy får dock se sig besegrad av den gamle Volvochefen som var 81 år när han fick sitt fjärde barn.

Dottern har Tommy med sin 21 år yngre fru och agent Anne-Charlotte, åldersskillnaden har precis som allting annat i 73-åringens liv skapat rubriker. Tommy själv bryr sig inte mer än att han kan roas av att han är äldre än sin svärfar.

– Ålder är bara en siffra, fängelse är bara ett rum, konstaterar han och lägger servetten på bordet.

Köttfärssåsen kallar och sittningen på Grand Hôtel är ett fait accompli för den här gången. Sveriges störste sångare hänger på sig den svarta Versace-rocken igen och avslutar samtalet med århundradets underdrift:

– Jag har levt ett väldigt roligt liv.

Fotograf: Carl Thorborg/Söderberg Agentur
Stylist: Lalle Johnson
Hår och makeup: Mia Högfeldt

Tack till Grand Hôtel, Dansens Hus och Riche för gästfriheten.