King möter Oskar Linnros: ”Många av personerna jag växte upp med dog unga”

Efter fyra års frånvaro bryter Oskar Linnros tystnaden med några av sina bästa låtar i karriären. King tar rygg på Sveriges stilsäkraste soulkung under två intensiva dygn på hemmaplan på Södermalm för att prata stökiga relationer, hycklande kollegor, våldsamma tonår och konsten att bli vuxen. Intervju: Joel Ågren. Foto: Sanna Dahlén. Styling: Selam Ghirmay Fessahaye.

Joel Ågren  |  Publicerad 2017-12-21 10:00  |  Lästid: 15 minuter

Oskar Linnros

Fakta: Oskar Linnros. 

Yrke: Artist, låtskrivare, producent.  

Ålder: 34 år.


Familj: Flickvännen Nina, syster Johanna, mamma Meta och pappa Hans med varsin respektive.

Bor: Södermalm, Stockholm.

Cv i korthet: Medgrundare av rapgrupperna Snook och Maskinen. Har producerat musik åt bland andra Seinabo Sey, Timbuktu, Veronica Maggio och Petter. Debuterade som soloartist 2010.

Soloalbum: Vilja Bli (2010), Klappar och slag (2013).


Aktuell: Med albumet Väntar på en ängel och en elva stopp lång Sverigeturné med start den 3 november i Gävle.

Eriksdalsbadet, stockholm. Oskar Linnros sonderar backstageområdet på Popaganda i jakt på cigg, men får nöja sig med snus och mineralvatten.

– Jag har försökt sluta sedan jag var femton. Det går sådär, men det är okej. Jag gillar att vara lite destruktiv på festival. Det ingår i jobbet.


Ett nyopererat vänsterben håller det 34-årige popesset tillbaka från mer destruktiva utsvävningar. Ett olycksdrabbat scendike på västkustfestivalen Way out West några veckor tidigare satte punkt för en annars mycket lyckad tillställning, som trots spöregn och en omotiverad eftermiddagstid genererade femplus-recensioner i pressen. 

– Jag hade precis spelat, var nykter och på svinbra humör och letade efter min tjej bakom scenen. Ramlade på en stålkant, blev lite lerig, skämdes lite och tänkte inte mer på det. Först någon timme senare undersökte jag benet efter blåmärken. Det visade sig att hela smalbenet var uppskuret. Man såg ända in till benet.  

Oskar lades in för akut operation på Sahlgrenska sjukhuset. 24 stygn och två penicillinkurer senare är ordningen förhållandevis återställd. 

– Det hade varit värre om det hade hänt mitt i vintern, om karriären gått skitdåligt eller om jag typ precis blivit dumpad. Nu ser jag det mest som ett roligt festivalminne. 


På Stora scenen rullar kompisen Jonathan Johansson ut snygg sakralpop över det vältrampade festivalområdet. Oskar, ledigt klädd i cargobyxor, oversizad T-shirt och camoscarf, iakttar en hord av svartklädda Södermalmshipsters bakom mörka solglasögon. 

– För några år sedan var jag livrädd för att spela i Stockholm, nu älskar jag det. Jag gillar att spela i underläge, oavsett om det är självupplevt eller verkligt. De enda gångerna det känns fel att spela är när förutsättningar är perfekta. 

 

King möter Oskar Linnros:
Jacka, Acne Studios, 8 595 kr. Tröja, Privat.

Kvällens spelning på Popaganda – en lagom kreddig musikfest med natursköna Årstaviken som backdrop och 12 000 genusmedvetna popsnören i publiken – är festivalsommarens sista. Det är också Oskars Linnros första soloframträdande i hemstaden på mer än tre år. De senaste årens kompakta tystnad har fyllts med hundratals låtskisser i den egna studion Dundra, producentuppdrag åt kollegor som Seinabo Sey och Timbuktu och en ideell musikproduktionskurs för debuterande artister. En högst medveten bensträckare från offentligheten, förklarar han. 


– Jag kände att jag behövde prioritera andra saker i livet än att sätta mig själv och min egen karriär i centrum. Jag behövde få ordning på mitt privatliv, reparera trasiga relationer och komma underfund med varför jag ens förtjänar att spela live. En annan viktig anledning har varit att ge plats åt nya röster, som Cherrie och Seinabo. Låta någon annan springa med bollen, liksom. Det har gett mig ett sammanhang och en uppbackning bland både kollegor och kompisar som har gjort mig starkare än någonsin. Folk vill att det ska gå bra för mig, och i det här landet gör det hela skillnaden. 

Själv har han beskrivit tystnaden, både privat och som artist, som ett experiment. I en tid av självrannsakan och kontemplation finns det inget utrymme för ooriginella åsikter och banala tweets. Att skriva låtar i stället för statusuppdateringar på Facebook har köpt honom värdefull tid i musikstudion. 

– Jag bestämde mig tidigt för att bli den hårdast arbetande artisten i branschen. Jag jobbar sex dagar i veckan och lämnar sällan studion före midnatt. Att vinna fyra timmar varje dag på att inte flänga på events eller posta bilder på Instagram har resulterat i några av mina bästa låtar i karriären.

Dundra studios, södermalm, tre dagar senare. En kreativ tillflyktsort med kokvrå, tre meter under Götgatans asfalterade hipstermylla. De vitmålade väggarna är belamrade med Rockbjörnar, Grammisar, guldskivor och artwork-skisser. På golvet trängs ett dussin syntar med två slitna skinnfåtöljer. Oskar sträcker ut sig i den ena. 


– Jag köpte studion av killarna i The Hives för tre, fyra år sedan och trivs skitbra. Här får jag vara ifred och göra min grej. Oftast sitter jag här helt själv och springer mellan inspelningsrummet och kontrollrummet. Det ett väldigt kaotiskt sätt att jobba, men jag gillar det. 

I november släpps albumet Väntar på en ängel – Oskars första egna album på fyra år. Fansen har fått sin beskärda del av smakprov. I april släpptes låten Psalm för skolgårdar, följt av EP:n Väntar i maj och uppföljaren Väntar på en i augusti. 

– Ingen har gjort så här förut, att släppa ett album där låtlistan, artworket och albumtiteln växer fram i tre steg. Jag ville släppa musik i lagom stora portioner, snarare än att komma ut med ett fullspäckat album i maj och ge mig ut på en sommarturné där publiken inte vet
vilka låtar de ska fokusera på eller varför. För mig har det varit viktigare att folk får tid på sig att lyssna in sig på låtarna och själva välja vilka de gillar och inte, snarare än att skriva årets mest spelade låt. 

King möter Oskar Linnros:
Väst, vintage. Hoodie, H&M, 299 kr. Chinos, Filippa K, 1 300 kr.

Digitala lyssnartjänster har gjort det lättare att sprida och släppa musik och har i sin tur resulterat i att både lyssnarbeteende och musikbranschen har förändrats dramatiskt sedan Oskar släppte sitt senaste album för fyra år sedan. 


– Vi har lagt ner enormt mycket tid på att hitta rätt känsla i omslaget samt på vilket sätt låtlistan ska växa fram med varje släpp. Jag älskar att det inte finns några regler längre. 

Musikaliskt rör sig Oskar sömlöst mellan genrer som pop, soul, hiphop och visa. Den röda tråden går snarare att hitta i de slicka ljudproduktionerna och de mångbottnade låttexterna, som finurliga formulerade fragment ur en dagbok. 

– Mina största musikidoler har ofta varit skurkar i sina egna låtar. Ta John Lennon, till exempel. En av allt att döma galen person, både privat och i sina låttexter. Jag har aldrig varit intresserad av att framställa mig som en låtskrivare som går runt med alla svaren, eller som är trygg i sig själv och som förstår sin samtid. Jag vill snarare vara öppen med att jag inte fattar någonting. De-speration och förtvivlan, med ett visst mått av musikaliskt hopp, det är min röda tråd. 

Det har gått sju år sedan genombrottet med det unisont hyllade skilsmässoalbumet Vilja Bli. Oskar beskrevs som 10-talets Orup och nominerades till sju Grammis. Själv lyssnade han på Kaah och hade svårt att ta in alla superlativ. Det har han fortfarande. 


– Jag är precis lika hudlös som vanligt. Det spelar ingen roll hur många femplus-recensioner man får, allt självförtroende raseras efter en sågning. Min enda instruktion till dem jag jobbar med är att aldrig berätta någonting om vad som skrivs om mig. Är det något man verkligen behöver få veta för att bli bättre så får man reda på det ändå. Det är lite som att gå runt med mjäll, det är bättre att få veta det av en kompis än av något troll på internet. 

Oskar rullar fram till mixerbordet och spelar upp titelspåret Väntar på en ängel från nya skivan med samma namn. En vacker soulballad om att hitta hem i en kärleksrelation.

– Det här är den bästa låt jag gjort. Den lade grunden till hela albumet. 

Han tystnar. Formulerar fortsättningen i huvudet.


– Musikindustrin består lite förenklat av ett skikt framgångsrika artister som vill bli mer kreddiga och ett skikt kreddiga artister som ofta har svårt att nå ut med sin musik. Jag har aldrig riktigt tillhört något av de sidorna. Att göra musik som träffar så djupt som möjligt är den stora utmaningen, vare sig man gör punk eller visor. Reaktionerna på de nya låtarna, i kombination med den höga lyssningen, gör 2017 till en karriärtopp för mig. Jag har skrivit svinmycket musik de senaste fyra åren. Varje låt jag släppt i år har ett syfte, åtminstone för mig. För första gången på många år känner jag att det finns en naturlig plats för mig på den svenska musikscenen. 

King möter Oskar Linnros:
Hoodie, Weekday, 400 kr. Tröja, Cos, 250 kr. Byxor, Cos, 790 kr.

 

Se Oskar prata om nya albumet: 

 

Tvåsamhetens utmaningar är ett återkommande tema på nya plattan. Är du bra på att vara ihop? 

– Nej, verkligen inte. Jag har haft mycket kaos omkring mig, både i min uppväxt och i mina tidigare förhållanden. Det har alltid varit mycket passion och bråk, och jag har haft lätt att förknippa det med äkta kärlek. Jag har långsamt börjat förstå att det nödvändigtvis inte är samma sak. 


En "pundare av kaos", som du formulerar det i Oavsett.

– Ja, och det är jag nog inte ensam om att känna. Många av mina vänner är beroende av det där kaoset, av kickarna som det medför. Jag har aldrig varit den "trygga killen" i en relation, men jag vet att jag blivit bättre, och jag har lagt mycket energi på att bli en lättare person att leva med. 

Vilka sidor har du jobbat med då? 

– Hela min uppväxt har gått ut på att försvara mig. Om att battla med folk, att alltid ha ett argument. Långt ifrån alla är uppfostrade på det sättet. Med åren har jag lärt mig ta större hänsyn till att vissa människor helt enkelt är känsligare. Att inte hela tiden gå in i försvarsställning när det hettar till. Det är sidor som jag fortsätter att jobba med. 


Hur träffades du och din tjej? 

– Hon var en person jag lade märke till. Vanligtvis är jag väldigt fokuserad, så det händer inte så ofta att personer har den inverkan på mig. Jag visste direkt att jag måste lära känna henne. Hon var rätt
ointresserad av artistlivet, hon har sett den världen förut och hade helt andra prioriteringar. Det tycker jag mycket om. Hon har en integritet som jag verkligen gillar. Dessutom kommer hon från en förort, precis som jag. Det är lättare att relatera då. I dag har vi varit ihop i typ fem år.

King möter Oskar Linnros:
Väst, vintage. Hoodie, H&M, 299 kr. Chinos, Filippa K, 1 300 kr.

Är det enklare eller svårare att skriva kärlekslåtar när man är i ett seriöst förhållande? 

– Det är nog svårt för många. När insatserna blir för höga är det lätt att börja sejfa i texterna. För mig är censur lika med död. Jag kan känna att jag gjorde det misstaget på några av låtarna på mitt förra album Klappar och slag. Texterna blev för teoretiska, och det brände inte alltid till som jag ville att det skulle göra. Med nya plattan ser jag det som en skyldighet att stoppa in allt i musiken och säga vad fan som helst, så länge lyssnarna kan relatera till texterna. Det är min tjej och mina närmaste införstådda med, och de hanterar det på ett jävligt bra sätt. 


Tror du på livslånga kärleksrelationer? 

– Det gör jag absolut. Däremot tror jag att kärlek och tvåsamhet går igenom en rätt allvarlig kris just nu. Det är väldigt lätt att jämställa kärlek med konsumtion. Det går hela tiden att välja någon bättre, att svajpa bort ett problem och ersätta en relation med något annat. Jag ser inget moraliskt fel i det, men jag tror heller inte att det leder till lycka. Många försöker bara hitta en exakt kopia av sig själv. Någon som är precis lika snygg och med exakt samma värderingar och prioriteringar. Det tror jag är ett stort misstag. Jag vill inte låta självgod, men för mig är det mycket mer utvecklande att ligga hemma med min tjej och kolla på hästhoppning, som är ett av hennes stora intressen, än att leva med någon som, precis som jag, har snöat in på gamla orglar.

King möter Oskar Linnros:
Oskar Linnros började sin musikaliska bana som
beatboxande femåring. Mössa, Wood Wood, 650 kr. Tröja, Weekday, 600 kr. Jacka, Peak Performance x Nigel Cabourn, 10 000 kr. Byxor, Peak Performance x Nigel Cabourn, 8 000 kr.

Klyschan säger att man skriver som bäst låtar när man mår som sämst. Hur är det för dig? 

– Jag har inga problem med att gräva fram lite olycka, eller gammal nostalgi eller drama för den delen, hur lycklig jag än är utanför studion. Jag har bara lätt att "tappa" in i det. Konstnärer som i första hand är intresserade av att framstå som balanserade och snälla är sjukt ointressanta. Där vill jag aldrig hamna. Då framstår jag hellre som deprimerad för de som inte känner mig, bara låtarna blir starka. 


Vad är ditt förhållande till droger? 

– Jag bestämde mig tidigt att det var moraliskt fel med tyngre droger, och det har jag hållit fast vid sedan tonåren. Jag har känt så många som dött i överdoser: min första flickvän, vänner i fotbollslaget, folk jag har rappat med. Utan att säga för mycket: Jag fick tidigt en inblick i var hela den där kedjan börjar någonstans, och det är så långt ifrån Stureplansglamour man kan komma. 

Har du samma kompromisslösa syn på alkohol? 

– Alkohol är en annan sak, eftersom det inte orsakar våld och lidande för att hamna i mina händer på samma sätt som droger. Och jag är i behov av en frizon från ansvar, absolut. En plats där jag inte behöver vara disciplinerad i en yrkesroll och hela tiden ta hänsyn till andra. Där spelar alkoholen en viktig roll. Som tur är har jag, precis som de flesta andra fungerande vuxna, inte tid att vara bakfull, vilket gör att jag kan upprätthålla en okej balans. 


Har du alltid haft kontroll över ditt festande? 

– Inte alltid. Jag älskar att festa, även om det kanske inte framgår i min musik. Att gå ut på krogen och käka och vara full med mina vänner är det roligaste jag vet. När jag gjorde min första platta hade jag ännu inte hittat den där balansen. Jag satt och skrev låtar långt ner i en källare sex dagar i veckan, gick ut varje kväll och hade askul. Jag var singel och livet var kaos. Det skulle absolut inte funkat i längden, men jag ångrar ingenting. I dag lever jag ett mer normalt liv, och det är jag glad för. 

Vilket är ditt största problem i livet i dag? 

– Min hälsa. Det finns ingen gräns för hur lite jag är beredd att sova eller hur hårt jag är beredd att köra för att nå dit jag vill. Jag klarar nog bara det här tempot i max ett halvår till, sedan behöver jag börja skaffa mig rutiner och gå på gym. Det är farligt för kroppen att vilja något så här mycket. 


Hans Oskar Linnros växte upp i Sundbyberg, norr om Stockholm. Debuten Vilja Bli är ett potpurri av "Sumpan"-referenser, inte minst anti-hyllningen Ack, Sundbyberg, med textrader som "vi blir aldrig som dom från stan" och "Sundbyberg, det gick fort, plötsligt sköt nån en man i min port". Sedan dess har Oskar fått agera inofficiell ambassadör för sin uppväxtort, där miljonvillorna delar postnummer med miljonprojekt. 

– Jag minns Sundbyberg som en sjukt mäktig plats att växa upp på. 70 procent av mina klasskompisar hade föräldrar med utländskt ursprung. Det var en plats där integrationen i alla fall fick en chans att fungera. Det gav mig perspektiv, en större verktygslåda och ett ordförråd som jag har stor användning av i dag. Men det var också tufft. Många av personerna jag växte upp med dog unga. Det blev vardag till slut. Det är konstigt att tänka tillbaka på som 34-årig Södermalmsbo. Jag är en lång väg därifrån i dag, men har kvar samma gäng från orten. 

Han minns sitt tonårsjag som en "lugn och lagom kaxig liten svenne".

– Som för de flesta tonåringar så handlade mina dagar om att överleva. Jag var hela tiden medveten om min omgivning, på vilka platser jag kunde vistas och vilka blickar jag kunde och inte kunde möta. Jag ansträngde mig hårt för att uppvisa ett lugn i en ganska kaosig situation. 


Oskars föräldrar skilde sig tidigt, och han delade sin tid mellan mammans hyresrätt i Rissne och pappans villa i Sundbyberg. Musiken blev den gemensamma nämnaren. Pappan hade jazzambitioner och spelade Beatles och gitarr, medan mammans nya kille trumfade med hemmastudio. Rytmkänslan fanns där sedan start. Oskar nötte köksbord med trumpinnar och beatboxade redan som femåring. I fjärde klass upptäckte han hiphop. Fyra år senare började han rappa.

– Då handlade hiphop mest om att få ut en massa frustration och hitta på en personlighet som var mycket hårdare än vad jag själv var. Jag började skriva raptexter, gjorde beats på morsans hemdator och hemlighöll att mina egentliga idoler var Beatles och Prince. 

På Viktor Rydbergs gymnasium träffade Oskar Daniel Adams-Ray. De bildade hiphop-duon Snook, ett bandnamn som sägs vara sprungen ur en dispyt om vilken av bandmedlemmarna som hade störst näsa, och började göra musik ihop. Genombrottet med singeln Mister Cool och skivan Vi vet inte vart vi ska men vi ska komma dit 2004 blev en vattendelare i hiphop-kretsar. Vissa hissade den för sina stilistiska regelbrott, andra dissade den för att inte vara "äkta". 

– Snook blev världens bästa introduktion till hur det är att vara vuxen. När mina kompisar gick ut gymnasiet började de jobba på lager eller reste till Asien, medan jag och Daniel skrev musik för att få ihop till andrahandshyran. Vi fick tidigt ta stort ansvar och uppleva grejer som en vanlig 19-åring vanligtvis inte får uppleva, samtidigt som vi ständigt fick hantera beef. Det var jävligt kul att få göra den resan med Daniel. I alla fall ett tag. 


När slutade det att vara kul? 

– När jag väl började landa i artisteriet så insåg jag ganska snabbt att jag ville göra andra grejer. Jag har alltid sett livet som ett långt maraton: Visst, vi hade kul och visst, vi hade några lyssnare, men jag visste att jag kunde mer än att rappa. Snook var en kul ungdomsgrej, inte mitt livsverk. I dag minns jag det som en underhållande tid, men också ett trauma. Våldet låg hela tiden i luften. Vi hade med våra biffigaste kompisar på turné för det var alltid bråk på klubbarna vi spelade på. I dag kan jag garva åt det, men på den tiden var det ett rätt stort problem. Personligen var jag inte så jävla intresserad av att vara rapstjärna, jag ville vidare. Daniel hanterade det på sitt sätt och skaffade sig sina prioriteringar. Plötsligt stod vi där med något slags företag och anställda som skulle ha betalt. Så här i efterhand så var vi nog inte emotionellt redo för det, och hela grejen gick ganska snabbt från att vara askul till skitjobbig. Jag tycker fortfarande att vi löste det på ett bra sätt. Vi hann aldrig bli bittra, utan fortsatte bara åt olika håll. 

2016, tio år efter Snooks sista (?) album-släpp Är, kom ett oväntat livstecken från den sedan länge insomnade bandkonstellationen. En kryptiskt Facebook-uppdatering med en nytagen selfie på duon ackompanjerad av bildtexten "det bästa har inte hänt än" triggade livliga nätspekulationer om en eventuell återförening. Rykten som eldades på ytterligare med singelsläppet Sitter på en dröm i september i fjol. Oskar varken bekräftar eller dementerar.

– Ingenting är uttalat. Det viktiga är vänskapen. I år tar mitt album och turnerande varenda vaken minut. Och dygnet har trots allt bara 24 timmar.


Paus för eftertanke.

– Det ingen berättar för en i skolan är att allt blir svårare när man börjar bli vuxen. Det heller ingen berättar för en är att när man väl tar sig igenom alla jobbiga grejer som kommer med vuxenlivet så blir allt både roligare och enklare. Sakta, sakta blir man personen man alltid borde ha varit. Så upplever jag att det är för mig och Daniel. Åren har dämpat våra sämsta sidor, vilket gör det så jävligt mycket lättare att umgås nu.

Du fyllde 34 nyligen. Var det jobbigt? 

– Näe. Jag får fortfarande mer skägg för varje år och blir hela tiden bättre på att göra musik. Det går åt rätt håll. Jag har behövt varenda jävla månad de senaste femton åren för att bli vuxen. 


Kan du känna stress över att bli farsa och skaffa familj?

– Faktiskt inte. Mina föräldrar fick mig och min syster sent, och jag minns att jag kände en trygghet i att ha äldre föräldrar när jag var liten. Både min mamma och pappa är närmare 70 i dag och vi är i en sjukt bra fas där vi hänger och har kul som vilka kompisar som helst. Jag är glad att jag inte kommer att bli en ung farsa, jag har en för sen mognadskurva för det. 

Hur kopplar du av? 

– Jag gillar att höra folk prata, blir mer underhållen av det än tv-serier och musik, och kollar sjukligt mycket intervjuer på Youtube. Senaste tiden har jag lyssnat mycket på poddar, som Here's the thing med Alec Baldwin och En varg söker sin podd. Annars brukar jag sätta mig i bilen och bara köra. 


När mår du som bäst? 

– När jag har som mest att göra. Min sociala förmåga triggas när hjärnan går på högvarv. Blir det för mycket återhämtning lägger synapserna av. 

Götgatan, södermalm. Oskar tänder en cigg och ser över våra lunchalternativ. Det står mellan Kalf & Hansen vid Mariatorget ("gott, men trångt") och Café Rival ("grym croque monsieur") några meter längre ner på gatan. Valet landar på det senare. 

 – Jag lägger sjukt mycket pengar på mat. Mitt mål är att äta mig igenom hela Stockholm. 


Hur viktigt är pengar för dig?

– Skitviktigt. Det finns en tradition av en stolthet i att skita i pengar som kulturarbetare, och jag fattar verkligen inte den grejen. Att man skulle vara mer "äkta" om man låtsas som att pengar inte behövs? Det är hyckleri och snobbism för mig. Jag är uppväxt med synsättet att det är viktigt att fixa pengar, det kommer från hiphopen. Min twist är att se till att tjäna så pass mycket pengar att jag inte behöver jaga dem. För att ta ett konkret exempel: Jag gjorde musiken till en Volvo-reklam för ett tag sedan. Pengarna jag drog in på den reklamen, som för övrigt blev svinbra, gjorde att jag har kunnat jobba ideellt med min produktionskurs, 25 timmar i veckan, i 1,5 år. Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan kritisera artister som "säljer ut sig" till företag när friheten som följer med pengarna kan göra musiken mer kompromisslös. Jag är stolt över att jag inte behöver jobba, men att jag ändå väljer att jobba hårdare än någonsin. Det påminner mig om att mitt jobb även är min hobby och att jag gör det här av, för mig, helt rätt anledningar.  

Tackar du ofta nej till pengar? 

– Hela tiden. Alltifrån att vara med i olika tv-program som endast går ut på att framställa mig som en hyvens kille, till att jobba med houseartister som man tycker är trevliga men som man musikaliskt inte har någonting gemensamt med. Jag fattade tidigt att hemligheten är att äga sin egen musik. Dels upphovsrättsligt, att jag står som upphovsman till låtarna, dels ägandet av själva inspelningarna. Det är min pensionsförsäkring. 


Från och med du har över 44 miljoner spelningar på Spotify. Vad innebär det för din privatekonomi? 

– Jag började jobba med musik samma år som illegal nedladdning var som allra störst, och gick in med inställningen att jag aldrig kommer att tjäna en spänn på att sälja själva lyssningen av musiken. Det är fortfarande inte där jag tjänar mina pengar. Jag ser Spotify som en grym tjänst som har bidragit till att demokratisera musiken.  Förut var man tvungen att bo i en stor stad för att hitta obskyr musik, nu finns den överallt, hela tiden. Nu är jag kanske hård, men de artister som gnällt mest över ersättningsnivåerna från streamingtjänsterna är de artister som inte längre är i sin mest relevanta del av karriären. Folk borde ägna sin tid åt att skriva fler och bättre låtar än att sitta och räkna på hur många ören man får betalt från ett medium som är helt oundvikligt. 

Vi pratar om den stundande Sverige-turnén. Om oxblodsröda scenkläder. Om att det snart är höst och att livet är rätt gött ändå.

– Jag har långsamt lärt mig att sluta lägga krokben för mig själv. Att det är okej att inte vara bäst på allt. Mitt problem har alltid varit att jag har satt för stor press på mig själv. Man vill ju leverera, oavsett om det handlar om att klä sig snyggt, vara bra i sängen, prestera på jobbet eller köpa julklappar till familjen. Till slut kommer man till insikten att man inte kan vara bra på allt, och att det till och med kan vara en fördel att förmedla de där mindre smickrande sidorna, inte minst på scen. Där är jag nu. Och grejen är att jag aldrig varit bättre, eller haft roligare. 


Tänker du mycket på hur du klär dig på scen?  

– Ja, det är skitviktigt för mig. Jag blir superinspirerad av hur självklart många kvinnliga artister synkar scenkläder med sitt sound och vilka känslor det förmedlar på scen. Där är vi artistmän hopplöst efter. 

Vad är det för känslor du vill förmedla när du går mellan din lägenhet på Södermalm och din musikstudio några meter ner på gatan? 

– "Tjafsa inte med mig." 



Dela på Facebook
Tweeta