Mot väggen: John Ajvide Lindqvist

Filmatiseringen av din novell Gräns fick stående ovationer på Cannes filmfestival och har hyllats av en enad kritikerkår. Hur känner du själv för filmen?
– Den där filmen är så jävla bra. Och snygg. Eva Melander måste få en Guldbagge för huvudrollen. Hon uttrycker så mycket med de små rörelser hon kan göra bakom den där tunga masken hon bär.

Hur är det att som författare lämna ifrån sig sin berättelse till en regissör?
– Jag hade fullständig tilltro till regissören Ali Abbasi. Han hade en konstnärlig vilja med det här, att göra den här berättelsen. När jag väl fick se en tidig klippning av filmen blev jag så jävla glad och tänkte att där satt den igen. Fan vilken tur jag har haft.

Hade du samma känsla när Låt den rätte komma in blev film?
– O ja. Jag började störtgråta när jag fick se de första klippen. Jag tänkte bara "Ja! Ja! Där är det." Det har fortfarande inte gjorts något dåligt på det jag skriver. Så jag har haft flyt.

Låt den rätte komma in var den första roman du skrev. Var det lätt att få den utgiven?
– Det var konstigt, boken blev nästan enstämmigt jätteväl mottagen av kritikerna i stora recensioner. Men i början var det var många förlag som inte ville ha den, och ingen skrev ett brev tillbaka som var mer än tre rader. Det betyder ju att de inte ens hade läst någonting.

Är det inte ovanligt att den första bok en författare skriver blir så stor som den blev?
– Jo. Det händer ju, men det är inte det vanliga.

Det måste ha känts som en seger?
– Absolut. Jag kommer ihåg när jag såg DN Kulturs recension. Hela förstasidan var tillägnad boken. Jag hade inte förväntat mig någonting eftersom det var så många som inte ville ha den.

Du började som trollkonstnär, gick sedan vidare till standup för att sedan börja skriva skräckromaner. Intressant karriär!
– Ja, men det är inte så konstigt på det viset. Både i skräck och humor etablerar man en situation som är igenkännlig, och så inför man ett avvikande element i den. Det kan vara den tokiga hotelldirektören i Pang i bygget, eller en vampyr i en Stockholmsförort. Så själva tänkandet mellan skräck och humor är inte så olika, även om resultaten är det. Båda handlar om att framkalla rent fysiska reaktioner – skratt kontra rädsla.

Varför skriver du skräck?
– Det är helt enkelt det jag behärskar bäst. Jag har testat andra genrer, men det var först när jag provade att skriva en skräckhistoria som jag inte kände att jag satt och försökte vara författare. Det kändes som om jag kunde det. Mitt tänkande är koncentrerat till sådant som är omvandlingsbart till skräck. När jag var komiker försökte jag se det lustiga i alla situationer. Nu ser jag möjligheten till fasa i stället.

Görs det mycket dålig skräck, tycker du?
– Ja. Och, på senare tid väldigt mycket bra skräck. Jag tycker genren mår rätt bra just nu. Jag ser mycket, och det är mycket som är schyst. Men herregud, Sharknado … Vissa filmer är ju bara gjorda för att vara dåliga.

Det sägs att du influeras mycket av Stephen King.
– Jag har tagit lite tekniker av honom. Och jag har läst fruktansvärt mycket av det han har skrivit, så det är klart att jag omedvetet har inspirerats av hans stil. Jag gillar hans avslappnade attityd till sitt jobb.

Han har sagt att han sällan läser översatta böcker, men att han läser dina. Hur kändes det att höra det?
– Ja, det är fint. Det är en ära. Jag är inte en person som ramar in recensioner, men just det där citatet tog jag faktiskt en screenshot av, förstorade upp och ställde bredvid skrivbordet. Det är enda gången jag har gjort så.

Tjänar du mycket pengar?
– Ekonomin är helt okej. Jag och min hustru har ett företag ihop. Vi har pengar så vi kan betala ut lön till oss själva i ett par år till kanske. Så det är inga enorma summor, men vi lever skapligt.

Vad tjänar du mest på?
– Film och tv ger ju mer pengar än böcker. Så länge man inte heter Camilla Läckberg. Men med det sagt, det är fortfarande Låt den rätte komma in som jag tjänar hälften av mina pengar på, med intäkterna från filmer och teateruppsättningar och så.

I höst släpper du boken Misslyckas igen, misslyckas bättre – Anteckningar om skräck och skrivande. Berätta om den.
– Det är en bok där jag har gjort ett urval av alla mina anteckningar och skrivit kommentarer till dem som handlar om författandets vardag. Det är extramaterial till böckerna, kan man säga, lite behind the scenes. Jag berättar hur det gick till, och mina tänkanden kring hur man gör när man skriver över huvud taget. Hur man bygger karaktärer och skapar spänning.

Vad heter din nästa bok?
– Vänligheten heter den. Den ska jag ta lite mer tid på mig att skriva, så den kommer kanske år 2020 eller så. Den handlar om att vara 29–30 år och inte riktigt veta vad man ska göra med livet. Och om det sociala kittet som vänligheten utgör. "Ha en bra dag", "ta hand om er". De grejerna, och vad som skulle hända med samhället om den här enkla vardagsvänligheten mellan främlingar inte fanns.

Hur skrämmer man någon på mest effektiva sätt?
– Grundförutsättningen är att man på något plan identifierar sig med personen som något hemskt ska hända med. Och så handlar det mycket om att bygga upp en stämning. Det går inte att skapa jump-scares i böcker. Det funkar inte att skriva: "PANG! STORT JÄVLA MONSTER!" Monstret kan inte bara skutta fram, det funkar inte. I litteratur handlar det mycket om att bygga upp förväntningar för vad man kommer att få se, och att man är väldigt orolig för personen som ska utsättas för det. Det är det centrala.

John Ajvide är dubbelt aktuell i höst. Dels med filmatiseringen av novellen Gräns, med premiär den 31 augusti. Dels med boken Misslyckas igen, misslyckas bättre – Anteckningar om skräck och skrivande som släpps i september.

Läs också: