Andres Lokko: Somliga går i limiterade skor

London. Det pågår en gigantisk David Hockney-retrospektiv på Tate Britain. 

Jag väljer bort den på grund av dokumenterad tokträngsel. Men ändå är David Hockney konstant med mig under de här dagarna i London. 

Kanske inte så mycket hans konst som hans strumpor. Hockney hade ju den lilla egenheten att bära strumpor i olika färger. 

Acne stal den idén till en strumpkollektion, som en hommage till David Hockney, för sisådär tio år sedan 

Utanför Supreme-butiken på Peter Street ringlar det sedan några år tillbaka alltid en kronisk kö bakom kravallstängsel där dörrvakter delar ut kölappar. 

Det är där jag först ser dem. Japanska kids med olika sneakers på fötterna. De är inte så många men ändå tillräckligt talrika för att skriva hem om. 

David Hockneys sartoriella barnbarn. 

De bär limiterade högaktuella modeller i olika kulörer på var sin fot men också alldeles olika märken, med det underhållande resultatet att Wtaps-vansen på höger fot är betydligt lägre än veckans NMD-sula från Adidas på vänster och man därför liksom hasar fram. 

Samtidigt är det också lika småbisarrt att se 11-åriga små killgäng i nitton storlekar för stora Stone Island x Supreme-jackor och prasselbyxor från Palace uppvikta sisådär tjugo varv, på var sin Mike Hill-formgiven bräda. 

Någon förklarar att deras föräldrar ser sina söner som skickliga entreprenörer i vardande och därför håller dem med konton på Grailed och eBay så att de kan finansiera sina ganska kostsamma barn-garderober medels re-selling.

Om du följer de smått maniska och ständigt uppdaterade Instagramkonton som vecka efter vecka dokumenterar det fanatiska köandet kring Supreme och Palace kan det hela nästan te sig en smula glammigt. 

När du studerar det live i Sohos dugg-regn är det snarare tvärtom. Det är en sorts modevisning. Men den har ingenting att göra med något annat än fullständigt crazy jävla konsumtionshets misstagen för någon sorts dedikation av deltagarna. 

Fotografer från japanska modemagasin, Basementapproved och Hypebeast väntar på gatan. Köande stamkunder kommer ut med sina rödvita jättepåsar och byter om till innehållet i dem runt hörnet innan de poserar för fotograferna. 

En kvart senare är bilderna på Instagram och man kan kränga det man just blev förevigad i för att göra om exakt samma sak om en vecka. 

Det känns som ett kretslopp som utgör en egen ekonomi och också något med en livslängd lika kort som en använd klänning från Oscarsgalans röda matta. 

Och det är här David Hockneys strump-estetik kommer in i bilden igen. 

Hur ska man hinna bära alla produkter från veckans drop innan de blir omoderna eller i alla fall tappar i andrahandsvärde?

Man tar förstås på sig olika skor på fötterna – gud gav oss två fötter av exakt den här orsaken. Det är till den här punkten i historien den mänskliga evolutionen har strävat i miljontals år! 

Vore det inte för att man till slut löste det slutgiltiga användningsområdet för båda våra fötter skulle vi fortfarande ligga där, uppspolade på en stenig strand med sprattlande fiskstjärt.

Runt hörnet på Berwick Street är personalen på Palace stilenligt nedrökt i sina vita träningsoveraller, men holländska Patta som öppnat sin första Londonbutik på Sohos Silver Place har fått en guldskiva av Skepta som de har hängt upp på väggen, så det är där jag handlar loss. 

Patta har just ett gjort ett ganska tilltalande samarbete med italienska Diadora. Det finns i två färgkombinationer. 

Jag ber vänligt men bestämt om väns-tersko i grönt och högersko i brunt, tar en fitpic av mina uppdaterade Hockneyfötter i provrummet och lämnar tillbaka dem. 

Jag går tillbaka ut på Silver Place. Det fungerade. För en kort sekund är jag evolutionens slutdestination.

Hiss: 

George Saunders – Lincoln in the Bardo (bok)

Vilken smått perfekt och avundsvärt fantasifull roman om president Lincolns son Willies liv efter detta av den amerikanske författaren som tidigare mest gjort sig känd för sina smarta noveller

Diss:

SD (extremistiskt riksdagsparti)

Jag råkade nyligen ut för en organiserad nynazistisk troll-shitstorm på sociala medier och det som nästan fascinerar mest är hur SD:s digitala svans så ofta skriker ”din jävla feministjävel!” i versaler efter en. Som om det vore det absolut värsta man kan kalla någon.