Ben Stiller: Nu kan jag relatera till Zoolander
Väntan är över. Det tog bara femton år och 14 dagar. Derek Zoolander är tillbaka på catwalken, aningen skrynkligare än förr men i gengäld minst lika korkad. Vi har träffat Blue Steel-mästarens upphovsman – Ben Stiller.
Vid det här laget har du hunnit fylla femtio.
– De säger det. Sådant är livet. Mitt eget åldrande gjorde det lätt för mig att relatera till hur Zoolander måste känna sig, samtidigt som han fortfarande har en orubblig tro på att han är en supermodell och ingenting annat. Det är lustigt: Fast de här filmerna är övervägande trams är de fulla med saker som är rätt personliga för oss som arbetar med dem, och utan det vore de väl också helt omöjliga att relatera till. Derek försöker fundera ut hur han egentligen hör hemma i en värld som förändras, och det är en känsla jag definitivt är bekant med.
Det talas mycket om Hollywoodkraven på kvinnors perfektion i termer av utseende. Känner du samma sak?
– Det där är väl rätt individuellt. I takt med att jag blir äldre känner jag hur behoven blir enklare: Det räcker gott med att få ha hälsan. När man åldras blir det svårt att ignorera hur ens jämnåriga börjar råka illa ut på olika sätt, och ju längre man slipper det, desto gladare får man vara.
Vad är det dummaste plagg du burit i det civila livet?
– Jag vill minnas en Saturday Night Live-sketch för några år sedan, där jag hade på mig en väldigt, väldigt v-ringad tröja utan någonting under. Jag kan fortfarande inte titta på den på grund av den där jäkla tröjan. I vanliga livet blir jag sällan mer vågad än diskret helsvart.
Har dina erfarenheter med Zoolander gett dig en större uppskattning för modevärlden?
– Tveklöst. De uppfinner i princip hjulet varannan månad. En stor visning, en ny kollektion, och så direkt tillbaka till ritbordet för att börja om igen. År efter år. Man måste jobba sjukt hårt för att klara av att hålla takten, och även om det tidvis blir lite löjligt eller svårbegripligt är det ett genuint resultat av kärleken till uttrycket. Det finns en vidare dimension också: Vi är ett samhälle som älskar ögongodis. Om man dessutom kan se humoristiskt på vad man gör är det förstås en bonus. Valentinofolket var väldigt imponerande på så vis: De var tillräckligt självsäkra för att våga driva med sig själva, och utan deras hjälp hade vårt jobb varit mycket svårare.
Läs hela intervjun med Ben Stiller i senaste King.
