Bill Skarsgård om blodfattiga roller, mongolisk halssång och bekväma kläder

Känner du fortfarande tvivel inför varje skådespelarroll?

– Ja, det är en riktig brottningsmatch inför varje projekt och brottningsmatchen blir aggressivare ju mer extrem karaktär jag spelar. Den här rollen, som greve Orlok i Nosferatu, är den mest extrema som jag har gjort. Det var en transformation till något som är så långt bortom mig själv att jag inte visste om jag skulle klara det. Jag var inte säker på om jag kunde gå så långt, än mindre göra det sant. Det var mycket nerver och mycket tvivel på mig själv. Men jag känner det aldrig när vi filmar. Jag jobbar hårt under förberedelserna för att kunna vara så fri som möjligt när vi väl sätter i gång. Greve Orlok är dessutom en karaktär som inte är osäker en sekund under hela filmen. Han bara osar självsäkerhet, kontroll och dominans.

Rösten är väldigt framträdande i rollen – hur tog du fram den?

– Jag jobbade med en operasångerska för att få min röst så djup som möjligt. Min bror Gustaf besökte filminspelningen och satte sig i en av stolarna framför en monitor med hörlurar. Våra mikrofoner var påslagna mellan tagningarna och det enda han hörde var ett mörkt vrålande. (Bill lutar sig bakåt i soffan och imiterar ett monstruöst halvsjungande.) Jag satt och gjorde någon slags mongolisk halssång för att aktivera rösten och Gustaf sa: ”Vad fan håller de på och snickrar här?”

Haha.

– Det var ett kolsvart hål att dyka ner i den här karaktärens psyke. Han är en ockult magiker, en 350-årig vampyr – att försöka gå in i hans perspektiv på världen och universum var ganska mörkt.

Brukar rollerna färga av sig på dig?

– Ja, du tillbringar tolv timmar om dagen i någon form av galenskap och illusion. I relation till det här monstret var det omöjligt att det inte skulle färga av sig.

Vad fastnade?

– Vissa grejer som är alldeles för personliga för att berätta, haha. Jag var väldigt tacksam när vi var klara med projektet och jag fick lämna det. Då kändes det som om Orloks klor äntligen släppte min själ.

Brukar det vara så?

– Efter arbetet med rollen som Pennywise i Det drömde jag väldigt konstiga drömmar som handlade om min relation till karaktären och att det var jag. Det var något väldigt blottande med den rollen. Men med Orlok var det annorlunda när vi väl var klara med filminspelningen: När han lämnade mig var det bara iskall kyla, det var knäpptyst. Det är jag väldigt tacksam för.

Skådespeleri sägs inte vara något lyckat recept för personlig lycka.

– Jag tycker inte att det är bra för den mentala stabiliteten att skådespela. Med det sagt är det också detta som jag går i gång på, jag går i gång på smärtan lite grann.

Fattar.

– Det blir kanske bättre med åren. Som ung skådis är det mer på liv och död och man tar nästan kål på sig själv. Jag kan titta på min farsa, som har en hälsosam inställning till skådespeleriet. Jag pratade faktiskt med honom om det här nyligen. Han berättade om sin roll i Godafton, Herr Wallenberg. Det var en film där han nästan tog kål på sig själv. Efter det filmade han inte på två år, och när han återvände hittade han en hälsosammare inställning till jobbet. Samtidigt vet jag inte hur många lyckliga människor som jag träffar över lag. Alla har sin egen skit som de går igenom och vi lever i väldigt konstiga tider. Det är förvirrat och rörigt på många sätt.

Du har själv blivit småbarnspappa – när ringer du oftast din egen pappa gällande livsråd i dag: om familjelivet eller skådespeleriet?

– Han har åtta barn så det finns mycket att lära från hans faderskap, haha. Saker man bör göra och inte göra. Sedan är det speciellt när vi är en familj där så många har samma jobb, jag känner mig aldrig ensam på det sättet. Man har folk som förstår vad man går igenom.

Du klär dig snyggt och frontade nyligen en kampanj för H&M – har du ett modeintresse?

– Jag är inte en person som tänker ut outfits för varje dag eller går och letar fynd i vintagebutiker. Mitt uttryck är inte kläder på det sättet. Men jag tycker det är kul med mode, och kläder kan också vara ett hjälpmedel som skådis för att gå in i karaktärer. Min egen stil är inte så ”påfåglig”, jag vill bara ha bekväma kläder och inte behöva tänka så mycket på det. Men jag blir mer och mer exponerad för modevärlden och kan se både charmen och uttrycket i det. Man kan vara kreativ på många olika sätt.

Din skådespelarkollega i Nosferatu – Willem Dafoe – har gått visningar för Prada. Är det något som du är sugen på?

– Det skulle jag inte ha något emot, han har nästan blivit ett ansikte för hela varumärket. Prada gjorde en visning med Tim Roth, Adrien Brody, Gary Oldman, Willem Dafoe och alla de där coola skådisarna. Det var ballt, tycker jag.

I dag tillhör du våra största internationella skådespelare – vilken är den märkligaste plats där du har blivit igenkänd?

– Jag har nog blivit igenkänd på varje kontinent som jag har varit på. Kanske inte Asien, men där har jag inte varit på länge, så det är väl big in Japan som återstår. Jag började med skådespeleriet i Sverige och tyckte det var skönt att lämna landet och slippa bli igenkänd. På den tiden räckte det med att åka till Danmark så var jag helt anonym. Det minns jag knappt hur det var längre. Samtidigt är det en del av jobbet. Jag bor på Södermalm och här lyfter ingen på ögonbrynen om jag passerar, det är rätt skönt. Det är mitt Söder och jag springer in i mina barndomsvänner hela tiden, så jag är inte anonym, men jag känner mig som Bill.

Bill Skarsgård
Yrke: Skådespelare. Ålder: 34 år.
Bor: På Södermalm, Stockholm.
Familj: Flickvännen Alida Morberg och två gemensamma barn.
Filmer i urval: Det, The Crow, Barbarian, Bränn alla mina brev, Himlen är oskyldigt blå.
Aktuell: I rollen som greve Orlok i Robert Eggers hyllade skräckfilm Nosferatu.