Björn Dixgård: ”I Mando Diao har vi totalförbud mot shorts”

Stil har alltid varit lika viktigt för mig som musik. Kläder är ju en estetisk uttrycksform, och jag har alltid sett mig själv som en estetare. Det låter kanske som något en gymnasieelev skulle säga – men jag är 43 år gammal. Det började redan när jag var liten, när min pappa visade mig Yellow Submarine. Det var så jag upptäckte Beatles, och när jag blev tonåring blev jag helt uppslukad av deras stil. Samtidigt dök Nirvana, Oasis och andra band upp, och jag blev fullständigt besatt av hela den världen. I Borlänge kallade de mig för ”popbög” – det var väl inte det snällaste smeknamnet, men det säger något om hur tydlig min stil var. Jag hade extremt tajta jeans, svarta kostymer och letade kläder på second hand. Då var det 60-talet som gällde för mig.

På senare tid har jag börjat dras till cowboystilen – något som är Tarantinos fel. Jag älskar hans filmer, särskilt Django Unchained – jag har sett den 20 gånger. Men att bära cowboykläder i Sverige är svårt, det kan lätt se ut som maskerad. Det gäller att hitta rätt balans. Jag har alltid dragits till stilrena, svarta kläder. Run-DMC gjorde ju träningsoveraller sjukt snygga, men jag ser inte klok ut i en sådan. Jag kan möjligtvis ha en när jag springer ner till Ica, men inte mer än så. För mig handlar det om kostym, eller svarta jeans med en riktigt snygg skjorta – gärna med krås. En gång sa jag det till någon som bara skrattade, men för mig är det en del av en känsla. När jag går till studion, som ligger nära där jag bor, kan jag ta på mig något extra snyggt bara för att känna att jag ska göra något lyxigt och bra. Att få vara kreativ är en lyx, och det vill jag hedra genom att klä upp mig. Det blir nästan som en ritual, att ta sig själv på allvar.

I Mando Diao har vi totalförbud mot shorts. De är till för basketplanen, inte för oss. Det spelar ingen roll om det är 40 grader varmt i Portugal – vi har på oss kostym eller svarta jeans ändå. Det handlar om en helhet, om att ha en genomtänkt estetik. Vi har haft samarbeten med olika märken genom åren. Förut jobbade vi mycket med Tiger of Sweden, och nu senast var det Oscar Jacobson. Men nu siktar jag på Armani – någon gång i livet måste man ändå få jobba med dem. I bandet fungerar vi nästan som en organism. När någon skaffar en detalj vill de andra ha likadant, och till slut ser det bara lökigt ut. Vi hade en period när alla hade röda scarfar, men det funkade inte. Det kan vara snyggt om en person har det, men vem ska vara den personen? Ingen ville ge upp, så vi sket i det.

Stil är lite som musik – om du gör musik och släpper den måste du acceptera att folk kommer att döma den. Det kräver mod, och det gör mig förbannad när äldre gubbar klankar ner på unga band. Samma sak gäller kläder. Jag hittade mitt mod att våga stå på scen ungefär samtidigt som jag vågade experimentera med stil. Jag hade helt sjuka outfits när jag var yngre. När jag var 15 ville jag se brittisk ut – jag köpte filttofflor på Emmaus, hade långkalsonger och såg helt absurd ut. Min pappa sa: ”Okej, jag släpper av dig här, men du kommer antagligen att få stryk. Är du med på det?”

Jag har också en tendens att sno kläder från min fru när jag vill ha något riktigt tajt. Jimi Hendrix bar ju mycket damkläder, och jag är så pass tanig att det funkar för mig. Det verkar aldrig gå över.

Mando Diaos frontman Björn Dixgård är aktuell med nya EP:n And Then, From the Shadows, ett smakprov på hans första soloalbum Shadowlands som kommer till hösten.