Björn Werner: Varför känns det så hemskt att tappa håret?

Den slår till med full kraft. Hårnojan. En glimt i spegeln i hård omklädningsrumsbelysning räcker för att skräcken ska krypa längs med ryggraden. Blicken sugs direkt mot hårlinjen. Mot flikarna. Fingrarna trevar sig fram. Petar och rotar i skalpen. Visst ser det ut som om det blivit lite tunnare? Ska det se ut så där… tunt? Har det alltid sett ut så? 

Innan jag vet ordet av lajvar jag CSI: Miami med bilder på mig själv i olika tillstånd av åldrande. Hur var flikarna för 15 år sedan? 10 år sedan? 5? Frågan river hårt i mitt inre. Är det nu det ska hända? Är det nu det ramlar av? Håret? 

Låter jag det gå tillräckligt länge händer det. Jag börjar, trots att det mesta av mitt hår sitter kvar på huvudet, att självidentifiera som flintskallig. Strax börjar jag uppmärksamma mina olycksbröder på stan. Alla dessa borttynande hårlinjer och kala hjässor. Alla som ömt vårdar den lilla kvarvarande tofsen längst fram. Jag ser deras lidande. Jag känner det. Rädslan kryper djupare. Snart är det jag.

Ja, jag är neurotiskt lagd, men det är ändå en befogad ångest. 50 procent av världens alla män genomgår någon form av genetiskt betingat håravfall innan de fyller 50 år. Utan att ha siffror på det är jag rätt säker på att 100 procent av alla män, om de själva fick välja, helst skulle vilja ha håret kvar. Det är väldokumenterat att det för en hel del män som tappar håret leder till sänkt självkänsla, ångest och rent av depression.

Jag skulle tveklöst vara en av dem. Idén att gå från min fortfarande ganska robusta kalufs till att bli Alfons Åbergs pappa är en djupt dyster tanke. Vem skulle jag ens vara då?

Min frisör skrockar åt mig och mina flikar.

– Tja, blir det så är det väl bara att åka till Turkiet då? Betala 30 000 kronor och sen komma hem med en färdig frisyr igen? Inga konstigheter.

Han menar väl. Jag förstår det. Förslaget skapar ändå bara ännu mer obehag. Är jag så fåfäng att jag skulle sätta mig på ett flygplan, checka in på ett håravfallshotell ihop med hundratals andra mer eller mind­re tunnhåriga? Lägga mig under kniven för att få känna mig en smula mindre flintis? Sitta på en uteservering i Istanbul med ett stort svart bandage runt skallen och dricka turkiskt starkt te? Det är inte en smickrande tanke. 

Man behöver förstås inte flyga till Turkiet. Det finns alternativ på närmare håll. Hårtransplantationsbranschen i Sverige är betydligt mindre – men växande. 

För att möta mina demoner går jag till Poseidonklinken, en av de ledande behandlarna i Sverige. Kliniken ligger på Nybrokajen med utsikt över Stockholms flådigaste gata – Strandvägen. Här har åtskilliga män fyllt i sina undflyende flikar medan de tittat ut genom fönstret och låtit Dramatens förgyllda fasad glittra ikapp med flinten. Grundaren Gustaf Bodin öppnar. Han har ett kritvitt leende, ett kritvitt hår, kritvita polisonger och skjortan öppen ner till tredje knappen. Där under skymtar en djup solbränna. Han ler stort. Slår ut med armarna. 

– Det här med hårtransplantationer, det är inte så farligt. Jag tycker man ska se det som en kul grej!

Innan jag hunnit blinka sitter jag djupt indragen i vad som känns mer som en konsultation än en intervju. Vi sitter vid Bodins spegelblanka skrivbord. Han har dragit i gång en powerpoint–presentation i datorn och är i full färd med att förklara varför så många män drabbas av håravfall. 

– Det finns ett testosteron som heter DHT som står för dihydrotestosteron. Väldigt förenklat hämmar det hormonet näringsupptagningen för hårsäckar som växer på hjässan. Efter ett tag faller håret av. Det sker cykliskt, med ”lugna” perioder och sedan perioder av håravfall. En del har kraftigt håravfall tidigt. Andra har det mer utdraget. Men det innebär att de flesta som tappar allt hår på hjässan har gjort det runt 30. 

Han fortsätter förklara att DHT inte påverkar allt hår. Det som sitter i nacken sitter alltid kvar, livet ut. Det är därifrån hår tas som ska placeras på hjässan. Principen är alltid densamma: hårsäckar plockas ut och placeras tillbaka högre upp på huvudet. Det exakta sättet för hur implantaten sätts in varierar utifrån kirurgisk teknik och påverkar läkningsprocessen. Bodin är mycket nöjd över sin metod, som involverar att sticka in hårsäckarna en och en med en  så kallad implanterpenna. 

För att demonstrera visar han mig in i rummet bredvid. På en brits ligger musikproducenten Andreas Carlsson, för svenska folket mest känd för sin medverkan i Idoljuryn. Han rör sig knappt. Läkaren har precis avlägsnat tusentals hårsäckar från hans bakhuvud, som är täckt med kompresser. Exakt hur många syns registrerat på en stor skärm i ena hörnet, lite som ett tv-spel. Vid ett bord sitter en assistent och räknar små, semitransparenta köttbitar. Delar av Andreas Carlsson som ligger och väntar på att återföras in i Andreas Carlsson igen.

Att stå där och titta på hårsäckarna tillhörande mannen som skrivit Backstreet Boys megahit ”I Want It That Way” känns intimt. Det verkar han också tycka. Han är förvarnad om besöket från King och har okejat min närvaro, men reser sig från britsen, mumlar ett hej och kilar vidare till ett annat rum. Stänger dörren bakom sig. Det gör han rätt i, tycker jag. Detta är hans eget moment.

Jag och Gustaf Bodin fortsätter samtalet på hans kontor. Han klickar fram bilder på sin egen kala skalp, så som den såg ut innan han själv genomgick ingreppet. 

– Det viktigaste är att man tar sig an sitt håravfall på rätt sätt. När vi startade Po­­seidonkliniken 2012 hade vi gott om panikslagna killar här. 20-åringar som såg hur håret redan var på väg bort och till varje pris ville återställa allt, och det genast. Tyvärr är det inte alltid en bra idé för unga män att göra en hårtransplantation eftersom de sannolikt kommer att tappa mer hår. I framtiden kan det då vara svårt att komplettera för att ha en naturlig hårväxt. Oftast tackar vi nej till att göra behandlingar på män som har tappat för ”lite” hår. De gillar inte alltid vad jag har att säga. Målet är inte att få tillbaka allt hår, utan att det ser naturligt ut. 

Bodin fortsätter förklara hur håravfall rör sig i etapper. Först flikarna. Sedan hjässan. Slutligen, om generna vill det, ramlar även luggen av. Allt detta måste man tänka på om man går i tankarna att göra en hårtransplantation. Om man bara i desperation fyller i undflyende flikar utan att tänka på att håret kan fortsätta dra sig tillbaka kan det sluta med att man har ett lågt hårfäste i pannan men är flint högst upp. Det blir inte bra.

– Det mänskliga ögat reagerar direkt när de ser att något sticker ut från förväntade mönster. Det är en risk man tar när man får panik och åker till Turkiet för att täcka igen. Det är inte säkert att det blir så bra, långsiktigt.

Jag frågar vad han tror om framtiden. Kommer ingreppet att bli vanligare? Bo­din får något drömskt i blicken. Ler brett igen.

– Ja. Detta är fortfarande en ganska liten sektor i Sverige. Men potentialen är enorm. Hälften av alla män tappar ju hår. 

Frågan är om Bodins antagande – att intresset för en evig hårman har framtiden för sig – verkligen stämmer. Kanske är det bara ett tillfälligt skönhetsideal? Idén om hur en kvinna ska se ut för att anses attraktiv varierar ju trots allt intensivt både över tid och hos olika kulturer. Kanske gäller även detta flinten? 

Det mesta talar emot det. Ser man till historien är det få kända män som omfamnat det tunna hårets charm. Däremot finns det en lång rad exempel på behandlingar mot ofrivillig skallighet. Man går i gång redan under antiken. Egyptierna ordinerade då fett från flodhäst, krokodil, hankatt, orm och stenbock samt piggsvinshår kokt i vatten och applicerat på hårbotten i fyra dagar. Därtill benet av en kvinnlig vinthund stekt i olja med hoven från en åsna. I det antika Grekland testade man i stället opium, pepparrot, duvspillning, rödbeta och kryddor. 

Både myter och verkliga exempel bekräftar hur nära en god kalufs genom historien varit kopplad till virilitet, styrka och ungdom – också för 2 000 år sedan. Alla som kan sin skolbibel vet hur Samson blev av med sin överjordiska styrka när hans tjej Delilah i hemlighet klippte av honom håret. Julius Caesars överkamning är så legendarisk att den finns skildrad av den romerska historikern Suetonius. Enligt honom var Caesar mycket självmedveten över sitt tunna hår, så till den grad att han envisades med att göra lagerkransen till en permanent del av sin outfit. Dessförinnan var den huvudsakligen använd rent ceremoniellt, men Caesar insåg att den klassiska symbolen för makt på ett praktiskt sätt även täckte över flikarna. Alltså fick den stanna på. Suetonius berättar om hur Caesar var noga med att kamma håret framåt för att täcka flinten. Eftersom han valde att sätta sitt eget porträtt på romerska mynt, och även finns avbildad genom statyer, har Caesar därmed gått till historien inte bara som en av världens främsta ledare. Han har också en av världens första dokumenterade överkamningar.

Listan går att göra längre. Anledningen till att 1600- och 1700-talet var så besatta av peruker bottnar, inte helt oväntat, i svårartad manlig fåfänga. Frankrikes närmast allsmäktige monark Ludvig den 14:e bestämde inte bara över allt som hände i landet. Han led också av ett rikligt håravfall från tidig ålder. Inte alls bra, kände kungen. Lösningen blev att helt omfamna det redan sprudlade perukmodet med hull och hår. Han slog fast att alla vid hovet snarare än sitt eget simpla hår var tvungna att bära stora, sofistikerade peruker. Själv hade han förstås den mest imponerande av alla. Eftersom Frankrike under perioden var Europas kulturella stormakt spreds modet över hela kontinenten. Allt på grund av Ludvigs flikar.

En hel del talar alltså för att tunnhårighet i princip aldrig varit något någon män i allmänhet egentligen är glad för. Något som också bekräftats när jag sökt flintskalliga kändisar. Det har huvudsakligen bemötts med tystnad eller artiga svar i stil med “inte riktigt något för mig”.

I brist på hårlösa hör jag istället av mig till journalisten Erik Galli. Han har för all del hår på huvudet – men också lång erfarenhet av att vara en fåfäng man. I den mycket uppmärksammade dokumentären “Under kniven” (finns på SVT Play) utforskar han varför han själv lagt så mycket tid och pengar på skönhetsoperationer. Självklart har han också gjort sitt för att inte tappa håret. Trots att hans hårlinje är avundsvärt låg tar han ändå dagligen tabletter för att behålla det så.

Trafikljudet brusar i bakgrunden när jag når Galli på telefon. Han är ute på promenad. Pratar snabbt och bestämt. Hårångest är hans hemmaplan.

– Javisst. Finasterid. Man får betala för det själv, men är man orolig så skriver läkaren gärna ut. Förutom att stoppa håravfall minskar det nämligen också risken för förstorad prostata.

Galli har en ganska tydlig teori om varför många män är bekymrade över sitt håravfall.

– Det är helt enkelt rätt fult med flint. Alltså, såklart, vissa kan passa i det, men över lag passar de flesta bättre med hår än utan.

Han har noterat att en hel del män dessutom går runt och lider i tysthet. Det vet han eftersom han själv efter sin dokumentär om sina skönhetsoperationer blivit till något av ett biktbås för andra män. 

– Jag vet flera som verkligen mår piss över detta. Killar som känner hur självkänslan runnit ur dem helt sen håret föll av. Som säger att de, rent krasst, gått från en sjua till en tvåa. Ändå gör många inget åt det. 

Det stämmer också väl in på vad Poseidonkliniken pratat om. Att håravfall borde vara en större bransch än den är. Det verkar som om något håller många män från att göra något åt sitt utseende.

Galli har en färdig teori. 

– Det är osexigt att tappa håret, men det är omanligt att vara fåfäng. För många trumfar det senare. Men, det är ju paradoxalt nog den ultimata fåfängan – att vara så besatt vid sin egen manlighet att man hellre mår piss än gör något åt ett problem som, handen på hjärtat, ju verkligen går att fixa. Gillar du inte att håret börjar ramla av? Ta medicin. Gillar du inte flinten? Gör en hårtransplantation på en säker klinik i Sverige. Eller så äger du att ditt utseende förändrats och går vidare i livet. 

Jag märker hur tankarna på det sistnämnda lockar mest.  Det finns något tilltalande stoiskt i att leva med att man en gång ska åldras och slutligen dö. Det känns robust. Seriöst. Manligt. Det är förstås även en universell sanning att utseendet inte är vägen till lycka. 

Samtidigt. Om jag kan välja vill jag nog helst av allt åldras med värdighet – och ha hår på huvudet samtidigt. Kosta vad det kosta vill.