Den onde, den gode, den snygge

Brad Pitt tjänar ungefär 25 000 000 dollar om året, lite beroende på hur mycket fritid han väljer att tillbringa med sin fru och sina sex barn (Zahara, Maddox, Shiloh, Pax, Knox och Vivienne – 50 % biologiska, 50 % adopterade). Det bryts ner till 70 000 dollar om dagen, helger inkluderade. Vill man ha Brad Pitt i sin film beror notan lite på vem man är och vad det är för material man vill spela in: Är du till exempel Steven Soderbergh och vill att Brad ska reprisera en roll som han skulle kunna spela i sömnen, och har en ensemble så väl sammansvetsad att den förmodligen har lika kul bakom kulisserna som vilket återförenat rockband som helst, så går det att pruta ner gaget till tio miljoner. Om du lyckas få stjärnan personligt engagerad i ditt projekt kan han gå med på att porträttera kända revolvermän för en knapp miljon, som i fallet The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford. Saknar du helt personliga bevekelsegrunder och konstnärliga ambitioner är gängse tariff 20 kalla miljoner dollar, vilket är vad du får betala om du vill ha Pitt som dragarnamn i en film som egentligen inte kommer att göra någon glad, men som ändå på något mystiskt sätt är en bergsäker investering för filmbolaget: Mr & Mrs Smith, till exempel. 

Killing Them Softly, som visades för första gången i Cannes tidigare i år och som går upp på svensa biografer i mitten av oktober, sällar sig till Pitts mer budgetbetonade roller, med tanke på att Pitt själv producerat och att filmen är en återförening med samme Andrew Dominik som regisserade filmen om Jesse James. Brad Pitt läste manuset just som den amerikanska fastighetsbubblan briserat och den efterföljande finanskrisen var som mest olycksbådande.

– Filmen är baserad på George Higgins bok Cogan’s Trade från 1974, men vi har flyttat fram handlingen till 2008, under presidentkampanjen, av samhällskritiska skäl. Det blev uppenbart att marknaden behöver regleras efter den kris som varit – om inte kapitalismen hålls i schack kan den löpa amok.

Enligt honom själv var det just samhällskritiken som fick honom att intressera sig för filmen.

– Jag letar alltid efter berättelser som säger något om vår samtid och vilka vi är. När jag läste manuset kände jag direkt att filmen skulle bli en kritisk kommentar till samhället vi lever i. Vid den tidpunkten, när lånebubblan var som värst, fick människor lämna sina hem. Jag läste ett gangsterdrama som sa något om världen vi lever i.

Killing Them Softly är historien om hur några småtjuvar bestämmer sig för att sikta lite högre än vanligt och råna en pokerlokal kontrollerad av maffian. Pitt spelar rollen som Jackie Cogan, en torped som hyrs in för att för att spåra de försvunna pengarna, inte olikt Javier Bardems Anton Chigurh från bröderna Coens No country for old men. Ingen tryckluftsdriven slaktmask här dock: Rollen som Jackie är en minimalistisk men understundom blodig historia. Av Cannespubliken prisades den för sin brist på klichéer, men uppmärksammades under samma festival för sina få men grova våldsscener. Något Brad Pitt försvarar.

– Vi lever i en våldsam värld. Jag växte upp med jakt, något som verkligen är våldsamt. Har du ätit en hamburgare? Det sätt som en ko slaktas är barbariskt. Men så ser vår värld ut, så det ser jag som absolut viktigt och nödvändigt att visa på film.

Med tanke på hur stor affär som gjorts genom åren av Brad Pitts fördelaktiga yttre har det dock varit en lång väg att vandra. Karriären började i mitten av 80-talet med en flytt till Los Angeles vid 21 års ålder, och resulterade inom några år i fyra roller: Guy at Beach with Drink i komedin Hunk (avskydd med hundra solars kraft av det olyckliga fåtal som sett den), Airport Cop i den för all del underhållande Kevin Costner-filmen Ingen utväg, Waiter i Charlie Sheen-fiaskot No man’s land (som av den yrkesstolta åttiotalsöversättarkåren fick den svenska titeln Biltjuvarna – snodd på 29 sekunder) samt Preppie Guy at Fight i den misslyckade filmatiseringen av Brett Easton Ellis debutroman Less than zero. Resterande del av 80-talet tillbringades med lovande gästinhopp i diverse tv-serier – roligast i Dallas som pojkvän till Charlotte ”Charlie” Wade och i långkörande situationskomedin Pappa vet bäst. De 38 dollar han betalades för statistrollen i Less than zero var inget man försörjde sig på. 

– Jag kom från Oklahoma med ett par dollar på fickan, utan att känna en kotte. För att få en chans att tjäna pengar brukade jag gå till ett ställe vid namn Job Factory, där man kunde få de underligaste jobb på ett minimum av meriter. ”Chaufför åt strippor”, såg jag på en annons, och i och med att jag hade en bil att erbjuda var det giget det bästa inom räckhåll. Jobbet var som följer: Jag fick en adress, dit jag åkte och plockade upp en tjej, som jag körde till en fest vid en annan adress. Jobbet visade sig även inkludera andra viktiga arbetsuppgifter utöver att bara agera förare: Jag fick ansvaret för musiken, vilket betydde att ha koll på ett antal kassettband, samt snabbt fånga kläderna som kastades mot publiken så att inte killarna skulle stjäla plaggen. Och i slutändan föll det även på mig att se till att vi kom levande därifrån. Det var ofta den svåraste delen.

Den roll som ger den kanske mest självbiografiska bilden av en ung Brad Pitt kom först några år senare, i Tony Scotts osannolikt stjärnspäckade film True Romance, efter Quentin Tarantinos manus. Pitt fick mer eller mindre fria händer med sin mycket lilla roll som Michael Rapaports rumskamrat Floyd, vars tillvaro förefaller bestå enbart i att ligga på en fläckig soffa framför tv:n och med jämna mellanrum blossa på en bong av imponerande dimensioner.
– Jag blev deprimerad, och tillbringade mycket tid med att ligga på soffan och röka joints. Det blev egentligen värre med det begynnande kändisskapet: Det tog mig ett nästan ett decennium bakom stängda dörrar för att försöka acklimatisera mig till livet som kändis. Plötsligt upplever man hur alla iakttar en, för att se om jag petade mig i näsan eller verkar intresserad av någon tjej.

Till de mindre livsfarliga med desto mer förnedrande jobben i arbetshistoriken hör även jobbet som inkastare i kycklingdräkt utanför restaurangkedjan El Pollo Locos huvudfilial på Alvarado Street – tänkvärt för den som ansett att den pittska framgången är lika medfödd som den är orättvis. Nämnda framgång kom icke desto mindre i form av två roller, var och en av väsensskild karaktär: Först och främst rollen som den lättfotade och cowboyhattsförsedde småtjuven J.D., vars sexpack kom att bli stora delar av målgruppens enda bestående minne av filmen Thelma & Louise. Den andra rollen kom året därpå, som den spel- och spritmissbruksbenägne journalisten Paul i Robert Redfords kritikerrosade och oscarnominerade Där floden flyter fram. Dessa filmer gjorde två saker klara för en förväntansfull filmvärld: Dels såg Brad Pitt oerhört bra ut, dels var han faktiskt en begåvad skådespelare, och med den dubbla slutsatsen började en av de mest meriterade karriärerna inom modern film att ta fart. Medvetna val av sinsemellan olika roller har visat upp ett brett register från Pitt, vilket kanske gör det extra förvånande att rollen som Akilles i Troja var lite av en återgång till ett okomplicerat sexpacksvisande, med begränsade möjligheter till karaktärsskådespeleri. 
– Grekerna var nakna hela tiden. De var nakna när de åt, de var nakna när de kastade spjut. Jag hade gjort min research, var beredd att visa hud och la upp ett gymschema tänkt att reflektera detta. Att jag skulle visa mig vara den ende i hela filmen som var naken blev jag inte varse förrän jag själv såg det färdigklippta materialet.

Det resulterade dock att du röstats fram som världens sexigaste man vid två separata tillfällen…

– Jag fattar det inte. Jag har utrustning som en hamster.

I och med Steven Soderberghs nyversion av den gamla Rat Pack-klassikern Ocean’s Eleven samlade man ihop en ensemble av lämpliga stjärnor, vilket kom att leda till den långvariga men ömsesidigt prövande vänskapen mellan Brad Pitt och George Clooney. Clooney har länge varit känd som en av Hollywoods främsta anhängare av avancerade skämt, ett rykte som cementerades när en anekdot om Clooney tidiga skådespelarkarriär läckte ut. Under den tid då Clooney delade rum med kollegan Richard Kind, mest känd för sin roll som kontorslosern Paul Lassiter i Spin City, iscensatte han med stort tålamod ett skämt centrerat kring Kinds katt: Under stort hemlighetsmakeri tömde Clooney kattens sandlåda flera nätter i rad, till dess att den bekymrade Kind började misstänka att hans husdjur led av en potentiellt livshotande förstoppning, varpå Clooney placerade en av sina egna väl tilltagna korvar i lådan. Samma sinne för humor drabbade tämligen snabbt Brad Pitt, som efter flera dagars inspelning upptäckte att han kört runt med en bildekal med texten ”I’m gay and I vote”. Pitt, i sin tur, hämnades genom att betala för en helsidesannons i tidningen People inför den årliga läsaromröstningen Världens Sexigaste Man, där Clooney, på en smickrande bild, föreföll påminna läsekretsen om att han vunnit två gånger tidigare, och att varje seriös intressent bör ha detta i åtanke inför kommande röstning. Pitt följde upp genom att under Ocean’s-inspelningens italienska etapp sprida ett meddelande till hela det italienska filmteamet:

”Kära kollegor! Vi önskar er alla en lyckad inspelning. George Clooney ber oss hälsa att rollen som Danny Ocean är mycket krävande för honom, och ställer stora krav på hans koncentration. Mr Clooney vill därför be samtlig personal att försöka att inte störa honom, exempelvis genom att se honom i ögonen. Om Ni absolut behöver tilltala mr Clooney, var vänlig att referera till honom som ’Daniel’ alternativt ’mr Ocean’.” 

– George älskar att prata med folk vid inspelningarna, skämta med dem, äta lunch med dem. Han började ana oråd ganska snabbt.
När Clooney bjöds in som gäst till det famösa intervjumagasinet Inside the Actors Studio och ämnet practical jokes fördes på tal av värden James Lipton berättade Clooney om den fortsatta kapprustningen mellan honom och Pitt: Att han i två års tid förberett en kampanj ondskefull nog att förstöra kollegans karriär en gång för alla, och att han själv bara behöver arbeta upp tillräckligt med mod för att sätta hjulen i rullning. Pitt själv, eventuellt medveten om att han lever på lånad tid, väljer att ta varje dag som den kommer.

– Varje gång jag anlitas för att spela in en film känns det som ett mirakel.

Artikeln är tidigare publicerad i King 10/2012.