Cyniska citatmaskiner

George Bernard Shaw [1856–1950]
 

Den Dublinfödde journalisten och dramatikern George Bernard Shaw är den ende som lyckats med prestationen att tilldelas både Nobelpriset i litteratur och en Oscar, det förstnämnda främst för sina kring 60 pjäser och den senare för sitt manus till filmen Pygmalion (som senare omarbetades till den möjligtvis mer bekanta musikalen My Fair Lady). Lika eklektiskt var han som åsiktsmaskin, och få ämnesområden lyckades gå oantastade av hans ironiska och i regel klarsynta sarkasmer.

Låt oss titta närmare.

Politik:
– Den regering som rånar Peter för att betala Paul kan alltid räkna kallt med Pauls stöd.
– Demokrati är det fenomen då det inkompetenta flertalet ges möjligheten att välja det korrupta fåtalet.
Ritualiserad kåthet:
– Dans är ett vertikalt uttryck för ett horisontellt behov.
Konversation:
– Ingen säger någonsin något intressant förrän man säger emot honom.
Sponken:
– Alkohol är vår narkos under livets operation.
Sport:
– Baseboll har den fördelen över cricket att den tar slut snabbare.
Yrkeslivet:
– Var och en som bemästrat sitt yrke är fullt av skepsis mot det.
Utbildningsväsendet:
– Den som kan, gör. Den som inte kan, lär ut.

Gore Vidal [1925–]
 

Gore Vidal är en motsägelsefull figur med en lång och brokig karriär bakom sig: en öppet homosexuell politisk aktivist som icke desto mindre haft ett flertal förhållanden med kvinnor, bland andra med Paul Newmans andra och sista fru. Gores karriär som författare, kritiker och dramatiker innefattar bland annat manuskriptet till mastodontfilmen Ben-Hur, en livslång fejd med författaren Truman Capote, att ha blivit skallad i ansiktet av Norman Mailer samt en lång vänskap med Andy Warhol (”Andy är det enda geni jag känt som haft en iq på 60”). Reflekterande över sin egen hyllade bana fällde Vidal de två klassiska replikerna ”egen framgång är inte nog – andra måste misslyckas” och ”varje gång en vän lyckas dör jag lite inombords”. Han ligger även bakom en uppsjö tänkvärda och sublima cynismer som:
– De sex vackraste orden som finns är: ”Det var ju det jag sa”.
– Skriv något, även om det så bara är ett självmordsbrev.

Muhammad Ali [1942–]
 

Det är osäkert om Muhammad Ali, i en imaginär tidlös debattklubb, skulle kunna hävda sig mot mer intellektuella kombattanter som Churchill eller Wilde, men han skulle säkert kunna överrösta dem. Och de skulle garanterat klarat sig sämre i boxningsringen än Ali gjort i talarstolen. Sammanfattningsvis är den uppmärksamme människokännaren van att notera att mängden muskler ofta står i motsatsförhållande till de mentala fakulteterna, men så icke i fallet Cassius Clay, alias Muhammad Ali.

Före insjuknandet i Parkinsons sjukdom levde han enligt den egenhändigt formulerade devisen ”tiga är guld, förutsatt att man inte har ett bra svar på gång”, vilket han så gott som alltid hade. De stackars motståndarna fick vänja sig vid att bli smädade i diktform innan de knockades, inte sällan i den rond Ali utlovat redan före första gonggongen. I takt med att han mognade som boxare och som människa blev han en ikon inte bara för den globala idrottsrörelsen, utan även för kampen mot orättvisorna i usa. Efter namnbyte, muslimsk konvertering och radikala politiska åsikter lugnade han ner sig något med åren:
– Om en man har samma åsikt om världen vid 50 som han hade vid 20 har han slösat bort 30 år av sitt liv.
Megalomanin har dock förblivit ohotad fram till dags dato, och det med glasklar motivering:
– Det är inte lätt att vara ödmjuk när man är så stor som jag.

Oscar Wilde [1854–1900]
 

När man i efterhand betraktar den irländske författaren, poeten, dramatikern och gayikonen Oscar Wilde får man lätt intrycket att han inte en enda gång öppnade käften utan att säga något oerhört kvickt, och att det alltid fanns någon ivrig krönikör till hands för att nedteckna detta åt eftervärlden. Wildes signum var en typ av slagfärdig aforism i två delar, där del två liksom vänder ut och in på del ett. Låt oss titta på några exempel:

– Jag kan motstå allt utom frestelser.
– Förlåt alltid dina fiender – det finns inget som irriterar dem mer.
– En sann vän hugger dig framifrån.
– Jag har väldigt enkel smak, jag nöjer mig med det bästa.
– Varje helgon har ett förflutet, och varje syndare en framtid.
– Jag reser aldrig utan min dagbok – jag avskyr att åka tåg utan att ha något skandalöst att läsa.
– Det är bara genom att låta bli att betala sina räkningar som man kan bli permanent ihågkommen hos borgerskapet.
– Bara de ytliga känner sig själva.

I det viktorianska England, som, får vi minnas, befinner sig tids- såväl som kulturmässigt en bra bit ifrån Flashback, var detta mer än nog för att chockera allmänheten. Män satte konjaken i vrångstrupen. Kvinnor svimmade och kunde endast återupplivas medelst luktsalt. Trots, och i lika hög grad på grund av, detta slutade Wildes liv i tragedi under fruktansvärt orättvisa omständigheter: Wildes lysande begåvning, den naturliga arrogans som lätt blir en följd av densamma samt hans allmänt rättframma hållning gjorde att han tämligen obekymrat levde ut sina – trots äktenskap och två barn – homosexuella förhållanden som en öppen hemlighet. Detta föll inte alls i god jord hos den oborstade markisen av Queensberry, fadern till hans huvudsaklige älskare lord Alfred ”Bosie” Douglas. På Queensberrys initiativ åtalades och dömdes Wilde för sodomi – olagligt vid tidpunkten – och dog efter frisläppandet utfattig, endast 46 år gammal. Föga förvånande tog hans författande en mer allvarsam inriktning mot slutet, men han lyckades ändå sammanfatta sin livstid med en sedvanlig oneliner:
– Allmänheten kan förlåta allt utom genialitet.

Salvador Dalí [1904–1989]
 

Den spanske surrealisten tillika mustaschikonen Salvador Dalí var ett mänskligt slagfält i kriget mellan galenskap och talang, ett faktum som inte undgick personalen vid Eiffeltornet den dag då Dalí prompt vägrade sätta sin fot i hissen om han inte fick ta med sig sin tama elefant. Eller som han själv uttryckte det:
– Skillnaden mellan mig och en galning är att galningen tror att han är frisk, medan jag vet att jag är galen.

Dalís språkbruk kom att bli varje konstgallerikatalogstypografs mardröm, med titlar på verk som Kromosomen i en mycket färgglad fisks öga inleder den harmoniska nedmonteringen av minnets framhärdande. När Dalí kom i ropet bland psykedeliskt lagda yngre förmågor fick han en gång frågan om han tog droger som inspiration. Svaret: ”Om jag tar droger? Jag ÄR droger.” Ett av Dalís fyndigaste ögonblick kom dock att bli helt ordlöst: Under en sedvanligt trafikfarlig åktur kolliderade han i låg fart med en mötande bil, skuttade snabbt ut, signerade den bucklade bilen med en medhavd tuschpenna och körde därifrån.

Winston Churchill (1874–1965)
 

Den brittiska humorns guldålder sammanfaller med det brittiska imperiets. Antagligen beror detta på att alla de förnämligaste engelska kvickheterna är nedlåtande, och att det nationella självförtroendet aldrig riktigt återhämtat sig från förnedringen att tvingas ömsa den ena kolonin efter den andra i den moderna civilisationens tecken. Under den viktorianska eran och fram till andra världskrigets utbrott stod dock de överlägsna och knastertorra pikarna som spön i backen. Få använde dem lika effektivt som den Nobelprisbelönade författaren, pensionerade boerkrigsveteranen, medelmåttige konstnären, stridslystne premiärministern, oöverträffade bulldogsimitatören samt konstanta hotet om torrläggning av Johnnie Walkers försäljningsreservoar i skotska Kilmarnock, Sir Winston Churchill.

Churchills utmärkta retorik lever vidare främst i form av de epokgörande radiotal han höll under kriget för att stärka medborgarnas moral. När hans silvertunga fördes på tal sa Churchill själv att god retorik är något man varken föds med eller erövrar, utan är något som måste odlas fram. Sin egen retorik odlade han fram i ett drivhus av odödliga förolämpningar, personpåhopp och plumpheter. En yppig beundrarinna anförtrodde Churchill att hon rest nästan 20 mil för att få se avtäckandet av hans byst, och fick efter en nanosekund av Churchillsk betänketid svaret att han skulle göra detsamma för henne. Churchills politiska motståndare fick ofta smaka pisksnärten av hans gomsegel: Oppositionsledaren Clement Atlee beskrevs av Churchill som ”en ödmjuk man, som också har åtskilligt att vara ödmjuk inför”, en kritisk talare gavs genmälet ”om jag tillmätte herrns åsikt något som helst värde skulle jag eventuellt bli uppprörd”, och när en förespråkare för jämställdhet i samhället med bestämdhet hävdade att världen skulle styras av kvinnor vid år 2000 replikerade Churchill: ”Fortfarande?”

Ett livslångt utbyte av okvädingsord mellan Churchill och den stridslystna baronessan Nancy Astor har gått till historien. Baronessan inledde starkt vid två tillfällen: När Churchill hävdade att en dam i parlamentet var lika opassande som om hon klivit rakt in i hans badrum brände Lady Astor till med ”Ni är inte på långa vägar stilig nog för att behöva bekymra er för något dylikt”, och när Churchill en gång gjorde den taktiska missen att högljutt undra vad han skulle bära för dräkt under en kommande maskerad för att inte bli igenkänd flikade Astor in sitt ”varför kommer ni inte bara nykter, herr premiärminister?”. Churchill fick dock sin revansch: Dels genom det vida efterapade genmälet på Astors anklagelse om att han var berusad: ”Och ni, madame, är ful. Men i morgon när jag vaknar är jag nykter”, och dels genom det episka meningsutbytet:
– Winston, om ni vore min make skulle jag förgifta ert te!
– Madame, om ni vore min fru skulle jag dricka det.
 

Tidigare publicerad i King nr 10, 2011.