Erik & Lotta: ”Vi har sökt efter det genuint värdelösa”

Några veckor före jul 2009 stod jag i färd med att checka in på Manhattans eventuellt billigaste hotell. Whitehouse Hotel låg i East Village. Att döma av bilderna på hemsidan som jag hade närstuderat före resan såg det, typ, tvåstjärnigt ut. De fönsterlösa rummen verkade trånga och trista. Men vad gjorde det mig? Jag hade inte många kronor på kontot, men jag ville till New York. Jag ville dricka romspetsad varm äppelcider på min favoritbar i Greenwich Village. Jag ville se decembersolen strila genom lövverken i Central Park så där som decembersolen bara kan strila genom lövverken i Central Park. Jag ville promenera till Rockefeller Center med Fleetwood Mac i hörlurarna och stirra drömskt på den överdimensionerade julgranen. Var jag sov kvittade. Det enda jag behövde var en säng.

När jag hoppade av tunnelbanan vid Bleeker Street och började navigera mot Whitehouse hotel var det med en känsla av att ha grundlurat systemet. 32 dollar natten! Det här var hotellfyndet vid regnbågens slut. Att säga att det blev ett antiklimax är, som Lars Norén skrev i någon av sina dagböcker, ”att förolämpa inte bara klimaxar utan även prefix”. Lobbyn såg helt okej ut. Men i korridoren började misstankarna galoppera. Märkliga sotsvarta fläckar på väggarna. Smutsigt ljus. Jag öppnade dörren, och klev rakt in i en mardröm. Jag vet inte hur jag ska beskriva upplevelsen för att göra den rättvisa. Jag hade bott på gräsliga hotell förr. Jag hade sett skalbaggar och svartmögel. Men det här spelade i en egen division. Det här var inte ett hotellrum – det var en slutstation för själar. En svag lukt av övergrepp och rengöringsmedel. Ljuden från de intilliggande ”rummen” läckte rakt igenom plywoodväggarna (fräna snarkningar, fisar och främlingar som kanske förlustade sig).

Efter två sömnlösa nätter kände jag mig som Kapten Willard i Apocalypse Now, där han sitter i ett klaustrofobiskt hotellrum i Saigon, väntar på nästa uppdrag och tänker långa tankar: ”Every minute I stay in this room, I get weaker”. Dag tre tog jag mitt krympande förnuft till fånga, lånade pengar av en kompis och flyttade till ett flott Bed & Breakfast vid Washington Square Park. Resten av resan hade jag bottenlös ekonomisk ångest. Och mådde som en prins. 

Jag tänker på Whitehouse hotel – ground zero för mitt livs hotellupplevelser – när jag träffar programledarparet Erik Haag, 57, och Lotta Lundgren, 54, för att prata om deras nya tv-program Noll stjärnor, som har premiär på Max och Kanal 5 i vår. I åtta avsnitt besöker länder som Rumänien, Lettland och USA i jakt på jordens mest utskällda resmål. Outplånligt usla och märkliga restauranger, hotell och ”sevärdheter”. Vi ses på ett hotell på Lidingö som har fler än noll stjärnor. 

Vad finns det att säga om Noll stjärnor?

– [Erik] Programidén bygger på att vi reser till platser som andra turister varnar för. Många som åker till typ London vill kanske gå på den där coola restaurangen som Jonas Åkerlund tipsat om i DN. Med hjälp av bottenskiktet på Tripadvisor, de sämsta recensionerna där, har vi tvärtom sökt efter det genuint värdelösa. 

Var det självklart för er att göra program-met?

– [Erik] När vi fick frågan kändes det först tveksamt. Vi har liksom aldrig riktigt åkt någonstans ihop. Vi är bara hemma. Alltså på ett aggressivt sätt. 

– [Lotta] Så har det sett ut sen vi träffades för elva år sedan. Innan det här hade vi gjort en utlandsresa ihop. 

– [Erik] Det finns vissa praktiska förklaringar till det. Dels handlar det om att Lotta håller på mycket med trädgården. Och då måste man vara där varje dag. Sen har du inget körkort heller vilket gör att….

– [Lotta] … Jag blir stationär. Jag är där man sätter mig. Om det inte går en buss. Vilket det inte gör på ön där vi bor. Och så har vi djur att ta hand om. 

Det är också jätteskönt att vara hemma. 

– [Lotta] Det är jätteskönt. Och att sy ihop en resa är stressigt. Och jättedyrt. Men det där var en anledning till att det kändes så tilltalande att göra det här programmet. Alltså något annat än den sortens resande man ser i sociala medier varje dag: guldkantade platser där lyckade människor tar kort på sig själva vid en magnifik pool eller uuurmysig piazza. 

Det där bidrar till en form av social stress?

– [Lotta] Ja, många har flöden idag som ska fyllas med innehåll – och jag är övertygad om att det görs många resor som människor varken har råd med eller har särskilt kul på. I Noll stjärnor åker vi istället till de ruttnaste resmålen. Bor på hotell som kostar 200 kronor natten. 

– [Erik] Vi har även bott hemma hos folk, på den albanskan landsbygden till exempel. Alltså jättemånga människor, i deras tv-rum bakom ett tylldraperi, medan de fortsätter att kolla på tv. Typiskt en sån grej som en vanlig yuppie kanske inte skulle välja att göra.

– [Lotta] Av resor som jag gjort tidigare i mitt vuxna liv minns jag väldigt lite. Det flyter ihop. 

Eftersom det inte hände någonting? 

– [Lotta] Exakt, det var bara en behaglig vecka någonstans. Medan de här resorna som vi har gjort nu processar vi som galningar. Vi pratar om dem hela tiden, eftersom de har varit så oförglömligt händelserika. Det har inte varit bekvämt. Men rikt på ett annat sätt. 

– [Erik] Vi förvandlades till någon form av trainspotters. När vi fick höra en recension i stil med: ”Det är könshår överallt på det där hotellet!” Då ville vi se det. Och med de extremt låga förväntningarna som följde blev vi nästan alltid glatt överraskade. Man hittar en fläck där det inte är könshår, så att säga, och då tänker man: ”Perfekt, här kan jag sitta.” När man reser förstår man mer av sin omvärld, har jag tänkt på också. Blir mer intresserad. 

Och mer empatisk i förlängningen kanske, om man får vara så högtravande? 

– [Erik] Ja, att resa och se knäppa saker och träffa olika sorters människor är en bra medicin mot inskränkthet. 

– [Lotta] De här resorna har påmint mycket om resor vi gjorde när vi var unga. Tågluffade genom Östeuropa utan pengar, och så där. Det händer något när man reser, men inte med målsättningen att plocka russinen ur kakan, utan för att upptäcka något annat. Det blir festligt!  

Hur har det varit för er som par att resa jorden runt till ganska krävande resmål?

– [Erik] Vi har nog varit hjälpta av att vi tidigare övat oss i att fungera ihop i konstiga situationer. I Historieätarna kretsade mycket kring att vi skulle anpassa oss på olika sätt. Det är underskattat som par tror jag, att vara med om krångliga grejer. Man blir sammansvetsad. 

Och en Ryan Air-lunch med någon man gillar trumfar alltid en Nobelprismiddag med en värdelös människa?

– [Erik] Verkligen, om man har ett kul ressällskap spelar det inte så stor roll vad man gör. 

Hur har det fungerat rent produktionsmässigt, har hotellen och restaurangerna godkänt att ni kommer och filmar? 

– [Erik] Ibland har vi filmat på ställen där vi inte får filma. Och i andra fall så har vi varit lite… vaga kring vad det är vi gör. 

Ett slags wallraffande vagabonder? 

– [Erik] Ja, typ. Men det har varit ganska jobbigt när någon som vi träffat har sagt: ”Gud vad kul det ska bli att se sen, skicka gärna det färdiga programmet!” 

– [Lotta] Om någon har frågat vad programmet heter så har vi sagt att vi inte vet. 

Ni är å andra sidan inte där för att avslöja något, det är inga Janne Josefsson-operationer?

– [Erik] Precis, vi är inga kritiker, och inte där för att ställa någon till svars. Vi har tvärtom nästan alltid lyckats trivas och blivit glatt överraskade, var vi än har kommit, hur värdelöst det än har varit. Förhoppningsvis kommer den känslan att smitta av sig på tittarna. 

Har alla moln haft en silverkant, eller har det funnits tillfällen då det har blivit olustigt på riktigt?

– [Erik] Att det saknas täcke i påslakanet eller är jättesmutsigt i duschen, det kan man leva med. Men när man ser skumma figurer som stryker utanför fönstret samtidigt som det är övervakningskameror överallt, och så går det inte att låsa dörren… De få gånger som det har känts otryggt – då blir det något annat.

 Vilket var det mest krävande resmålet? 

– [Erik] I Transsylvanien var det väldigt kallt… 

– [Lotta] Det var en kyla som jag aldrig har varit med om, en kyla som kunde mörda. Jag frös arslet av mig. Men det var ändå enormt trevligt att vara där, eftersom det var oavbrutet intressant. 

Enligt er nyvunna nollstjärniga erfarenhet, finns det något som är typiskt värdelöst?

– [Erik] Alla retar sig på olika saker. Personligen anser jag att det är nollstjärnigt med hotellrum där det sticker av doftspray i näsan, i kombination med hög värme. Efter några dagar fick jag panik efter frisk luft. 

– [Lotta] Ja, Rumänien var väldigt starka på Air fresheners. 

Berätta något annat apart som hände? 

– [Erik] Vi besökte en märklig fotmassör. 

– [Lotta] Det gjorde så ont att jag blev medvetslös. När jag vaknade hade jag svettats igenom jeansen. 

– [Erik] Men istället för att krångla och säga emot så har vi hela tiden försökt tänka fuck it, och sagt ja till allt. Det visade sig vara en bra strategi, för det har varit jättekul. Och utvecklande! 

Hur då? 

– [Erik] Ett av mina barn har sagt att det känns som att vi har ”levt upp”! Och när vi började det här projektet hade jag ingen resväska. Men det har jag nu. En sån där som rullar. 

Har ni ställts inför någon typ av moraliskt tveksam situation? 

– [Erik] Vi var på en turistattraktion där man skulle få uppleva hur det kändes att sitta i ett KGB-fängelse. Det kändes omöjligt för mig först, eftersom det lät så ofräscht. Vem vill livea lägervakt i Lettland? Då fick produktionen lirka lite med mig. Men sen blev det faktiskt spännande, när de släckte ljuset i cellen och tvingade oss att göra straffarbete, och sånt där. Jag förstod också att mannen som drev det här stället, ”kommendanten”, hade ett genuint historie-intresse. 

– [Lotta] Det gränsade till ”dark tourism”. Att man som en ”kul grej” ska uppleva något hemskt, som faktiskt har hänt verkliga människor. Men det är inte det vi håller på med och det tror jag framkommer. Men vi fick förstås använda omdömet ibland. 

Märkligt nog brukar hotell som hamnar på ”världens sämsta hotell”-listor få en boost. 

– [Erik] Ja precis, många har sagt till oss, typ: ”Gå till den där restaurangen för där blir man alltid förolämpad av personalen”. Det förvandlas till kult. ”Soup nazi”-effekten. Men sånt känns också lite fuskigt. 

– [Lotta] Sen har det inte bara handlat om ruttna resmål, vi besöker även ställen som faller in i kategorin obegripligt. Alltså när det är svårt att ens fatta vad det är som händer. Som en galen japansk man vi träffade på ett matevent.  

– [Erik] Vi var på en sköldpaddsfarm i Albanien också. Och den var liksom… ingenting. Bara jättetråkig och futtig. 

– [Lotta] Det var åtta sköldpaddor som gömde sig under hö och en guide som för tolfte gången ville berätta om sina bästa ”fun facts” om sköldpaddor. 

– [Erik] Nu blir det mycket skit om Albanien här, känner jag, men det är inte poängen, jag vill bara understryka det. Det finns säkert en motsvarighet till den där sköldpaddsfarmen på någon 4H-gård i Skälby. 

Förlåt en Malou von Sivers-fråga men: har ni upptäckt några nya sidor hos varandra under programmets gång? 

– [Lotta] – Jag tycker bara att det har varit så himla kul att resa med Erik. 

– [Erik] Kul! 

– [Lotta] Det känns nästan som om jag har missat något de senaste elva åren, och det säger jag inte för att fjäska. Det skulle inte vara ett problem för mig om vi var fastkedjade jämt.

– [Erik] Det kanske är nästa programidé. Fastkedjade i ett element i åtta avsnitt, nakna. 

Rök ni ihop någon gång under resorna?

– [Lotta] Vi höjde rösterna en gång minns jag, sista dagen i Rumänien. Det kändes som om du hade blivit lite sträng då, att du skulle bestämma hela tiden, då blev jag sur. Men det gick över på 20 sekunder. 

Har ni något som ni tycker är särskilt jobbigt när ni bor på hotell annars, typ: ”Jag är känslig för drag”? 

– [Lotta] Jag är känslig för lyx. 

– [Erik] Du vill inte att det ska vara för lyxigt? 

– [Lotta] Nej, men jag är känslig för om det är för mycket personal. Förlåt, nu låter det som om jag inte gillar människor. Jag tycker inte att det är så trevligt att bli uppassad hela tiden bara. 

Är nollstjärnigt alltid bättre än femstjärnigt? 

– [Erik] Som tumregel: ja. Men nollstjärnigt är inte alltid sämre än trestjärnigt, har vi upptäckt. För om det är tillräckligt knäppt, tillräckligt skrattretande konstigt, om man har tur alltså, då kan det på ett sätt vara bättre än tre stjärnor. 

– [Lotta] Hade man varit själv på vissa av de här platserna vi hamnar på i programmet, så hade det möjligen betraktats som ett övergrepp. Men nu kunde vi spegla oss i varandra och skratta åt det. 

Vad drömmer ni om att göra på tv framåt?

– [Erik] Vi tänker nog inte så. Jag är imponerad av till exempel Filip och Fredrik, som resonerar så här: vi ska göra ett program som sänds från New York! Och så gör de det. Vi delar inte den drivkraften riktigt. Som programledarduo är vi mer en vrakspillra på ett stormigt hav.  

Nästa vecka gör ni det sista inspelningsstoppet, och då reser ni genom den amerikanska södern?

– [Lotta] Jag har värmt upp genom att titta på Mississippi brinner med Gene Hackman. Jäklar vad bra den är. 

– [Erik] Vi kommer bila runt. Besöka ett influencerpar som jagar och tillreder grodor. Jag ska tydligen bli vuxendöpt också. Jag ser framför mig att man går ner i en flod, blir nedlagd i vattnet. Men förmodligen lär det väl vara i en biltvätt då. 

– [Lotta] Det har vi lärt oss under det här programmets gång. Att det vi tänker ska hända, sällan är det som faktiskt händer. 

Det är inget svenskt stopp på resan förresten? 

– [Lotta] Nej, men när den första informationen om programmet gick ut bombades jag med DM:s om olika svenska grejer vi borde åka till. Typ ”den sämsta sushirestarangen i Östergötland”.

Kan vara något för säsong 2?

– [Lotta] Det hade varit jättekul. Men vi får se om någon tittar på det här först.