Här simmar han – till Öland
För att klara av ett riktigt Iron Man i slutet av månaden behöver man ta till dumdristiga träningsmetoder. Det var exakt det som vår bloggare Alexander Brännkärr också insåg – och gav sig av på en minst sagt riskfylld simtur.
Jag har fått många dumma idéer i mitt liv, och såhär i efterhand kan jag konstatera att denna var en av mina dummare.
Jag kom till Öland på lördag eftermiddag och skulle simma söndag förmiddag vid klockan tio. När jag anlände hängde regnet i luften och Kalmarsund såg minst sagt otrevligt ut. Jag började så smått inse vad jag hade givit mig in på.
Jag vaknade långt innan klockan ringde. Min nervositet gick inte att ta miste på. Det längsta jag någonsin simmat är fyra kilometer och nu skulle jag alltså simma 50% längre i helt öppet vatten. Jag och Jonas tog bilen till hamnen på Öland (Jonas bor på Ölandssidan) och mötte upp Niklas Wiberg, killen som skulle köra båten med Jonas. Niklas är VM-sjua i tiokamp – kort sagt ett monster. Skulle jag drunkna skulle jag alltså ha någon som garanterat kunde plocka upp mig. Jonas hade dessutom konstruerat en livboj i form av en flytväst med ett rep, så någon fara för mitt liv var det inte.
Vi tog båten över till Kalmar och under resans gång smörjde jag in hela min kropp i vaselin och drog sedan på mig våtdräkten. Att frysa ihjäl tänkte jag i alla fall inte göra.
Grabbarna dumpade mig på stranden, som faktiskt var precis den strand där jag för exakt ett år sedan startade på Kalmar Triathlon. Jag gick ut i det kalla vattnet, som faktiskt var mindre kallt än väntat, drog på mig simmössan och simglasögonen och slängde mig i. Utmaningen var igång.
Jag hinner inte simma många meter innan jag får smaka rejält på Kalmarsundets smutsiga vatten. Vågorna är stora, de är många och de kommer från alla håll. Inom loppet av några minuter har jag dragit ett par kallsupar till. Jag kämpar febrilt vidare. Det känns som att jag är en liten badanka i en stormande pool – havet tar mig dit det vill. Efter 500 meter vänder jag mig om och upptäcker att vi knappt lämnat land. Det är sjukt långt till Öland och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska lyckas övervinna vågorna. Men jag inser att en riktig Iron Man inte ger upp. Uppgivenheten förvandlas snart till ilska och adrenalinet börjar pumpa.
När jag kommit lite längre ut blir vattnet en aning lugnare och jag får simma lite mer ostört. Varje meter är dock fortfarande en kamp. När jag simmat ett par kilometer börjar jag tänka på vad jag ska göra när jag kommit i land – mentalt har jag redan vunnit.
I horisonten ser jag Öland, men fastän det känns som att jag simmat i en evighet kommer byggnaderna aldrig närmare. Jag börjar nu förstå att det än är en lång väg kvar. Det börjar ila i pannan av det kalla vattnet, knäna börja bränna av utmattning och min vänstra axel värker. Jag blir knockad av ytterligare en våg och åter igen tappar jag hoppet.
I mitten: en uppgiven Alex halvvägs till Öland
Då skriker Jonas från båten: ”Det är nog bra om du simmar lite till höger. Färjan kommer snart.” Jag vänder mig om och ser en stor båt komma emot mig, och känner helt plötsligt hur ny energi snabbt strömmar till musklerna.
Efter ett tusental simtag till börjar jag på allvar närma mig land. Jag inser att jag kommer att fixa det. Till slut kan jag ställa mig upp och utmattad promenerar jag de sista metrarna.
Det gick att simma till Öland. Såklart. Allt går ju om man vill. Det känns dock bra att ännu en gång ha fått det bekräftat, och självförtroendet inför Iron Man fick sig därmed en ordentlig boost.
Väl hemma hos Jonas tog jag mig ett varmt jacuzzibad och fick sedan äta en mör köttbit från Weber-grillen, innan vi tog planet hem till Stockholm. Jag hade inga problem att somna igår kväll, kan jag intyga.
Alexander Brännkärr, Spring för livet
