Helvetet är ett ”event”

Doften av oroliga hormoner från människor och hundar infinner sig plötsligt. Vi går ett par kvarter till en klubb, vinkar pretentiöst med våra kort och går förbi en kö av människor, svarar på frågor från en ansiktsförlamad event-flicka i ölsponsrad t-shirt, äter en jätteräka och dricker av den fria champagnen. Vi hälsar på människor som är flyktigt bekanta. De ser likadana ut om man håller en jämn och konstant hastighet. Det är människor ur den lägre medelklassen som bor trångt, värdesätter innerstan och söker fylla ett hål. Det är journalister, artister, PR-människor, skivbolagsrepresentanter men allt ter sig som en cirkus med apor och clowner.

Den inhyrda DJ:n blir fotograferad av den inhyrda vimmelfotografen. Båda har mössa på sig inomhus och håller i vad som närmast kan beskrivas som tygpåsar.

Sedan sker ett händelseförlopp som mina bedövade synapser får svårt att rekonstruera.

Min vän Seths slag tar just under ögonlocket på vimmelfotografen, stannar utanpå iris och fyller ögonhålan med blod. Vimmelfotografens huvud slås tillbaka och hans öron stängs av. Seths slag landar på samma lilla röda hudbit nedanför det högra ögat och slår upp ett hål.

− Ska du ta ännu en liten bild, kära vimmelfotograf?

Men vimmelkroppen svarar inte eftersom ”hen” är avsvimmad, rycker osammanhängande och spottar blod. Slaget har skadat en central del av iris, punkterat ögongloben och stänkt en glasartad vätska på min club-blazers knapp med ankare på. Det hela ser komiskt ut.

Jag vaknar blöt i salt kroppssaft insnärjd i Dries Van Noten-bomull. Ovan en dröm. En sömndrucken terapisession. Min diaboliska aversion är, är jag rädd, nämligen vimmelfotografer och events. Det är min motsvarighet till ert problem med getingar i saftglaset, om man så vill. Jag försöker, i ärlighetens namn, att behandla detta på ett muntert sätt, trots att de flesta människor skulle känna sig förhindrade att tro detta. Men snälla tro mig – jag kan vara munter. Jag kan till och med vara angenäm. Avväpnande. Artig. Och då är vi bara på bokstaven A. 

Men ni vet inte vad ensamhet, tomhet och total meningslöshet är förrän ni sett fem vimmelfotografer med avsaknad av, för framgångsrika tankegångar, avgörande synapser jaga bilder av B-, C- eller varför inte D-kändisar. Gud kan ha överseende för världskrig, svält eller vad som ”trendar” på pöbelns rastgård Twitter. Till och med Miljöpartiets initiativ ”Kaffe och bulle med Gustav Fridolin”. Men vår tids behov av att frekventera och ställa oss uppklädda framför en knäböjande vimmelfotograf på vad som i digital folkmun benämns som ”events”, kommer Gud, Jesus och den heliga anden aldrig att förlåta. Snarare straffa med eld, översvämningar och gräshoppor. Jag hittar inte på det här, kära personer. Ingen försöker förleda er. Nu kommer apokalypsen.

Carl Reinholdtzon Belfrage är kulturkritiker och internationell gastronomisk playboy vars äventyr ni kan följa på instagram.com/reinholdtzon_belfrage.