Hemma hos Henrik Lundqvist – ”Hockeyn ger mig ångest”

Underklädesbranschen utövar en säregen dragningskraft på framstående svenska atleter: Salming Underwear grundades 1991, enligt egen utsago inspirerade av de kärnvärden som kännetecknade legendaren Börje Salming: Naturlighet, aktivitet, mod och äkthet. Varumärket Björn Borg lanserades i samband med Wimbledon 2006, med ledorden sportigt, stiligt, sexigt och bekvämt. Till dessa idrottsmän sällar sig nu Henrik Lundqvist, och till glädje för minimalisten rör det sig inte om en satsning med det egna namnet i stor stil över resåren, utan om ett lågmält samarbetet med svenska Bread and Boxers, där tanken är att fronta kampanjen för att sedan delta i verksamheten via styrelserummen.

Hur inleddes samarbetet?

– Jag började använda produkterna och kände Alex [Palmgren, en av märkets två grundare] sedan tidigare, även om det tog ett tag innan jag förstod att det var han som låg bakom märket. Det kom fram när vi diskuterade lite olika projekt, för ett par år sedan. Tiden gick, vi började fundera, och det var under förra sommaren som vi verkligen bestämde oss för att göra någonting tillsammans, och pratade om hur det skulle se ut. För mig personligen var det ett par grejer som spelade in: Jag tyckte de hade hittat en skön känsla i produkterna och i hela varumärket, människorna i sig är sköna att vara med och att jobba med, vilket betyder väldigt mycket för långsiktigheten. Nu i början kommer jag att vara mer synlig, om man säger så, för att sedan falla tillbaka lite och blir mer som en av gubbarna i gänget. Nu när vi ska in på den amerikanska marknaden känns det bra att jag har en närvaro där.

Hur lärde ni känna varandra?

– Genom en lagkamrat, faktiskt. Alex var tillsammans med Micke Nylanders frus syster. Vi sågs i New York första gången. Sedan har vi hållit kontakten, när jag har varit i Sverige på somrarna. Vi har setts i Båstad en hel del.

Kan du berätta lite om din egen relation till kalsonger?

– Jag har alltid varit en boxerkille. Tja, vad ska man säga om det? Det är någonting du har på dig varje dag. Det spelar roll. Passform och känsla är viktigt. Märket har aldrig varit viktigt för mig när det kommer till mode – det gäller även kostymer och skjortor. Visst, det kan vara skönt ibland att dra på sig en riktigt dyr kostym och känna att man bullat upp det lite extra, men samtidigt kan en billig kostym kännas minst lika bra när den sitter på.

Du kanske har tillräckligt med loggor på dig på jobbet?

– Lite så. Man vill vara så clean som möjligt när man tar av sig uniformen.

Underklädestrenden har varit ganska maximalistisk på senare år: Förutom den stora, synliga logotypresåren har vi haft tapetmönster à la Frank Dandy och Happy Socks. Hur har tankarna gått kring det?

– Det har aldrig riktigt varit för mig, om jag ska vara ärlig.

Vilka egenskaper har du som gör att du tror att andra män skulle vilja bära samma underkläder som du?

– Vilka egenskaper…?

Henrik, som är en man av många begåvningar och som, om det finns någon rättvisa i världen, har förskonats från mindervärdeskomplex efter en lång och framgångsrik karriär, är förhoppningsvis medveten om det rätta svaret på den här frågan. Ett sinne för diplomati och ödmjukhet, framodlat både i den jämtländska jantebygden och under ett decennium i skottlinjen för amerikansk sportjournalistik, tvingar honom dock till en stunds eftertanke. Till slut tvingas Kings utsände slänga sig på handgranaten och påpeka det uppenbara.

Snygg och framgångsrik, till exempel.

– Nja… jag jobbar väldigt hårt med det jag gör. Samtidigt vill jag kunna må bra, ta hand om mig själv oavsett om jag jobbar eller reser. Det känns som att den typiske svenske mannen i allmänhet är väldigt bra på det, i synnerhet om man jämför med den amerikanske mannen. Man unnar sig själv bra kläder och en snygg stil. Jag känner mig väldigt svensk på det sättet, och tror och hoppas att andra kommer uppskatta samma saker kvaliteter med märket som jag gör.

Deffade du extra för kampanjbilderna, eller dög den befintliga formen?

– Det blev var det blev. Vi fotograferade i augusti, så det var sommarformen. Det är en annan skillnad gentemot, säg, Calvin Klein, som kör med muskelberg: Jag är inte byggd som en kalsongmodell. Jag är en ganska normalbyggd svensk man.

Möjligtvis i lite bättre form ändå.

– Jag hade varit betydligt mer obekväm om det hade varit ett märke med en annan framtoning. Här känner det som om det handlar om att må bra, vara avslappnad. Det är den känslan vi försöker hitta i bilderna: Lite morgonrutin, tid där man försöker samla energi, eftertänksamhet.

Kan du berätta om ditt engagemang i varumärket framöver?

– Vi kommer köra någon kampanj till, med mig, men sedan kommer jag mer att ha en roll i bakgrunden. Vara med och tycka om produktutvecklingen. Jag ser det som ett roligt projekt, med goa gubbar. Det ska bli kul att vara med på resan.

Står du i buren med dina Bread & Boxers? Spelar man alls i kalsonger? Det slår mig att jag har en avgrundsdjup kunskapslucka kring vad hockeyspelare har under skydden.

– Det är inte många som kör med kalsonger, nej. Det är vanliga underställ som gäller.

Det finns en konspirationsteori om att det är John McEnroe, som du umgås med privat, som har övertalat dig om att satsa på underkläder i syfte att jävlas med Björn Borg.

– Vi har faktiskt inte diskuterat underkläder, jag och McEnroe. Jag får skicka honom en laddning.

Inte ens du som hyser ett djupt ointresse för hockey lär kunna undgå att känna igen Henrik Lundqvist, och för dig kan vi avslöja att killen som figurerar i shampoomärket Head & Shoulders (tidigare Clearasil) tv-spottar alltså är ishockeymålvakt till vardags. I en fingerad intervjusituation har han spelat en fiktiv version av sig själv, med en överdriven fåfänga som oavsett frågeformulering inte kan låta bli att föra in ämnet på den älskade hårvårdsprodukten. I senare versioner har han lärt ut korrekta hårkast till Sofi Fahrman. Det hela har genomförts med självdistans och påtagligt gott humör. Även för någon med en helt internetbaserad insyn i den lundqvistska privatekonomin ter det sig uppenbart att Henrik inte är i trängande behov av pengarna. Slutsatsen hägrar att han helt enkelt ställer upp för att han tycker att det är roligt.

– Det gör jag. Jag tycker det är kul. Det är därför jag fortsätter att köra med Head & Shoulders. Jag gillar gänget jag jobbar med och produktionerna vi gör. Det är ett par dagar om året, vi sätter oss ner och hittar på grejer. Jag har alltid haft en kreativ sida, ända sedan jag var liten, oavsett om det handlat om musik eller om att skapa grejer. Jag är intresserad; jag vill lära mig nya saker. En gång kommer hockeyn att ta slut, det vet jag, och då vill jag hitta en passion för någonting annat. Just nu håller jag alla dörrar öppna.

Skulle du kunna tänka dig att göra annat framför kameran också, kanske som skådespelare, om rätt person ringde med rätt erbjudande?

– Media är intressant. Radio tycker jag är kul. Det blir en sorts adrenalinkick, du ska leverera på något sätt och skapa någonting, samtidigt som det är någonting som ligger långt bortom den fokus jag har på hockeyn. Hockeyn är ångest- och prestationsbaserat. Att göra saker framför kameran är en mer stimulerande känsla. Avslappnande. Samma sak är det med musiken: Du behöver koncentrera dig, men det är samtidigt väldigt avkopplande. Men jag vet inte vad jag kommer göra mediamässigt framöver.

Det uppstod en diskussion på kontoret som du gärna får hjälpa till att avgöra, och den handlar om vad den handsken som inte är plockhandsken egentligen heter. Det fanns många bud: Stöten, mulen…

– Mulen? Det har jag aldrig hört förut. Jag brukar säga stöt. Andra ord som förekommer är klubben, klubbhandske. Det är väl egentligen de. I den mån jag är domare så för det bli stöten.

1998 började en svart period för New York Rangers, till förtret inte bara för hemmapubliken, utan även för många svenskar som minns laget som det svenskvänligaste genom tiderna i NHL, i vars laguppställning vi fått se namn som Markus Näslund, Niklas Sundström, Michael Nylander, Ulf Samuelsson, Anders Hedberg, Ulf Sterner, Jan Erixon… Sju års olycka inleddes: Mellan 1998 och 2004 gick man inte till slutspel en enda gång, en svacka som man måste gå tillbaka ända till början av 60-talet för att hitta motstycke till. 2005 bröt lockouten ut, och året därpå debuterade Henrik Lundqvist i buren. Med honom vände vinden, och med undantag från säsongen 2010 har laget gått vidare till slutspel varje år sedan dess. Aldrig kom man närmare än i år, då man räckte ända till finalen, där man dog föll mot Los Angeles Kings med 4-1 i matcher, och därmed fick se Stanley Cup försvinna utom räckhåll.

– Det var en häftig resa. Mycket känslor blir det när man går igenom ett sådant slutspel. Väldigt mycket upp, en del ner. Precis när det tar slut är det en stor besvikelse, men när man hunnit få lite distans till det börjar man uppskatta helheten, det sätt på vilket vi lyckades vända säsongen, både som lag och rent personligen. Varje serie vi lyckades vinna – mot Philadelphia i sjunde och avgörande, mot Pittsburgh i sjunde och avgörande – det är så mycket jobb som ligger bakom. Varje etapp du avslutar ger en otrolig tillfredsställelse. Det är så mycket adrenalin, så mycket stress, och när du vinner, så… och dessutom vann vi många av de avgörande matcherna på hemmaplan. De stunderna är… det är det man lever för, lite, i alla fall när det kommer till hockeyn. Det är verkligen kul. Men vi kom lite kort. Vi hade behövt lite extra flyt i finalserien, men det hade vi inte.

Blir känslan av förlust underligare med tanke på att alla i Rangers överträffade sig själva? Hade det varit lättare att acceptera nederlag om det hade funnits konkreta faktorer att peka på, som man sedan kan arbeta aktivt med?

– Jag tror att det är lättare att acceptera nederlag när du känner att du lämnade allt du hade ute på isen, att alltifrån förberedelser till din spelprestation till små detaljer har varit på topp… känner du att du inte kunde gjort mer svider förlusten inte lika illa. Det värsta som finns är tvärtom när du jobbat stenhårt länge, men när allt ska avgöras känner du att du av någon anledning inte får ut ditt maximala potential. Då kommer frågorna: Varför gjorde jag inte si eller så? Som det blev tror jag att alla kände att vi helt enkelt inte räckte till. LA var riktigt bra, pucken studsade mer deras väg än vår… Vi hade ju stoppskott i varje övertid, ute i Los Angeles. Varje match hade vi ett friläge där vi träffade stolpen. Vi hade kunnat vinna de matcherna. Nu gjorde vi inte det. Istället hade vi mer flyt i de tidigare rundorna. Det är upp och ner med puckstudsandet.

Hur kul är det att spela hockey och varför?

– Hockey har varit en del av mitt liv sedan jag var sju år. Det är det som driver mig mest och som gett mig mest passion att göra något i livet. Nu har jag familj, och med det får livet en annan mening: Att komma hem till fru och dotter är fantastiskt häftigt, men det som driver mig är att jag är en tävlingsmänniska, och det jag hittar på hockeyplanen hittar jag ingen annanstans. Det är kul. Det är riktigt roligt, att leva med den här ständiga prestationsångesten som ändå någonstans är sporrande, och driver dig att försöka nå en nivå dit du aldrig kommit förut.

Hur hanterar du ångesten?

– Jag tror alla idrottare känner någon form av ångest…

Går du hem och badar i pengar?

– Nej, det gäller att försöka vända allting till en bra känsla. Det är så mycket mentalt, hur du hanterar press, både den som kommer från dig själv och från din omgivning. Det är A och O för att du ska kunna prestera. När allt går bra, då är livet underbart. Du funderar inte så mycket, bara går ut och spelar. Samtidigt är jag väldigt intensiv som människa, så när det inte går bra blir jag inåtvänd och sur och kort. Så har jag alltid varit. Det kanske har blivit lite bättre med åren, men… går det emot, då är jag inte världens roligaste att vara runt.

Det går väl inte an att komma hem och hänga läpp som pappa?

– Det är en utmaning, absolut. Min dotter förstås ju inte vad jag går igenom. Min fru vet det exakt, och hon vet precis hur hon ska hantera situationen både efter vinst och förlust. Å andra sidan kan just det vara väldigt befriande, att min dotter inte bryr sig: Om det gått åt skogen eller om det har gått fantastiskt bra för mig på isen, det är helt oväsentligt för henne. Det ger mig perspektiv på livet, och det är skönt och bidrar till att ta bort den ständiga fokusen på hockeyn. Avslappnande.

När du blev förstamålvakt i Rangers så var Kevin Weekes, som du ersatte, 30 år gammal, och du var 23. Idag är du 32. Har du börjat snegla över axeln på alla 23-åringar som väntar på att ta dig plats?

– Det gör man ju. Det kommer folk hela tiden och ska ta ens plats, och man får aldrig slå sig till ro och tro att man kan förlita sig på gamla meriter. Man måste fortsätta att utvecklas och att bli bättre. Varje år kommer unga killar, man ser deras hunger, deras iver att försöka nå dit jag är. Jag har respekt för det, absolut. Jag tar inget för givet, även om jag har ett kontrakt på många år. Det är här och nu som gäller, och det spelar ingen roll vad jag åstadkommit under de nio år som gått. Levererar jag inte höjs röster direkt. Man måste pusha sig själv hela tiden.

Hur lång tid har du kvar?

– Åtta-nio år är målet. Man måste ha ett mål.

Kvar i Rangers?

– Ja. Jag vill vara i New York. Jag har fått chansen att få spela i en och samma klubb under hela min karriär, och det är där jag vill stanna. Jag har signat sju år till, då är jag 39. Skulle det gå vägen är det en dröm. Jag ser det inte som en omöjlighet att hålla på över 40, det finns de som gör det. Men vem vet? Det är mycket som ska stämma, mycket som kan hända. Dels måste du kunna spela på hög nivå och kunna tillföra något, dels måste du vara skadefri. Du måste ha passionen kvar: Tappar du den blir det svårt. Just nu känner jag lika mycket hunger att vilja bli bättre som jag gjorde när jag var yngre, och det känns bra; att jag inte blivit mätt på vägen.

Hur kommer det sig att du är så duktig?

– Alla tränar hårt, och alla har bra teknik. Jag tror det handlar mycket om inställning. Folk kan nog tro att jag har många sidointressen, men när det kommer till hockeyn naggar jag inte seriositeten i kanten någonstans och låter mig inte distraheras. Jag är extremt noggrann med mina förberedelser, och det tar ganska mycket mental kraft. Jag har inte ändrat på det, inte ens efter att vi fått barn. Jag kompromissar inte med hockeyn. Det är påfrestande, och i slutet av varje säsong är jag helt slut och behöver de månaderna för att återhämta mig.

Den genomsnittliga NHL-karriären är kort. Mycket kort, till och med. Mindre än hälften av alla som börjar spela i NHL skejtar ut på isen fler än hundra gånger. Målvakters karriärer är, statistiskt sett, aningen kortare än utespelarnas. Henrik har gjort 574 matcher för New York Rangers under sina nio säsonger, och är därmed att betrakta som en veteran.

– Jag tror att den utveckling av sporten som jag har fått se under mina nio år i NHL är mindre än den var under de tio åren före min debut. Jag kom upp i Frölunda i början av 2000-talet, och när man snackade med de äldre killarna som var nya i början av 90-talet lät det som om de talade om en annan idrott. Det var en annan mentalitet, yngre tog för sig mer… även om jag kan känna att de yngre idag tar för sig mer än vad vi gjorde när jag var ny. Men så kanske alla känner?

Har inte målvakterna blivit köttigare på sistone?

– Storleksmässigt har det hänt mycket, jo. Många killar är både större och längre, och täcker mer. Och har bra teknik, dessutom. Den delen har gått framåt mycket. Målvakterna har blivit mycket bättre än de var för 15-20 år sedan. Det gäller att hänga med.

Får du någon praktisk användning för dina målvaktsfärdigheter i vardagslivet?

– Jag kan inte påstå att jag är bättre på någon annan på att rädda fallande kaffekoppar. Jag tror att jag är väldigt bra på att fokusera, om än bara på en sak åt gången. Jag kan helt fastna i någonting.

Du känner förstås till fenomenet kreditkortsroulette?

– Jajamen. Det brukar vara 50/50 mellan vinst och förlust för min del. Jag har inte vunnit alltför mycket. Det är ofta den som föreslår att man ska spela som brukar förlora. Det är kanske karmarelaterat: De hoppas på att komma undan, men åker dit. Det kan vara spännande att se vem som åker dit; skadeglädjen är den enda sanna glädjen ibland.

Som målvakt är man någorlunda väl skyddad mot runda skivor av vulkaniserat gummi, just för att ens arbetsuppgifter till stor del består i att träffas av dem i upp till 170 km/h. Inte ens bakom dessa väl tilltagna skydd går man dock helt säker.

– Jag bröt käken en gång när jag spelade i Ryssland. Jag fick en puck på ena sidan av ansiktet, som tryckte till käken så att något sprack på motsatta sidan. Det är nog det jobbigaste. På träning. Jag trodde det var något fel på tänderna först, eftersom de liksom inte passade längre när jag bet ihop. Det kändes som att de satt huller om buller. ”Det är något fel på mina tänder”, sa jag till en kille i båset, och han tittade efter och kunde inte se annat än att de satt där de skulle. Efteråt kunde jag inte gapa på några veckor. Det här var i Omsk, och jag var inte så sugen på att åka in till sjukhuset där, så jag gick med det där några dagar innan jag kunde åka hem och få det åtgärdat. Det var som tur var en så pass fin spricka att jag inte behövde skruva. Det var ett par jobbiga dagar. 

Letar du, bäste läsare, efter ny lya? Vilket sammanträffande – Henrik ska sälja: Hur låter 189 kvadratmeter på 42:a våningen i en trevlig skrapa på West 52^nd Street, med taket till eget förfogande och trevlig vy över Hudsonfloden? Uteplatsen på hundra kvadratmeter har en bar, jacuzzi och ett vackert golv i brasiliansk ipe. Invändigt väntar sex rum, varav två sov-. Priset är väl möjligen det som skulle avskräcka den ekonomiskt lagde: 6 495 000 dollar, vilket ger drygt 47 miljoner kronor i skrivande stunds valutakurs. En avgift på 17 929 kr tillkommer månadsvis. Å andra sidan kan det hela ses som en investering: Fastighetsvärden i området har klättrat stadigt – Henrik själv köpte för 3,9 miljoner dollar för bara några år sedan, och står därmed i begrepp att göra en god affär.

– Vi har inte sålt än, men vi ligger ganska långt fram i planeringen. Vi ska flytta, men vi har inte flyttat än.

Vart bär det av?

– Vi kommer att stanna på Manhattan, bara flytta lite längre söderut.

Har du tänkt dig en amerikansk uppfostran för dottern?

– Ja, det blir nog så. Vi får se när jag är klar vart lasset tar vägen, om det blir hem eller någon annanstans. Vi funderar på det. Det får växa fram.

Vad var det för fel på lägenheten?

– Vi behövde mer plats.

Min fru är i åttonde månaden. Har du några småbarnstips för den nyblivne pappan?

– Grattis! Ja, man måste vara flexibel och beredd på förändring. Saker och ting var på ett visst sätt innan man fick barn, och det förändras. Allt tar längre tid, från att komma ut genom dörren till att sätta sig ner och äta. Man är van att allt klaffar, men barn går på sitt eget schema. Var anpassningsbar.

Jag behöver bara göra några hundra sådana här intervjuer till, och inte äta något, innan jag kan börja titta på en bil i tvåmiljonersklassen. Har du några rekommendationer?

– Ja… jag gillar att testa olika grejer. Jag har kört mycket italienskt, Maserati och Lamborghini. Nu har jag sålt av några stycken. Just nu är det Bentley SuperSport som är favoriten.

Hur är de som familjebilar, de här?

– Bentleyn är väl inte en superfamiljebil kanske. Då får man ta sin Range Rover. Panameran funkar. Nya XE90:n, eller något sådant. Man får ha lite alternativ. Det är en konstant dragkamp med frugan där: Jag vill ha den roliga, hon den mer bekväma.

Men man kan sätta in bilbarnstolen?

– Ja, ja. Den går in både i Maseratin och Bentleyn. Det är mer packningen som ställer till problem. I början var jag mer motsträvig, men nu har jag fått inse att komforten är det viktigaste. Man får vika ner sig när familjen ska med, men många gånger kör jag själv till träningen, och då kan du ju köra de bil du känner för.

När kommer boken Jag är Henrik?

– Det vet man aldrig. Jag vet inte om det kommer någon bok. Inte just nu, i alla fall.

Finns det något förlag som inte har hört av sig och tyckt att det vore en bra idé?

– Jag vet inte om jag är intressant nog att skriva en bok om.

Känner du för varje år som går hur dollarmiljonären från Manhattan kopplar ett allt starkare strypgrepp på den vanlige killen från Åre?

– Jag kommer definitivt ihåg var jag kommer ifrån. När man lämnar Sverige blir man mer patriotisk. När jag bodde hemma tänkte jag inte så mycket på det, men redan första året utomlands börjar man romantisera bilden av hemlandet, man drar upp allt som är bra med Sverige i diverse sammanhang, promotar Sverige – det är rätt lustigt hur det fungerar.

Vad brukar du framhålla?

– Det kan vara alltifrån bolag till musik. Naturen. Att kunna lita på folk.

”50% income tax, guys!”

– Jo, den frågan kommer ju alltid upp. Vi betalar mycket skatt i New York också, men i Sverige känns det som man får desto mer för vad man betalar, med vård, skola och omsorg.

Detta är på intet sätt en unik observation, men när man bildgooglar dig så är det mycket bilder på Henrik Lunqvist i kostym och få i målvaktsuniform. Hade det varit svårare för dig att vara ett så väldokumenterat modelejon om du hade varit en mindre kompetent målvakt?

– Jag är hockeyspelare. Det har varit mitt liv sedan jag var sex år, och det är så jag relaterar till mig själv, ingenting annat, vare sig jag gör olika projekt på sidan om eller inte. Hockeyn är min stora passion i livet. Sedan har jag massa småhobbies som jag gillar att utveckla, men jag har svårt att se mig själv utan hockeydelen. Det är den jag är, och det är något jag lägger ner otroligt mycket, tid, kraft och energi på.

I skottlinjen 2005-2014
Skott mot Henrik Lundqvist: 16 069.
Räddningar: 14 791.
Räddningsprocent: 92,1%.

Löneförhandlaren
Första kontraktet med Rangers (tvåårigt) 2005-2007, medelårsinkomst: 1 879 000 dollar.
Andra kontraktet med Rangers (ettårigt) 2007-2008, medelårsinkomst: 4 250 000 dollar.
Tredje kontraktet med Rangers (seåxrigt) 2008-2014, medelårsinkomst: 6 875 000 dollar.
Fjärde kontraktet med Rangers (sjuårigt) 2014-2021, medelårsinkomst: 8 500 000 dollar.

Läs mer: Videointervju med Henke Lundqvist