Hemma hos Mauro Scocco: Popikonen om scenskräcken, sportklockorna och separationen

Kungsholmens Bryan Ferry och de ensammas skyddshelgon. Efter en kraschad relation och seriösa planer på att lägga gitarren på hyllan för gott är Mauro Scocco tillbaka efter nästan tio års tystnad. King möter en av Sveriges största artister i hans hem för att prata scenskräck, sportklockor och skilsmässoalbum.

Rasmus Blom | Foto: Sanna Dahlén  |  Publicerad 2020-04-20 16:23  |  Lästid: 18 minuter

En storslagen vindsvåning någonstans på Kungsholmen. Armbågarna vilar på köksbordet. På den ena handleden en Patek Philippe Aquanaut, på den andra två tatueringar: ett B för dottern Bianca följt av ett hjärta och lite längre ner en stiliserad kungakrona av Jean-Michel Basquiat. Det hela är så… Mauro Scocco.

Efter intervjun ska han ner på stan och köpa en julgran. Det lutar åt en i plast. Ett turbulent år börjar lida mot sitt slut, och ett infall av rastlöshet har fått Mauro Scocco att skriva sin första skiva på nästan tio år och som han själv säger ”göra mitt första hemma hos-reportage på trettiofem år” med tidningen King. Förr om åren var han lika selektiv med sina intervjuer som han var med sina napolitanska skräddare.

– Jag är selektiv, men jag har också gett intervjuer sedan jag var arton år. Jag är femtiosju i dag. Jag gör inte allt som kastas mot mig men jag är ingen tvär typ, jag har till och med varit med i Bingolotto.

Varför tackade du ja till det här?

– För att jag läser King och för att vi ska göra det här ordentligt. Det finns något jag brukar kalla för researchsjukan. Om jag gör en intervju för Knäckebrödhults Allehanda får jag sitta och svara på frågor om saker som var aktuella för hundra år sedan. ”Hur går det med klocksamlingen?” Ja du, den sålde jag för femton år sedan... Förlåt, det kanske du hade tänkt fråga, förresten?

Jag håller upp min anteckningsbok och pekar på frågan: ”Hur går det med klocksamlingen?”

– Det var inte meningen. Jag pratar gärna om klockor.

”Jag drömde om att vara Bryan Ferry.”

Overshirt, Oscar Jacobson. T-shirt, H&M. Jeans, Dressmann. Hatt, Stetson 

Mer om klockor senare. Mauro Scocco föddes 1962 på Sankt Eriks sjukhus på Kungsholmen, en kort promenad från där han bor i dag. Pappa var arkitekt från Italien som blev kvar i Sverige efter en semester på 50-talet, då han träffade Mauros mamma som var advokatsekreterare. Varje sommar packade paret in Mauro och de två yngre bröderna Walter och Sandro i bilen och åkte kedjerökande ner till faderns hemstad Civitanova Marche där farmor stod vid marmorbordet i köket och lagade gnocchi åt hela den stora släkten. Hemma i Sverige var det inte alltid lika soligt som på Adriatiska kusten. Efter en kort sejour i Fristad utanför Borås återvände familjen Scocco till Stockholm när Mauro var fem år gammal. Där följde några dystra år präglade av mobbning i den gudsförgätna förorten Salem innan Mauros pappa bestämde sig för att familjen skulle flytta till Östermalm för att sönerna skulle få ett bättre kontaktnät.

Mauros pappa var inte den stereotypa italienaren som höjde rösten och tog till yviga gester. Han var en tystlåten man, och enligt Mauro passade han nog bättre i Sverige än i Italien. Däremot spelade han gitarr och det var så den äldste sonen kom att upptäcka musiken. Mauro är fåordig om relationen till sin pappa, men i låten Mellan en far och en son lyfter han lite på skynket: ”Jag fick dina ögon och din envishet, jag fick ditt sätt att gå, aldrig din uppmärksamhet.”

– Det är trots allt bara en treminuterslåt, men det var väl ungefär så mycket jag ville berätta om det. Jag skrev den 2005 när han gick bort, samma månad som jag själv fick barn faktiskt. De gick om varandra, kan man säga, så det var rätt mycket starka känslor på samma gång. Trots att den är så självbiografisk skrev jag den till Peter Jöback först, även om jag har spelat in den själv i efterhand. Om det är något jag lärde mig av den låten är det att man måste försöka vara ödmjuk när man skriver en uppgörelse, för du vet aldrig vad den andra personen gick igenom. Du vet inte vad han hade fått för kort på sin hand.

Faderns idé om att Östermalm kunde generera bättre kontakter för pojkarna föll väl ut, om än i en annan riktning än vad han kanske hade föreställt sig. Influerad av Roxy Music, David Bowie och Kraftwerk bildade Mauro new wave-gruppen Ratata tillsammans med några klasskamrater på Östra Real, 1980. Året därpå släpptes första singeln För varje dag på det nystartade och kreddiga skivbolaget Stranded Rekords, och efter en recension i den ansedda musiktidningen Schlager som avslutades med orden: ”Jag är glad som får vara med i en tid som skapar konst som den här” var genombrottet ett faktum. Även om den finansiella himlen ännu var runt hörnet var Mauro knappt arton år fyllda när han fick sin första royaltybetalning på sextio tusen kronor i kontanter (”vilket i dag skulle kännas som sexhundra tusen kronor”).

– Jag drömde om att vara Bryan Ferry i musikvideon till Avalon. Bryan Ferry var ju arbetarklass i grunden och kom från ett litet gruvsamhälle i England, så hela hans grej handlade om eskapism. Han ville fly verkligheten till varje pris. Eviga nätter i smoking med champagne, omgiven av intressanta människor på flotta terrasser på Rivieran. Själv gick jag i snöblandat regn i mina fula moonboots på väg till Östra Real och tänkte: ”Undrar vad Bryan Ferry gör i dag?”

”Plura avslöjade på fyllan i tv vem låten Sarah handlade om.”

Skinnjacka, vintage/Diesel. Polotröja, Inis Meain. Glasögon, privata

Våren 1982 släppte Ratata sitt självbetitlade debutalbum och den nya vågen sköljde över progglandet Sverige. Bandets glassiga och apolitiska Östermalmsframtoning med referenser till mode- och reklamvärlden utgjorde en stark kontrast till den rådande musikscenen med band som Nationalteatern och Ebba Grön. Enligt kritikerna sysslade de unga debutanterna med ”borgerligt korkad musik”. Mediebilden förstärktes ytterligare när Stranded köptes upp av Polar Music, vilket gjorde att Ratata hamnade under vingarna på punkarnas hatobjekt nummer ett: skivbolagsdirektören och Abbamanagern Stikkan Anderson.

– Vi var intresserade av engelsk grafisk formgivning och sneglade mycket åt Peter Saville. Jag skulle bli art director om jag inte lyckades som musiker, och jag hann faktiskt läsa ett år på designhögskolan Beckmans innan turnerandet tog för mycket tid. Det var en fantastisk skola och en otroligt kul period. Med Ratata jobbade vi med flera tunga formgivare, som den legendariske Kent Nyberg. Om du tittar på Ratatas omslag från 1981 och framåt och jämför med till exempel Freestyles omslag så ser du en viss skillnad.

Från 1983 var Ratata en duo bestående av Mauro Scocco och Johan Ekelund, och med snyggt producerade hits som Jackie, Doktor Kärlek och Anni-Frid Lyngstad-duetten Så länge vi har varann blev bandet ett av 80-talets mest framgångsrika. I SVT-dokumentären Ratata – Genom åttiotalet från 2013 konstaterar filmens regissör Johan von Sydow att Ratata gjorde soundtracket till det moderna Sveriges framväxt.

Under en middag i slutet av 80-talet berättade Mauro för Ratata-kollegan Johan att han gick i tankarna på att släppa ett soloalbum. Han ville testa ett nytt sound och hade börjat skissa på några egna låtar, som ett litet sidoprojekt till Ratata. Johan blev besviken, liksom skivbolaget som reagerade kraftigt och sa att idén var fullkomligt idiotisk. Hur kan man pausa ett band som turnerar för utsålda hus och som dubblar försäljningen för varje skiva?

Tröja, Paul & Friends. Byxa, privat. Sneakers, Converse

Men Mauro stod på sig. Han hade blivit nära vän med Eldkvarns sångare ”Plura” Jonsson, och när han producerade bandets numera klassiska album Kungarna från Broadway satt han mellan tagningarna och plinkade på en egen nyskriven låt som gick under arbetsnamnet Elin. Låten var en kärleksförklaring till skådespelerskan och dåvarande flickvännen Elin Klinga och utspelade sig i hörnet Valhallavägen och Artillerigatan på Östermalm, lätt inspirerad av Bruce Springsteen-raden ”She’s waiting tonight down in the parking lot, outside the Seven-Eleven store”. Elin blev så småningom den första singeln från Mauro Scoccos debutalbum och 1988 års stora hit, då med den nya titeln Sarah.

– Det var Plura som på fyllan i sitt tv-program avslöjade vem Sarah handlade om. Tack för det. Här hade man gått runt och hållit det hemligt i tjugofem år. Man ska inte berätta allt för Plura...

Det sägs att bra konst ska tala för sig själv, men den mytbildning som uppstått kring Sarah följer bara en klassisk rockdramaturgi. Det ligger nämligen i de ikoniska låtarnas natur att få ett eget liv, och lyssnarna älskar att dechiffrera dem. Det hela underlättas när artisterna själva eller deras innersta kretsar slinter på tungan. Leonard Cohen sa sig till exempel ångra att han i ett svagt ögonblick avslöjade att Chelsea Hotel #2 skrevs efter en natt med Janis Joplin, och Noel Gallagher inte bara ångrade utan förnekade senare helt och hållet att Wonderwall handlade om hans exfru Meg Mathews, vilket han påstod när den kom. Hade det inte varit för en lätt punchig Plura på bästa sändningstid hade verklighetens Sarah förblivit anonym.

– Det finns de som tycker att låtarna blir ännu bättre om man får höra historierna bakom. Extra smaskigt om det handlar om kända människor. Men jag har alltid försökt hålla mitt privatliv hemligt, bland annat av just det skälet att jag inte vill att folk ska få upp ett namn eller ansikte på människor som förekommer i mina låtar.

Jacka, vintage/AW Bauer Archive. Tröja, Polo Ralph Lauren. Solglasögon, Bold London

Hade du kunnat leva ett helt liv på Sarah-royalties?

– Nej, det skulle nog bli ett väldigt tajt liv i så fall. Men jag har så att jag klarar mig och jag skulle inte nödvändigtvis behöva jobba.

Trots att Mauro Scoccos bästsäljande debutalbum och ökade popularitet gav Ratata en ännu bredare publik släppte bandet bara en skiva till efter Mauros sologenombrott. Människor under molnen från 1989 blev Ratatas sjunde och sista album och markerade slutet på ett händelserikt decennium. Mauros solokarriär tog vidare fart, och även om Ratata nu var nedlagt fortsatte samarbetet med Johan Ekelund. Tillsammans med Torbjörn Sten startade de skivbolaget Diesel Music, och i början av 90-talet gjorde de Himlen runt hörnet med Lisa Nilsson. Johan producerade och Mauro skrev låtarna. Albumet sålde i en halv miljon ex och utsågs till Årets album på Grammisgalan 1992.

Tröja, Paul & Friends. Byxa, privat

Det var 90-tal och skivindustrin peakade, långt före både The Pirate Bay och Spotify. De enorma kommersiella framgångarna möjliggjorde en guldkantad tillvaro för Mauro Scocco och han kunde plötsligt leva ut som en fullfjädrad dandy. Livet bestod av klockor, restauranger, motorcyklar och resor. Om han inte var Kungsholmens svar på Bryan Ferry tidigare så var han det definitivt nu.

Han tillhörde en sofistikerad förtrupp som åkte till Miami bara för att testa något nytt boutiquehotell och han lät Mikael Jansson fotografera omslaget till Lisa Nilssons Himlen runt hörnet innan modefotografen lämnade Sverige för Vogue och Interview Magazine. I Mauro Scoccos värld kunde man vara ytlig och djup på samma gång. En döende sort, för att använda hans egna ord.

Mauro bar Patek Philippe långt innan det blev en obligatorisk del av uniformen för dj:s på Ibiza. Han köpte sin Aquanaut samma år som den kom ut, 1997, när housestjärnan Alesso var sex år gammal och bokstavligt talat ännu inte lärt sig klockan.

– Klocksamlandet började helt enkelt med att jag behövde ett armbandsur. Jag visste ingenting om klockor och köpte en som gick sönder direkt. Så jag började läsa på, och det tog inte lång tid innan jag var fast. Jag sålde samlingen för femton år sedan och behöll Aquanauten, Rolex Submarinern och ett par till. Jag gillar Aquanauten men den är inte så robust. Den ska föreställa en sportklocka, men tappar jag den i badrumsgolvet måste den flygas till Schweiz för reparation och sedan får jag en saftig nota på posten.

Hur ser du tillbaka på ditt 90-tal?

– På 90-talet fick jag möjlighet att praktisera det där livet jag alltid drömt om. Köpa onödiga plagg från Versace. Åka till Miami för att testa Madonnas nyöppnade designhotell. Dra till London för att bo på ett hotell i Mayfair där varje våningsplan är en egen svit. Köpa nya solglasögon på Harrods. Flyga till New York för att äta på restaurangen alla pratar om. Få bord bredvid RuPaul. Avsluta kvällen med en hemlig David Bowie-spelning. Under några år levde jag så där. Det var en period när jag levde ut Bryan Ferry-sidan av mig själv.

När tröttnade du på det livet?

– När jag checkade in på mitt tusende hotell där alla väggar var vita och toaletten satt i taket och hela personalen gick runt i specialsydda Prada-outfits. Till slut tröttnar man bara.

Är Bryan Ferry-sidan av dig själv helt utsuddad i dag?

– Det händer fortfarande att jag tar in på något fräsigt hotell, men det har tappat mycket av sin charm. Med åldern har jag tröttnat på all form av ängslighet. Jag vill inte att någon synar mig uppifrån och ner som om jag vore en inbrottstjuv eller talar om för mig att jag inte får ha Birkenstock på mig när jag går mellan restaurangen och poolen. Men jag gillar fortfarande det goda livet. När jag var i Frankrike i somras upptäckte jag världens bästa restaurang, Mirazur i Menton. Sedan tipsade någon om att jag måste bo på Chiltern Firehouse i London. ”Det är en gammal brandstation och man kan sitta utomhus på vintern och äta ostron framför en öppen brasa.” Det lät lockande, så jag åkte dit. Mycket trevligt. Så absolut, Bryan Ferry-sidan finns i viss mån kvar.

Overshirt, Oscar Jacobson. T-shirt, H&M. Jeans, Dressmann. Hatt, Stetson

”Jag har mina bästa låtar framför mig.”

Höga försäljningssiffror, utsålda turnéer och privata jetsetresor i all ära. Det uppskruvade tempot började snart leda till problem. Redan under åren med Ratata hade Mauro drabbats av yrsel och hjärtklappning och nu kom det med allt tätare mellanrum. En läkare skulle senare konstatera att det rörde sig om panikångestattacker. Saker blev värre, Mauro brottades med mörka tankar och led av social fobi så svår att han knappt kunde gå ner till affären och handla mat. Innan han sökte hjälp drabbades han av alla artisters mardröm: scenskräck.

– Jag började gå i terapi, såg över hela mitt liv och tog bort de delar jag inte kunde hantera. Jag slutade turnera helt och hållet men fortsatte att göra skivor, för det skedde i en miljö som jag kunde kontrollera. Hela 80-talet var ett enda långt race. Jag hade fått allt jag hade längtat efter. Jag hamnade i ett ekorrhjul och sprang som en dåre i tio år. Till slut gick det bara inte. Man försummar så mycket om man bara fokuserar på karriären. Det är en klyscha, men man måste ha balans i livet. Det är ingen som kommer att tala om det för dig, för själv vill du bara framåt, sälja fler skivor och göra större turnéer.

Hur är det med scenskräcken nu?

– Jag har betydligt mindre scenskräck nu. Jag kan bli nervös före en spelning, men det är skillnad på att vara nervös och att vara handlingsförlamad. Scenskräcken fick jag för övrigt ta itu med på egen hand, det var inga terapeuter eller livscoacher som kunde hjälpa mig med det. Jag hade nog kunnat skriva en hel bok om det. När man är scenrädd fokuserar man bara på allt som kan gå fel, man tror att man ska svimma eller glömma texten. Det är hjärnspöken och ingenting annat. Man får tänka om: ”So what om jag svimmar? Det blir bra rubriker och då kommer ännu fler att upptäcka musiken.” Det är baby steps hela tiden. Första gången gästar du en artist på en halv låt, andra gången gästar du en artist på en hel låt och tredje gången vågar du spela i direktsändning.

Mauro drog sig undan rampljuset efter utbrändheten och fick ett rykte om sig som enstöring. En surgubbe, enligt somliga. En konstnär med integritet, enligt andra. Han fortsatte ge ut musik i eget namn, men skrev även filmmusik och låtar till andra artister som Monica Zetterlund, Freddie Wadling, Jill Johnson och Totta Näslund. Han gav enstaka intervjuer men syntes aldrig i några lekprogram på tv. Än i dag bedyrar han att vi aldrig kommer att få se honom i vare sig Melodifestivalen eller Så mycket bättre. Dels har han råd att låta bli och dels har han sett tillräckligt med skräckexempel bland sina kollegor.

– Jag skulle aldrig vara med i Så mycket bättre. Däremot förstår jag verkligen varför folk står på kö för att vara med, de kan höja sina gager och revitalisera sin katalog. Men det skulle inte passa mig, det ingår i formatet att umgås och bonda med de andra deltagarna och jag är inte säker på att jag hade varit så bra på det. Jag känner en del som har varit med i programmet, så jag ser ju när de sitter och lider sig igenom versioner av sina största hits och tänker: ”Okej, här slaktas en av mina klassiker.”

På sätt och vis har du redan varit med.

– Precis, Lisa Nilsson var med och då tolkades låtar jag har skrivit, så indirekt har jag varit med. Sven-Bertil Taube gjorde Himlen runt hörnet och Miriam Bryant gjorde Allt jag behöver som jag tror har över 30 miljoner streams på Spotify. Båda versionerna är helt fantastiska, så jag har klarat mig helskinnad.

I slutet av 00-talet funderade Mauro på att lämna strålkastarljuset för gott. Han kände inte längre igen sig i den bransch som han en gång varit kung över.

– En sorts självvald förtidspension, kan man kalla det. Det var så mycket som hade förändrats och jag såg det som ett tecken på att lägga ner. Det fanns ett starkare kändis-fokus där alla skulle vara med i Hela kändis-Sverige bakar och Renées brygga. Jag fattar att folk måste sätta mat på bordet, men jag vill inte baxas runt i olika tv-format. För mig handlar allt om musiken. Kändisskapet är helt ointressant.

Vad hade du tänkt göra i stället?

– Det var det jag inte hade tänkt igenom riktigt. Efter några år blev livet alldeles för ostimulerande. Man måste ha något att göra när man kliver upp på morgonen.

Vad gör man när man är ledig så länge?

– Lagar mat, fikar, köper nytt badkar. Man får tiden att gå. Det låter som en dröm för många som tvingas gå till jobb med hemska chefer, men det är inte så kul efter ett tag. Jag har aldrig haft ett särskilt socialt liv heller, så för mig blev det rätt ödsligt att vara ledig så länge.

Tänkte du sluta skriva låtar?

– Nej, jag älskar att skriva. Det var det sorgliga när jag tänkte skita i allt. Känslan att jag har mina bästa låtar framför mig. Hungern fanns fortfarande kvar. Till slut insåg jag att hungern var så stor att jag bestämde mig för att köra på. I dag vet jag att jag kommer att hålla på med musik tills jag kastar in handduken.

Förra sommaren var du ute på turné med Tomas Andersson Wij. Det var din första turné sedan 1989. Är du glad att du tackade ja till det?

– Jag är väldigt glad för det. Ända sedan Ratata har jag haft som princip att aldrig turnera på sommaren. Då ville jag åka till Italien och vara ledig. Men nu fick jag se Sommarsverige, och det var underbart.

Hur var mottagandet?

– En av de rörande aspekterna med att spela live igen var att folk i publiken stod och grät och kramade om varandra. Flera kom fram efteråt och sa att de hade väntat på det här i trettio år. Responsen var bitvis väldigt gripande.

Skinnjacka, vintage/Diesel. Skjorta, vintage. Jeans, Dressmann. Keps, Goorin Bros. Boots, Alfred Sargent

Granen står pliktskyldigt bredvid den öppna spisen nästa gång vi ses, det blev mycket riktigt en i plast. Med bara några dagar kvar till tredje advent spelas Mauro Scoccos guldsäljande låt Julkort från New York allt mer intensivt runt om på landets gallerior. Den svenska julhandeln närmar sig sluttampen. Hemma hos Mauro själv snurrar Bob Dylans Highway 61 Revisited på vinylspelaren medan han står och gör kaffe i det öppna köket.

– Det är en vinylspelare från 70-talet som jag köpte för inte så länge sedan. Jag ville att den skulle se ut precis som vinylspelare gjorde när jag var liten.

Att gå runt i Mauro Scoccos stora vindsvåning på Kungsholmen är som att vandra omkring i låtskrivarens hjärna. Överallt blinkningar till mode, film och musik med vad en mäklare skulle kalla för ”genomgående generös takhöjd”. Under ett svartvitt Anton Corbijn-fotografi av The Rolling Stones står en drinkvagn med en gammaldags bakelittelefon bredvid en specialutgiven Jack Daniels-flaska med texten ”Sinatra Select”. På en annan vägg en inramad poster med Mauros favoritfilm Amarcord av den italienske regissören Federico Fellini. I hyllorna ligger coffee table-böcker med namn som Richard Avedon och Helmut Newton på ryggarna. Bredvid tonårsdotterns rum ligger musikstudion med ett piano, elgitarrer, syntar, mickar och Ratatas första trummaskiner. I bokhyllan som täcker en av studions väggar trängs det som torde vara världens största samling av rockbiografier.

I samma rum står en uppstoppad fiskmås, och när vi slår oss ner vid matbordet med kaffe och saffransbullar pekar Mauro upp mot en av takbjälkarna där en falk sitter och vakar över oss.

– Jag hade fler fåglar förut, men jag tvingades göra mig av med dem. Mitt ex tyckte att det blev alldeles för mycket Hitchcock.

Mauro är kvick och väldigt rolig, inte minst med tanke på att han i över trettiofem års tid tvingats svara på frågan varför han alltid ser så butter ut. Första gången han visade upp sin komiska sida i offentligheten var som dj och sidekick i Sen kväll med Luuk i början av 00-talet. Tio år senare gjorde han det i matlagningsprogrammet Mauro & Pluras kök.

– Det var skitkul. Vi gjorde Mauro & Pluras kök som sedan blev Pluras kök som i sin tur blev Mauro & Pluras tågluff. Det var som en blandning av Jamie Oliver och The Osbournes. Pluras passion för mat är verkligen geniun och inget påklistrat.

Hur mycket umgås du och Plura nu?

– Allt mer sällan sedan han flyttade ut på landet, tyvärr. Han gillar att gå där och peta i sina rabatter och klappa katten framför öppna spisen. Men vi åt julbord i Gamla stan häromdagen. Han är en av mina bästa vänner.

Tröja, Paul&Friends. Byxa, privat

Desolation Row tystnar. Mauro går och bläddrar bland skivorna och plockar fram det Andy Warhol-designade Sticky Fingers-omslaget och placerar skivan under nålen. Riffet till Brown Sugar behöver inte nödvändigtvis ljuda genom lägenheten för att man ska lista ut att Keith Richards är husgud hemma hos Mauro Scocco. Han finns i alla rum, så att säga, till och med på toaletten hänger en bild på Stonesgitarristen. Det är ett originalfoto från inspelningen av Exile on Main Street i södra Frankrike där Keith Richards sitter i bar överkropp och röker och dricker vin. Lite som Plura.

– Keith Richards är en överlevare. Jag antar att det är därför jag gillar honom.

Pågående relationer har inte hindrat Mauro Scocco från att skriva skilsmässoalbum förut, till hans flickvänners stora förvåning. Uppbrott och ensamhet har varit återkommande låtteman oavsett civilstatus. Förutom julskivan från 2012 är Musik för nyskilda det senaste officiella albumet från Mauro Scocco, och det kom 2011 när Mauro och mamman till hans dotter fortfarande levde tillsammans. Nya albumet Den stora glömskan som släpps under våren är däremot skrivet efter uppbrottet och är därför ett skilsmässoalbum enligt konstens alla regler, i rakt nedstigande led från Fleetwood Macs Rumours, Bruce Springsteens Tunnel of Love och Marvin Gayes Here, My Dear.

”Jag har aldrig varit i den här situationen förut.”

De nya låtarna blir ett efterlängtat tillskott till Mauro Scoccos omfattande katalog. Med närmare 600 låtar registrerade hos upphovsrättsorganisationen Stim är han en av landets mest produktiva låtskrivare. På Den stora glömskan är några av låtarna skrivna tillsammans med vännen och kollegan Markus Krunegård.

– Jag körde fast i produktionen med senaste singeln Är du lycklig. Den lät överbelastad, som en smörgåstårta med marmelad och banan på toppen. Så jag ringde Markus och sa: ”Jag har en singel som låter som en Big Mac inbakad i en calzone. Kan du hjälpa mig med den?” Han fick fria händer och sedan kom han tillbaka med något som jag verkligen inte hade förväntat mig. Jag hatade den först, men alla andra gillade den jättemycket. Till slut ringde jag upp Markus och sa: ”Okej, jag får ta din jävla version, alla älskar den.” Nu älskar jag den också.

När bestämde du dig för att göra det här albumet?

– Jag var i studion och jobbade med artisten Magnus Lindberg, som nu tyvärr inte är med oss längre. Där träffade jag Kjell Andersson, en gammal legendarisk A&R på EMI, som sa: ”Vi måste prata när du är klar här.” Okej, svarade jag. ”Möt mig i köket”, sa han. Han såg allvarlig ut när jag mötte honom. ”Mauro, nu är det så här: Jag somnade i fåtöljen i går och hade en dröm om att du kom till mig med en ny skiva. Den var så fruktansvärt bra att jag nu insisterar på att du i alla fall försöker skriva ett nytt album.” Jag bara tittade på honom. ”För att du har drömt det?” Han vek sig inte. ”Jag är säker på min sak, Mauro. Det här betyder någonting.” Han var verkligen fast övertygad, så efter ett tag lovade jag honom att försöka. Och nu är skivan klar. Påminn mig om att tacka Kjell Andersson vid tillfälle.

Polotröja, H&M

Skulle du kalla Den stora glömskan ett skilsmässoalbum?

– Ett separationsalbum, om man ska vara petnoga. Vi var aldrig gifta. Men ja, separationen är en viktig ingrediens.

När Bob Dylans son Jakob Dylan hörde albumet Blood on the Tracks som handlar om hans föräldrars skilsmässa sa han: ”The songs are my parents talking.” Vad tror du att din dotter kommer att säga när hon hör Den stora glömskan?

– Det är en bra reflektion. Jag tänker inte så mycket på det, jag skulle nog få kramp om jag gjorde det. Om man är funtad som jag måste man bara skriva, och när musiken finns där ute tillhör den inte mig längre. Då är det allmänt gods. Mitt jobb är att göra det bästa jag kan göra. Resten får man deala med efteråt.

Funderar du någonsin på vad dina exflickvänner ska tänka om dina låtar? Du som skriver mycket om uppbrott och relationer.

– Jag behöver inte fundera alla gånger, jag får reda på det varken jag vill eller inte. Det har blivit några sådana diskussioner genom åren. Men jag tänker lite så här: Om man blir tillsammans med mig måste det väl ingå i kalkylen att det här förhållandet kan hamna på en platta?

Har exflickvänner försökt stoppa låtar?

– Jag har fått önskemål om att inte ge ut vissa låtar som jag har visat upp, ja.

Har du gått önskemålen till mötes?

– Nej, och det är jag glad för.

Vad har du fått för reaktioner?

– Inte så positiva, utan att gå in på detaljer. Jag är aldrig ute efter att hänga ut människor, men det är ju ändå det här jag sysslar med.

Tror du på lyckliga separationer?

– Jag tror att det finns separationer som kan leda till mer lycka än vad som fanns tidigare. Tryggheten som gör att folk stannar kvar i förhållanden är förrädisk, för den är härlig på många sätt, samtidigt som den kan vara kvävande.

Händer det att du tänker att ”den här separationen kan ge mig bra låtar” medan du är mitt uppe i den?

– Tyvärr händer det. Det är en äcklig arbetsskada vi låtskrivare har. Man förstår redan när man är mitt uppe i det att det här kommer hamna i en låt. Sedan är inte allt jag skriver självbiografiskt. Det är inte Uppdrag granskning jag håller på med, utan jag fabulerar mycket också.

Plura berättade i en intervju om när det höll på att ta slut med en flickvän och att hon kastade sten på honom medan han sprang till sin bil, och redan när han kommit ut på bilvägen hade han börjat fila på en låt om det.

– Jag minns det där. Jag träffade honom kort därefter faktiskt, och då tyckte han själv att han var knäpp som satt i en bil och nynnade på en ny låt medan han blev bombarderad av stenar.

”Jag såg raketerna på himlen, jag hörde klockorna som slog, någonstans här inne var det ändå nåt som dog.” Mauro Scocco spelar alltid Eldkvarns Det regn som faller på nyårsafton. Det är en tradition han har. Från altanen (eller ”kommandobryggan” som Mauro kallar den) har han en majestätisk vy över Stockholm som visar upp sig i all sin prakt när klockan slår tolv på årets sista dag.

– Nyårsafton är den mest intressanta högtiden, tycker jag. Den är alltid väldigt laddad för mig. Jag bläddrar igenom mina kalendrar och dagböcker och summerar året som har gått.

Hur blev året?

– Det blev ovanligt turbulent, måste jag säga. Men bra ändå. Det blev en tydlig bladvändare för mig. Jag har aldrig varit i den här situationen förut. Singel och varannan vecka-pappa.

Du är vid gott mod?

– Det är jag. Jag är nyfiken på fortsättningen av allt det här.

Har du något nyårslöfte?

– Det gamla vanliga: att börja röka.


Credits:

Foto: Sanna Dahlén.
Styling: Lalle Johnson.
Grooming: Pari Damani.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2020-04-24 15:35