Henrik Schyffert: ”Jag tjänar svinmycket pengar”

Det finns en nyckelscen i Henrik Schyfferts magnum opus The 90s – Ett försvarstal som alla som sett den introspektiva enmansföreställningen bär med sig: En liten pojke blir fastbunden med hopprep i en björk bakom en skolgård för att sedan misshandlas av ett gäng skolkamrater för att han luktar urin. Pojken, som det senare framkommer är Schyffert själv, är 14 år och sängvätare. Han tillbringar resterande av dagens timmar inlåst på en skoltoalett, livrädd för att möta klasskamraternas hånfulla blickar utanför. Först när det börjar skymma och skolan tömts på elever vågar han sig ut, genom ett fönster i lärarrummet. Den plågsamt självutlämnande monologen mynnar ut i en obekväm tystnad som då och då bryts av spridda nervösa skratt i publiken som snabbt fastnar i halsgropen.

– Jag hade hållit på med stand up i sju år innan jag gjorde The 90s men det var först där och då som jag kände att jag både hade något att säga och verktygen att säga det. Hela den föreställningen blev ett högtidligt tack och hej till den ironiska humor jag blivit galjonsfigur för.

Den bejublade föreställningen, i vilken Schyffert gör upp med sig själv och en hel generation ängsliga 70-talister, blev vändpunkten för en komiker som dittills hade fått nöja sig med med att spela andrafiol i framgångsrika humorkonstellationer som Killing- och Hassangänget. För första gången i karriären gjorde Schyffert något som han aldrig tidigare hade vågat göra: släppa garden, gräva där han står och våga vara allvarlig. Ett smart drag, skulle det visa sig. Och lukrativt. Premiärföreställningen hyllades som ett mästerverk och följdes av en två år lång och utsåld turné och en direktsänd final i SVT som grädde på moset. Ett viktigt erkännande för en komiker som byggt sin existensberättigande på att glänsa i grupp och som nu för första gången stod stadigt på egna ben. Men vägen till +++++-recensionerna och utsålda Cirkusshower var lång och gropig. 90-talet hade övergått till 00-tal, Killinggänget hade lagts på is till förmån för gruppmedlemmarnas enskilda solokarriärer och i det Schyffertska hemmet gick det allt längre mellan jobbsamtalen. Övergången från att vara ”tha shit” till ”bara skit”, för att parafrasera Schyffert själv, satte spår. Hösten år 2000 läggs Henrik in på St Görans sjukhus i Stockholm med panikångestattacker och tryck över bröstet. Han börjar gå i terapi och bestämmer sig, i samråd med sin terapeut, för att flytta med familjen till New York och lära sig att skriva humor på egen hand, bli självförsörjande och frigöra sig från sitt gruppberoende.

– Det var ren överlevnadsinstinkt. Jag var pank, hade ingenting att falla tillbaka på och famlade i mörkret. Ståupp blev min väg ut. Jag tog en kvällskurs i stand up och lärde mig grunderna. Mikrofonteknik, retoriken, sådana grejer.

Berätta om ditt första gig.

– Det var på Stand-Up New York på Upper West Side. Jag fick fem minuter en måndagskväll och var så stissig att jag tände på filtret på ciggen och rökte igenom plasten.

Hur gick det då?

– Jättedåligt, såklart. Det gör det för alla första gången, förutom möjligen för Johan Glans. Stand up-komiker är ett väldigt tekniskt yrke som tar tid att lära sig. Det finns många exempel på komiker som har massor att säga men som inte kan tekniken. Ännu fler kan tekniken men har inget att säga. Jag tänker att de är de där få gångerna då båda de grejerna klaffar som det blir tokbra.

Som i The 90:s?

– Ja. Där kände jag att jag hade något. Framförallt hade jag något eget. Men det tog tid att hitta dit. Jag skrev på den där jävla showen i tre år och det var först två månader innan premiären som jag kläckte sängvätargrejen. Det var först då jag kände att jag förtjänade publikens uppmärksamhet. Innan tänkte jag mest: ”Varför ska de lyssna på den här skiten?” och ”Jag förtjänar inte det här.”

Hur mår svensk humor idag?

– Jag tänker att den mår ganska bra. Vi är så himla självkritiska i Sverige men jämför vi svensk stand up med exempelvis engelsk så är vi såå mycket bättre. Man får tycka vad man vill om den den ångestladdade 40-årige komikern som pratar allvar i mitten och skämtar i slutet, men det är i alla fall bättre än att stå på scen och snacka skit om att någon kommer från Liverpool. Det finns en anledning till att komiker som Eddie Izzard och Louis CK kommer till Sverige och inte till Tyskland eller Danmark. Vi är lite smartare, vi fattar grejen. Visst, stand up är en lökig konstform, men jämför man lök mot lök så har vi ganska bra lök i det här landet.

Vad beror det på? Att vi är så bra?

– Vi är självkritiska och snabba på att snacka ner oss själva. Som komiker måste man kunna vända spegeln mot sig själv och se sin egen litenhet. Att vara för pomös och von oben funkar inte.

Är det stor skillnad på stand up-scenen idag och när du började?

– Nivån är jämnare nu, möjligtvis. Idag kan jag gå till Norra Brunn och se folk jag inte har en aning om vilka de är vara genuint jätteroliga i 20 minuter. Det är häftigt att se.

Vem är roligast i Sverige just nu?

– Soran Ismail. Han är som en 80-årig gubbe i en 25-årings kropp. Han är så smart och lugn och pedagogisk. Hans timme i En Skam med Magnus Betnér är verkligen helt lysande. Soran har varit mitt uppe i SD-cirkusen i så många år nu och varje gång han hamnar i debatt plockar han isär dem bit för bit, utan att varken skrika eller kalla dem idioter. Det imponerar på mig.

Henrik Schyffert forcerar in en ost- och skinkmacka i munhålet och sköljer ner med svart kaffe. Vi ses över en frukost på ett kafé i Vasastan en måndagsmorgon i februari. Ute är det grådassigt och jävligt, kanske den minst roliga tiden på hela året. Den bistra verkligheten verkar inte röra Henrik i ryggen. Han är rapp i käften, rolig på beställning och synnerligen välformulerad, trots att timmen knappt hunnit passera åtta. Om några timmar ska Schyffert och vapendragaren Fredrik Lindström generalrepetera inför nypremiären av deras gemensamma succéshow Ägd – Vad kostar ett rikare liv? – ett skojfriskt grävande bland glädjekalkyler, pensionsspardrömmar och minusräntor i väntan på den ekonomiska kollapsen. En naturlig förlängning av radarparets omhuldade Hemnetpundarsatir Ljust och fräscht.

– I slutet av Ljust och fräscht resonerade vi oss fram till att den nöjda människan i grunden är en farlig människa. Och så är det ju. Om alla skulle sitta hemma och vara nöjda med en Nokia 3510 i handen och en tjock-tv i vardagsrummet så skulle Sverige stanna av fullständigt. Hela vårt ekonomiska system bygger på att vi ständigt vill ha mer och en osviklig tilltro till att marknaden kommer att lösa alla problem. Det är helt absurt och förr eller senare kommer det att gå åt helvete. I Ägd försöker vi besvara frågan hur det har blivit så här. Sen är det klart att det finns ett problem i att två rika, vita stockholmare åker ut i landet och berättar hur det ligger till. Då får man börja med att förklara att jag och Fredrik är precis lika dumma i huvudet som de är, annars lyssnar de inte. Vi har inga lösningar, men vi tänker att vi i alla fall kan snacka om det.

Henrik viker upp ärmarna på sin Our Legacy-skjorta och borstar brödsmulor ur den gråsprängda mustaschen.

– I Sverige är pengar jättetabu, precis som sex eller flygplansskämt. Vi springer och köper kvällstidningarna när det är löp på vilka under 30 som tjänar mest i din kommun men på bussen hem vill ingen berätta vad de tjänar. Kartan stämmer inte överens med verkligen. Där finns det något som skaver. Där finns det skämt att hämta.

Vad tjänar du själv?

– Jag tror att jag tog ut något i stil med sex miljoner kronor 2013. Jag tillhör den där extrema 1-procentklicken som tjänar svinmycket med pengar. När jag är ute och turnerar och det går bra och många kommer och tittar, som nu, så är det i princip bara stålar in. Men samtidigt: När jag och Fredrik satt och skrev föreställningen i två år så tjänade vi ju inte ett öre. Men hyran måste ändå betalas och ungarna behöver nya galonbrallor.

Varför är det så tabu att prata om pengar i det här landet?

– Sverige är ett nyrikt land. På hundra år gick vi från att vara ett av världens fattigaste länder till ett av de rikaste. Vi rev allt, slutade tro på gud och gjorde oss historielösa. Så länge det främjar tillväxten får man göra precis vad man vill i det här landet, men det kommer med ett pris. Som de flesta nyrika så skäms vi över våra rikedomar och känner skuld över att man lever bra på någon annans bekostnad. Att köra runt i en Rolls Royce eller ha guldkranar i köket är otänkbart för en svensk. Här visar vi status på annat sätt, som att springa tre mil klockan sex på morgonen eller baka surdegsbröd. Sån status är fin, Dubai-status är det inte. Personliga nummerplåtar är en typisk sådan grej som svenskar aldrig kommer att acceptera. Det är höjden av brackighet för oss.

Hur ser dina egna konsumtionsvanor ut?

– Jag ligger definitivt över genomsnittet men den här föreställningen har ändå fått mig att reflektera över det här med dubbla iPads till ugnarna och studsmattefieringen av Sverige. Behöver vi verkligen de här grejerna? Kan vi köpa begagnat? Det är en början.

Vad bränner du pengar på?

– Restaurangbesök mitt i veckan, jakt, såna grejer… Jag bränner faktiskt inte pengar särskilt ofta.

Du har både varit pank och tjänat jättemycket pengar. Blir man lyckligare av mycket pengar på bankkontot?

– Ja, men bara upp till en viss gräns. Det har gjorts undersökningar som visar att den gränsen går vid 40 000 kr i månaden. Med andra ord: Om du tjänar 15 000 kr i månaden och får en löneökning på 25 000 kr blir du jättemycket lyckligare. Stora problem i ditt liv försvinner och du kan köpa smör på Ica utan att stå i kyldisken och jämföra priser. Från 40 000 kr i månaden och uppåt är skillnaden markant mindre. Men det där vill ju ingen lyssna till. Det är som att säga: ”Jag har provat trekant och det var verkligen inte för mig. Det var grötigt och oklar ansvarfördelning och ingen visste vad som var upp och ned.” Och man bara: ”Okej, jag hör vad du säger, men låt mig prova och själv avgöra huruvida jag tycker det är kul eller inte.” Det är precis samma sak med stålar och det är det som gör hela diskussionen så infekterad.

Gör du fortfarande företagsgig?

– Ja. Jag har ett gig denna vecka och ett nästa vecka. Har jag tid och är i stan så brukar jag köra. Jag gillar företagsgig. Man tvingas sätta sig in i branscher som man inte har koll på. Som larmbranschen. Och så får man sitta och hitta trevliga larmskämt som säkert kan vara användbara i framtiden. Alla har en relation till larm.

Hur förbered du dig för detta presumtiva larmbranschgig?

– Jag har en vanlig rutin som jag alltid kör. Det måste man ha för att kunna garantera att det ska bli kul. Sen skriver jag tre, fyra roliga grejer för att visa att jag ser er, rummet. Jag förstår var ni kommer ifrån och har en relation till er. Och så börjar man med att bränna av sina larmskämt så att man får publiken med sig innan man obemärkt glider över i sin vanliga rutin.

Vad fakturerar du för detta?

– 50 000 kr.

Schysst timlön.

– Ja, då får man ju den reaktionen: ”Fan vad bra betalat för att stå där och skämta i en halvtimma.” Då brukar jag säga: ”Men skriv ett skämt själv då om det är så enkelt. Och sen när du är klar så skriver du 200 till.” Det tar några år för att få till det och det är det man får betalt för nu. Det är ganska många år av inte 50 000 kr i timmen för att kunna fakturera den summan idag.

När bombade du senast?

– På Norra Brunn i höstas. Jag hade kört Ägd på Rival samma kväll, åkte till Norra Brunn direkt efter och var helt okoncentrerad. Det var inte bra alls. Sen bombade jag på Maffia Comedy nyligen också men då prövade jag nytt så det det räknas inte.

Säger du det innan då? ”Bara så ni vet, det här kommer inte att bli kul.”

– Ja, precis. Och så skrattar ingen och så säger man: ”Vad var det jag sa?”

Blir det jobbigt då?

– Man blir ju förbannad för att man tycker att man borde veta bättre. Oftast handlar det om att man inte lyckas förklara premissen tillräckligt tydligt, och med så få ord som möjligt. Man kan ha ett jätteroligt skämt i grunden men har man inte publiken från start är det kört.

Vilken är din värsta bombning?

– Özz Nujen och Shan Atci gjorde förortsstandup på söder i Stockholm för några år sedan. Där kraschade jag totalt. Tokdog verkligen. Jag var den enda svennegubben där och publiken fattade ingenting om vad jag pratade om. Jag körde mina Lennart Hyland-referenser och alla bara ”Lennart-vem?”. Jag skulle skulle ha kört i 20 minuter men gick av efter 10. ”Näe, det här var ju inte så kul”, avslutade jag och gick hem.

Bryr du dig om vad folk tycker om dig?

– Det gör man ju, yrkesmässigt i alla fall. Vad de tycker om mina personliga åsikter skiter jag i, men om man tycker att jag är slarvig som komiker eller säger att de har sett det jag gör förut, det svider. Bono sa en bra grej en gång: ”Mitt jobb är att vara intressant. Jag får vara bra, dålig, kul, ledsen eller lågmäld med aldrig ointressant.” Det tycker jag är vettigt.

Henrik Schyffert växte upp i villaförorten Rosersberg norr om Stockholm. Mexitegel, medelklassångest, maxitolvor i pojkrummet. Klassisk svenneuppväxt. Pappan var stridspilot och mamman knegade i hotell och restaurangbranschen. När Henrik fyller 17 skiljer sig föräldrarna och Henrik hoppar av gymnasiet och flyttar till London för glidarjobb på MTV. Sturm und drang-åren som musik- och reklamfilmsregissör, mellanchef på ZTV och medlem i rockgruppen Whale (var god minns Hobo Humpin’ Slobo Babe) följde. 1993 bildar Schyffert det numera kultförklarade radiohumorgruppen Hassan tillsammans med Kristian Luuk men hoppar av när en annan Schyffert-initierad humorgrupp, Killinggänget, äter upp allt mer av hans tid. Hans ersättare i busringarbåset: den kufiske lingvisten Fredrik Lindström.

– Vi var bara ytligt bekanta under Hassan-tiden och började jobba ihop på riktigt först 2005 när jag behövde en regissör till The 90s. Det funkade så bra att det slutade med att jag hjälpte honom med hans föreställning Svenskar är också människor. Vi kompletterar varandra fint. Om han är kosmoskatten är jag dr Snuggles. Han kan prata om ämnen ur ett 500-årigt perspektiv medan jag kan snacka om hur det är att säga till ungarna att man inte har godis hemma och samtidigt trycka i sig en chokladkaka i köket när barnen somnat. Samma ämne men olika infallsvinklar. Det finns ett givande och tagande där som funkar jävligt bra. Fredrik och jag har liknande arbetsmoral. Vi kan sitta med ett skämt i tre timmar tills det blir kul, det är ganska ovanligt i en den här branschen. Oftast drar man åt olika håll.

Hur tajta är ni?

– Vi är kompisar och går gärna ut och käkar ihop. Vi ses extremt mycket när vi jobbar ihop så när vi är lediga kan det vara skönt att träffa andra också. Man behöver en paus ibland.

Ni skilde er från era fruar samtidigt och flyttade in i samma bostadsrättsförening i Vasastan samtidigt. Lite speciellt ändå.

– Ja. Vi fick faktiskt frågan av en taxichaufför för inte så länge sen om det var sant att vi var ett par. Tydligen så gick det ett rykte på Taxi Stockholm om att vi låg med varandra. Jag kan fatta tankebanan. Både min och Fredriks skilsmässor klubbades igenom på samma dag och så flytten på det. Jag skulle verkligen behöva ett mer feminint rykte så jag tänker att det där är bara är bra för mig. Fredrik påpekade dock att jag nog kunde få någon både yngre och snyggare.

Det här är fjärde vändan ni är ute med Ägd. Ledsnar ni inte på materialet?

– Jo, det gör man. Då får man ta bort och skriva nytt. Du kan inte stå och säga grejer som du själv inte tycker är kul, det får folk vittring på direkt. Om exemplen inte är jätteviktiga för dramaturgin så är de bra grejer att byta ut. Vi var inte klara när vi började turnera med showen för lite drygt ett år sedan och hade en skitdålig premiär. Vi var alldeles för övertydliga och överpedagogiska och hade alldeles för få skämt. Så är det ibland. Det är en inte en pjäs som spelas upp, man måste komma in i det.

Hur lång tid tar det innan det sitter?

– Ett halvår ungefär. Det är det som är grejen med stand up, det tar tid. Publiken blir som en manusredaktör, man märker direkt när de tappar intresse. Ibland kan man bli lite irriterad på det där. ”Jag och Fredrik har faktiskt vunnit Karamelodiktstipendiet. Vi kan humor.” Men om publiken inte skrattar så är det alltid de som har rätt och vi som har fel. Ibland räcker det med att byta ut två ord för att det ska bränna till. Det är the nature of the beast.

Vad har ni för turnévanor?

– Fredrik är partydjuret. Han är som hämtad ur Studio 54 och mycket mera fest än vad jag är. Jag är ganska obekväm med folk jag inte känner och är i grunden rätt asocial. Jag käkar gärna middag efter en föreställning men går helst hem tidigt, medan Fredrik alltid vill gå vidare. Då delar vi på oss. Ibland, när jag är på rätt humör, följer jag med honom ut. Då blir han glad.

Vad står det på eran rider?

– Bubbelvatten, stilla vatten, fyra öl och en påse gott och blandat. Roligare än så blir det inte. Att spela bas på en halv pava Jack Daniels är kanske inte så svårt, men i stand up måste allt sitta klockrent. Det går inte att festa till i logen och sen gå ut och snacka på scen i två timmar. Det räcker med att man snubblar på ett ord så tappar man publiken.

Vad har du för förhållande till alkohol?

– Man måste vara försiktig i den här branschen för det finns alkohol överallt. Så fort man är klar med jobbet så kommer det fram någon snubbe från Växjö som vill bjuda på shotsbricka. Tänk att du jobbar på Länsförsäkringar och varje gång du slår igen datorn så kommer det fram någon kille med en stor flaska vodka och vill festa. Det går ju inte. Man får välja sina kvällar, helt enkelt. När jag är ute på turné snittar jag på en utgång i veckan kanske.

Har du varit packad på scen någon gång?

– En gång, på Tivoli i Helsingborg, mest som ett experiment. Det var inte kul alls. Däremot har jag varit väldigt bakis på scen ett par gånger och det brukar tyvärr funka alldeles utmärkt. Då är man fnittrig och lite känslig och perceptiv men fortfarande en aning gränslös efter gårdagen. Men det går ju inte att gå in för att bli jättefull kvällen innan bara för att man ska stå på scen dagen efter.

Finns det komikergroupies?

– Näe det finns det inte, även om Mårten Andersson högljutt skulle påstå motsatsen. De enda som kommer fram till mig efter föreställningarna är 25-åriga snubbar som pluggar till civilingenjör och vill snacka gamla Nile City-klipp.

Hur går det med dejtandet?

– Det går bra, tackar som frågar.

…

– …

Vi släpper det.

– Vad snäll du är, det uppskattar jag.

Om vi pratar i mer generella termer: Hur var det att börja dejta igen efter 16 år som gift?

– Läskigt. Jag kan inte sånt där och är väldigt blyg när det kommer till allt som inte är arbetsrelaterat. Att småprata med någon dagisförälder på en pendeltågsstation i 20 minuter är hell on earth för mig. Det är väl någon slags extrem form av social fobi antar jag. Jag kan aldrig bara stå och prata om väder och vind utan trasslar alltid in mig i en massa krångliga diskussion. ”Vadå, så din pappa är alkis alltså?” Typ så. Jag har verkligen svårt för det där.

Vad har du och din exfru Bea för relation idag?

– Den är bra. Vi bråkar inte. Hon är en smart, duktig, klok och ball tjej. All respekt till henne. Vi har två fantastiska söner ihop. Där tänker jag ofta: ”det där har vi fan fått till”.

Reflekterar du mycket över hur du är som farsa?

– Ja, men i det här jobbet så reflekterar man hur man är generellt. Det är genom det där reflekterandet som allt material kommer ifrån. Varför gör jag såhär? Hur kommer det här sig? Vad vill jag med det här? Man analyserar sig själv hela tiden, kanske lite extra noga när man hör sig själv låta som sin egen farsa när man skäller ut ungarna. Då blir man extra observant.

Hur är du då? Som pappa?

– Bra, tror jag. Jag fyller en funktion. Mitt problem är att jag jobbar när de är hemma. Det är den stora skammen.

Går du fortfarande i terapi?

– Nej, nu var det ett par år sedan. Jag har de tre fyra mest praktiska verktygen med mig därifrån som jag använder när det behövs. Jag har gått i tillräckligt mycket terapi och suttit i tillräckligt många manusmöten och pratat om hur vi fungerar som människor för att kunna se varningstecknen i tid om något är på väg åt fel håll. Idag kan jag zooma ut och se den större bilden och sätta saker i relation. Bea sa en så smart grej om det där. Hon är läkare och på akuten hon jobbar på kör de med en grej som de kallar ”vanligast vanligast”. Om en patient kommer in och har ont i magen så är det med största sannolikhet inte cancer de lider av. Så, vad är mest sannolikt? ”Har du varit på toa?” ”Näe, det var tre dagar sedan.” ”Okej, vi börjar där.” Så tänker jag att det oftast är i krissituationer. Man börjar att ställa sig frågan vad som är mest sannolikt. ”Kan det vara så att du är stissig för att du har premiär om två dagar?” ”Ja, antagligen.” Det brukar inte vara mer komplicerat än så.

Drygt en vecka innan intervjun skriver Henrik Schyffert ett agiterat Facebookinlägg som kom att delas över 10 000 gånger på mindre än ett dygn. Med frågeställningen: ”Om vi nu stoppade all invandring, vad skulle ni göra för de pengar som ni tjänade på det?” använder sig Schyffert av ett enkelt räkneexperiment för att dra en lika enkel slutsats: Vi har råd. Punkt. Inlägget blir snabbt viralt och snart får även riksmedia vittring. Sedan tar det, som det så ofta gör när prekära ämnen diskuteras på nätet, hus i helvete. Det omdebatterade inlägget kommenteras fortfarande livligt i komikerns feed. Många hyllar medan andra är kritiska. Henrik själv skakar uppgivet på huvudet.

– Ordet massinvandring är något som människor med vargar som profilbilder på Facebook och blågula dalahästar i sina bloggheaders har hittat på. Libanon tog emot 1,5 miljoner flyktingar förra året. Sverige tog emot 40 000. Det finns ingen massinvandring i det här landet. Att se invandring som en kostnad är bara idiotiskt. De flesta som kommer hit som flyktingar är ute i arbetslivet inom sex år. Ingen skulle säga att de finnar som kom hit och slipade knivar i Eskilstuna på 60-talet är kostnader idag och det finns en anledning till det: De drar in massor med pengar. Se bara på halva Kent, ett gäng invandrarungar som har dragit in hur mycket deg som helst.

Blev du överraskad av reaktionerna?

– Ja, och lite rädd på samma gång. Det är läskigt med ett samhälle som tar sina komiker på allvar och tycker att deras politiker är ett skämt. Det sjuka är hur maniskt folk hakar upp sig på de där siffrorna. När man kommer in på ämnen som folk har bestämda åsikter om så är det i princip omöjligt att ändra dem. Att rucka på sin världsbild är en alldeles för lång process, då går man till attack istället.

Hur ska man bemöta SD:s politik?

– Man borde prata mer om rondelltätheten i Västerbotten och omstruktureringen av Kalmars västra branförsvar. Där har de ingen åsikt. De har en grej, en ganska liten kostnad i den stora stadsbudgeten, som de ältar hela tiden. Men försurningen av Östersjön pratar de inte om, det är för komplicerat. Deras grundinställning är alltid svart mot vitt. Det är Itchy mot Scratchy, rebellerna mot imperiet, pensionärerna mot invandrarna. Det går inte att förenkla på det sättet. Man borde skita i att prata om invandrarpolitik och fråga ut dem om energiskogsförslaget i Jämtland istället. Det vill jag höra Björn Söder prata om.

Är humor ett effektivt medel mot rasister?

– Ja, särskilt eftersom att SD:are är fullständigt humorbefriade. Humor kan de inte försvara sig emot. Järnrörsincidenten med Soran är ett bra exempel på det. När Soran kommer fram tar de fram järnrör för att det inte kommer på något annat sätt att lösa situationen. Ett gemensamt drag hos de flesta fascister är deras begränsade tillgång till sin humoristiska sida. Det finns väldigt få fascister som är riktigt jävla roliga. För mig är humor ett tecken på intelligens. Jag tycker alltid att de roligaste är de smartaste. Att plugga till sig smarthet tror jag inte på. Är du inte rolig är du inte smart i mina ögon. 

Känner du att du har blivit mer politiskt med åren?

– Absolut. Jag var emot allt som hade med politik att göra när jag var yngre. Sen blev jag äldre och kom underfund med att politiker är som jag: 45-åriga gubbar och tanter som bara vill väl. Ibland får man bara inte till det. Helt plötsligt kan jag relatera till politiken och då blir det genast mer intressant.

Hur känner du inför att bli äldre?

– Det är läskigt. 50, det låter inte kul. Det är fyra år dit. Samtidigt känner jag folk som gått igenom det det där och kommit ut levande på andra sidan. Man får väl helt enkelt vara lite extra självmedveten, fortsätta göra bra saker och försöka vara medveten om i vilka rum man gör dem. Att sluta ha tröjor med tryck offentligt och sluta gå på Nöjesguidens smygläsningar kan ju vara en annan bra grej. Man ska också vara försiktig med att prata om sånt här för mycket. Om man håller på att älta om att man inte längre har koll på referenserna så blir man snabbt en sådan där ”gammal”. Alan Alda tycker jag är ett bra exempel på en komiker som åldrats med värdighet. Han är rolig och smart och klär sig bra. Mycket manchesterbyxor och dyra, bruna skor.

Finns det något du vill göra mer av?

– Jag tänker att får jag behålla det jag har nu är jag jättenöjd. Jag har tre, fyra större projekt som ligger och väntar. Jag kanske ska regissera en grej nästa år. En sådan där stor, svår, rolig grej. Det känns kul.

TV?

– (Henrik skruvar på sig) Det är luddigt. Jag hade väldigt roligt när jag regisserade Allt faller för TV4. Det känns som ett bra groing old gracefully-gig. Att regissera tills man blir 70.

Blir det en ny föreställning med Lindström?

– Jag vet inte. Vi hade en idé om att göra en treaktare om samtiden. I vilken form det avslutande kapitlet tar sig vet vi inte. Så här löst är det.

En humorpodcast då? Alla gör det.

– Det är inte för mig. Det tåget missade jag helt. Men det är mycket komikerpodcasts där ute nu. Alla mina kamrater, Till slut kommer någon att skratta, Fantastipanelen…

Du lyssnar?

– Ibland. Jag kan fascineras över att de kan hålla på så länge med så få skämt. Jag kanske är old school men jag tänker att man borde tänka ut roligare saker att säga innan man slår på mikrofonen. Samtidigt är det mysigt, det där puttriga kafferepssnacket. Ofta blir karaktärerna och spelet emellan dem mer intressant än vad de faktiskt säger.

Vad är du mest stolt över hittills i din komikerkarriär?

– Att jag alltid har försökt tänka nytt, riva upp och börja om. Det gäller även för grupper som Killinggänget. Att vi försökt förändra och förädla istället för att göra Nile City 2.

Vad är statusen på Killinggänget idag?

– Vi mejlade faktiskt bara för några veckor sedan. Det kom in ett erbjudande som vi tackade nej till. Men vi hördes i alla fall. Det är statusen.

Vad skulle krävas för att ni skulle göra något tillsammans igen?

– En rolig idé eller ett jättekonstigt erbjudande som den där Dramaten-grejen. Killinggänget är lite som en latent konstförening som hålls varm i en kastrull allra längst bak på spisen. Helt plötsligt kan det bryta ur konst ur den.

Finns det något du ångrar, såhär mellan dig och mig?

– Jag skrek för högt och hade för lite att säga under många år i början av min karriär och det får jag sota för än idag. Jag får ofta sitta och bemöta 25 år gamla citat i intervjusituationer och blir lika ställd varje gång. ”Va, har jag sagt det? Det måste varit typ… -93?” Jag kan förlåta mig själv genom att tänka att jag inte visste bättre. Sådär är det ofta med komiker tror jag, att man börjar karriären med att ge sig på andra för att man inte har en aning om vem man själv är. Jag brukar tänka att vara en person i underhållningsbranschen är ganska likt hur det är att skulptera en staty av sig själv. Man får in ett stort marmorblock och så börjar man hacka bort olika block. ”Den där skiten där borta, det är inte jag, bort med den”.”Det där gillar jag inte alls, bort med den.” Och så till slut, efter många år av hackande, så börjar man till slut se konturerna av jaget. Men det krävs att man pissar på mycket annat för att hitta fram.