Historien om HBO: Tv för vuxna

Home Box Office började som en nischaktör i det amerikanska tv-utbudet, och kunde så ha förblivit om man inte under det tidiga 90-talet kommit på en revolutionerande idé: att kompromisslöst satsa på kvalitet. Medan andra aktörer skrek högre, sände oftare och vädjade till publikens minsta gemensamma nämnare såg HBO tidigt vilken potential en tv-serie kunde ha med rätt manusförfattare, rätt skådespelare, rätt regissör och, framför allt, rätt ambitioner. Tack vare HBO – och Twin Peaks, för all del, låt oss inte glömma Twin Peaks – har vi kommit dit vi är i dag: till dramaseriens guldålder, ett medium som mer än något annat visat sig kunna slå mynt av de förändrade förutsättningar för hela underhållningsbranschen som IT-revolutionen har inneburit, och som i dag snor marknadsandelar från, tja, precis alla andra. Medan sociala medier hotar att sluka i-landsmedborgarens hela fritid är det fortfarande serierna vi diskuterar. -Bingetittandet. Hur är nya säsongen av True Detective, och hur blir nästa? Levere-rade säsongsavslutningen av Westworld? OMG Daenerys Targaryen! Och så vidare.

Elementär kaosteori beskriver hur en fjärils vingslag blir en orkan på -andra sidan jorden, och inget av detta hade blivit verklighet om det inte vore för New Yorks fastighetsmarknad, för en osedvanligt svår snöstorm som drabbade samma stad i början av förra seklet samt i viss mån för att staten Pennsylvania – ett stenkast västerut – är väldigt kuperad men lik förbannat råkar vara hemvist för människor som gillar tv. 

Låt oss börja från början. Fram till bredbandsutbyggnaden sändes traditionell television via marknätet: En högt pla-cerad sändare skickar sin signal till en dito högt placerad tv-antenn, traditionellt sett monterad på en skorsten tillhörande det tv-sugna hushållet. För att upplägget ska fungera krävs att det är mer eller mind-re fri sikt mellan sändare och mottagare, varför den som haft oturen att bosätta sig i en dalgång eller annan radioskugga kunde glömma att få rimlig tv-mottagning.
Under 1960-talet skulle detta öde börja drabba allt fler av Manhattans invånare. Vips smällde Pan Am eller Chase Manhattan upp en skyskrapa på 60 våningar mellan dig och närmaste sändare, och plötsligt fick man nöja sig med myrornas krig på skärmen. Några decennier tidigare hade ett illvilligt snöoväder trasat sönder stora delar av de telefon-, el- och telegrafkablar som satt uppspända mellan stolpar över stadens gator, och därmed demonstrerat hur sårbar New Yorks IT-mässiga infrastruktur var. För att minimera risken för att samma sak skulle hända igen drev man igenom en lag om att inga fler ledningar fick sättas upp; de måste grävas ner. Dessa två faktorer utgjorde förutsättningarna då en ung ambitiös entreprenör vid namn Charles Dolan dök upp på scenen.

1965 bestämde sig Dolan, som tidigare pysslat med liknande saker i mindre skala, för att förse New York med kabel-tv: en tv-signal som inte går via antenn, utan distribueras via fasta kablar, var och en dragen direkt till varje anslutet hushåll. Dolan började bygga sitt nät, som alltså skulle garantera en prenumerant kristall-klar mottagning om vederbörande så bodde i en källare under Empire State Buil-ding. Som så ofta är fallet när det gäller tekniska nymodigheter handlade det inledningsvis om en brakförlustaffär: Det kostade Charles Dolan över 100 000 dollar med dåtidens valutakurs per dragen kilometer kabel, och efter sex år kunde man räkna till endast 400 betalande prenume-ranter. För att glömma sina sorger begav sig Charles Dolan till Frankrike på semester, men kunde inte låta bli att idissla sitt stora problem: Hur skulle hans tjänst bli lönsam? Hur skulle han locka fler prenumeranter? Och så, en morgon över en cappuccino och en croissant, kompletterade han sin första snilleblixt med ännu en. Man skulle inte nöja sig med att sända konventionell tv med bättre mottagning – man skulle också erbjuda eget, exklusivt innehåll. Och man skulle ta betalt för det på månadsvis basis.

En tidig marknadsundersökning ställde ett antal amerikanska hushåll frågan om huruvida de kunde tänka sig att betala pengar för en exklusiv tv-tjänst. Svaret var inte uppmuntrande: 99 procent svarade nej. Ändå valde man ut en testmarknad, och valet föll på staden Wilkes-Barre i Pennsylvania, en stat extra lämpad för kabelsändning till följd av sina två störande bergskedjor. Man lanserade sig med ett upplägg känt från dagens streaming-tjänster: första månaden gratis. Och så föddes HBO, Home Box Office. Den 8 november 1972. Det blev ett antiklimax av guds nåde: Man hade tänkt sig en storslagen ceremoni, men stadens borgmästare bestämde sig för att han hade bättre saker för sig, och J Richard Munro, vd för Time Inc, som köpt in sig stort i Charles Dolans verksamhet, fastnade i trafiken på George Washington-bron på väg ut från Manhattan, och dök därmed inte heller upp. Kontentan: Pressen slog dövörat till. Få brydde sig. Förutom några lyriska Wilkes-Barre-invånare, som nu kunde ta del av såväl NBA-matcher som NHL-hockey i direktsändning och med överlägsen mottagning. 

Det finns många historier om banbrytande entreprenörer som varken får erkännande eller avkastning av sina stora bidrag till samhället. Historien om Charles Dolan är lyckligtvis inte en sådan. Efter att ha sålt HBO i början av 70-talet grundade han kabelbolaget Cablevision, som tack vare sin kabelmässiga hårdvara satt i guldsits när internet började slå igenom på allvar. Charles är i skrivande stund 90 år gammal, med fjorton barnbarn och ett nettovärde på sex miljarder dollar.

Vi snabbspolar oss genom två decennier: Under resterande 70- och 80-tal lyckades HBO etablera sig. Man erbjöd sportevenemang, dokumentärer, barnprogram, miniserier, filmer producerade direkt för tv och givetvis inköpt material. 1986 hade man uppnått en sådan status att pirattittandet blivit ett problem, varför man blev först i världen med att kryptera sin tv-signal, som vid det här laget skickades ut till separata kabelsystem via satellit. Protesterna från en betydande allmänhet som ansåg att det var en mänsklig rättighet att få se HBO gratis drogs till sin spets då en missnöjd ingenjör vid namn John MacDougall, alias Captain Midnight, störde ut HBO:s signal med hjälp av utrustning kapad från en lokal tv-station, vilket gjorde att tittare som slagit sig ner framför en visning av Tim Burtons debutlångfilm Pee-Wee’s Big Adventure i stället möttes av en färgkod med budskapet GOODEVENING HBO FROM CAPTAIN MIDNIGHT $12.99 A MONTH? NO WAY! Trots MacDougalls förbehåll skulle det visa sig att det fanns många som var beredda att betala.

HBO hade som sagt producerat egna serier förr, men aldrig i samma visionära skala som 1997 års timslånga fängelsedrama Oz, först i HBO:s långa rad av banbrytande tv-serier. Som betalkanal hade man helt andra förutsättningar än många konkurrenter: Man finansierades inte av reklam, till att börja med. Detta innebar dels att man inte behövde störa tittarna med reklambudskap mitt i sändningarna, dels att man inte behövde lyssna på några sponsorer med synpunkter på innehållet: Just i fallet Oz kan man tänka sig att exempelvis en tvättmedelsfabrikant skulle kunna ha invändningar mot att torgföras mellan scener där en fånge våldtas i -duschen och en där en annan får en vässad metallpinne mellan revbenen. Det är på grund av dylika hänsynstaganden som tv-serier har urvattnats i så många andra kana-ler, men HBO kunde gå sin egen väg och kompromisslöst visa en serie som ofta var obehaglig, och som utmanade sin pu-blik såväl intellektuellt som moraliskt.

Oz blev en framgång, även om många kritiker vid tidpunkten uttryckte protes-ter mot seriens kompakta mörker. HBO å sin sida letade efter nästa serie, och en dag dök en viss David Chase upp med ett manus till ett pilotavsnitt som tv-kanalen Fox redan tackat nej till. Chase var inget lovande underbarn. Han var en bit över 50, hade jobbat inom tv i 20 år utan att ha utmärkt sig särskilt, och inte heller ämnet lovade någon självskriven succé: en fet maffiaboss från New Jersey med medelålderskris, med mycket av handlingen fokuserad på komplicerad familjedynamik direkt hämtad från Chases egen uppväxt. Chase själv berättade utan vidare omsvep att han avskydde allt som visades på tv, med undantag för de två säsonger av Twin Peaks som sänts nästan tio år tidigare. Inte heller var HBO hans förstaval: Det var en etablerad sanning i branschen att inte ens kritikerrosade sändningar tjänade speciellt mycket pengar hos kabel-tv. Men ingen annan erbjöd finansiering. HBO lät Chase filma sitt pilotavsnitt. Ingen av de inblandade, varken Chase, producenterna eller en ensemble hopplockad av tämligen okänd personal, trodde på en fortsättning. HBO satt still på det färdiga pilotavsnittet till dagarna före det att skådespelarnas fortsättningskontrakt skulle löpa ut, då man plötsligt beställde tretton avsnitt. Inspelningen av denna första säsong följde ett extremt tajt schema, och det med begränsad budget. Åtta dagars inspelningar per avsnitt, 16 timmar om dagen. James Gandolfini, i huvudrollen som Tony Soprano, var med i nästan varje scen och tvingades memorera mellan fem och sex sidor manus per kväll, något som nästan drev honom till sammanbrott: En klassisk anekdot från tidpunkten kretsar kring den dag då Gandolfini skulle framföra en hel sida monolog instängd i en telefonkiosk, vilket resulterade i att han slog sönder först telefonen, och därpå samtliga glas-rutor, medan David Chase gapskrattar hysteriskt i bakgrunden.

Under sina sina sex säsonger skulle The Sopranos komma att Emmynomineras osannolika 111 gånger, och står sig snart tjugo år senare som ett av tv-historiens största mästerverk. Inte bara tv-historiens, förresten: Det dröjde inte länge förr-än The Sopranos började nämnas i samma andetag som Francis Ford Coppolas Gudfadernfilmer, eller Martin Scorseses bästa insatser inom genren. The Sopranos förvandlade HBO från, som Vanity Fair uttryckte det våren 2007, en boxningsbaserad fotnot i tv-historien till den kabelkanalernas Rolls-Royce som stöpte om tv till ett medium för vuxna.

Vad som kanske var mer förvånande än att The Sopranos blev en sådan framgång var den fingertoppskänsla med vilken HBO förvaltade det förtroende man etablerat. Hack i häl på The Sopranos kom The Wire, Deadwood, Six Feet under, Rome, och några år in på 2000-talet stod det klart att blixten inte slagit ner en gång för att aldrig återvända, utan att HBO etablerat sig som ett adelsmärke för välskriven tv. Ändå var man inte rädd för att ta risker: När man 2011 bestämde sig för att storsatsa – mellan 50 och 60 miljoner dollar bara för första säsongen – på en maximalistisk tv-serie baserad på George R R Martins utanför kultkretsar huvudsakligen okända (och till på köpet oavslutade) fantasysvit A Song of Ice and Fire var det få som hade förutspått att serien några säsonger senare skulle ha avancerat till världens mest sedda. Inför premiären av Game of Thrones skämtade en av seriens showrunners, David Benioff, om en tänkbar slogan för serien: The Sopranos i Midgård. Och se på fan. 

I Sverige fick vi vår svenska HBO–filial via internets försorg den 14 december 2012, på vilket den intresserade abonne-rar månadsvis – drygt två månader senare än Netflix och fem år efter Viaplay, som därmed bildar triumvirat bland svenska video-on-demand-tjänster. Ragnhild Thorbech, inköpschef på HBO Europe, varit med sedan start. Sommaren 2016 kunde man räkna sin första miljon nordiska användare.

– Tack vare att serier har fått ett sådant uppsving framför allt under de senaste fem åren har det kommit en sådan enorm skjuts av pengar och intresse in i serieproduktion generellt, både lokalt och globalt. Fler och fler producerar högkvalitativa serier. Det finns en större bredd än någonsin, ett större utbud av kvalitetsserier än vad som funnits förut. Det tycker jag är jättekul; det gynnar oss, och det gynnar hela branschen. 

Jag antar att du är bekant med den ångest som kan uppstå när man tittat färdigt på en serie, och är i behov av en ny. För egen del har jag märkt att det är någonting som tar emot när det gäller att titta ikapp gamla serier – som Deadwood, i mitt fall, som finns med på varenda topp tio-lista över det bästa som någonsin gjorts. Jag undrar om det är ett generellt problem som ni märker av i klickstatistiken?

– Tvärtom skulle jag säga att det tittas en hel del på äldre serier. Det finns titlar som folk alltid tittar på, exempelvis The Wire. I det samtal som förs kring serier i dag har det närmast blivit så att du nästan måste ha sett vissa saker för att din åsikt ska ha någon vikt, som The Wire, Deadwood, The Sopranos. Serier som har fått vattendelarstatus.

Det blir till att gå hem och se Deadwood, hör jag.

– Personligen kan jag känna att det finns ett lite större motstånd mot att gå tillbaka och titta på en serie från 1999. Gör man samma sak med filmer är det lätt att haka upp sig på sådana saker som att -specialeffekterna inte direkt åldrats med värdighet, men de ingredienser som gör en HBO-serie bra handlar ju om andra saker: En karaktär som är väl genomarbetad och utförd kommer att förbli sådan. 

Hur skulle du säga att HBO-receptet för en bra serie ser ut?

– Några av de saker som är mest genomgående är karaktärerna, och tron på hög kvalitet genom hela produktionen, från manus till skådespeleri. Allt är väl genomfört. Det finns ofta en autenticitet i berättelserna. Ett anslag, en röst bakom med ett alldeles särskilt perspektiv. Inte sällan har det handlat om sättningar du kanske inte visste att du ville se, och där är det klassiska exemplet Six Feet under, en serie om en begravningsentreprenörsfamilj, vilken man inte direkt kunde förutsätta på förhand att folk var intresserade av att se. Men kärntematiken var universell, och därför framstod inramningen som ny, fräsch och intressant.

Ni håller fast vid ett-avsnitt-i-veckan-formatet, medan trenden annars är att vräka ut serier säsongsvis och låta folk titta i egen takt.    

– För oss handlar det om att HBO i USA fortfarande är ett utbud av linjära kanaler. Där visas ett avsnitt i veckan, och därför produceras också avsnitten enligt det schemat. Vi följer helt enkelt samma takt.

Hur tror du att framtiden ser ut för linjär, tablålagd tv?

– Jag ser inget slut på tablålagd tv, men jag tror att en viss typ av program kommer att få svårare att hitta sin plats där. När tittaren vant sig vid att kunna se hur och när hon själv vill finns ingen väg tillbaka från det, men det finns program som har en akut nu-känsla: tävlingsprogram, nyheter, familjeunderhållning. Med dem i åtanke är det svårt för mig att tänka mig en värld utan tablålagd programmering inom en nära framtid. 

Något vi ser just nu är hur redan berömda skådespelare migrerar till serier från filmvärlden, tillsammans med de bästa manusförfattarna, de bästa regissörerna… tror du att serierna på sikt kommer att reducera filmerna till en underhållningsmässig andraplats? 

– Vi ska komma ihåg att serier och film är väldigt olika inte bara till sitt format, utan också till följd av sitt upphov. En tv-serie är beställd av en tjänst, och beställaren har en tydlig tanke om vad den vill ha. En långfilm är finansierad på ett annat sätt, och är därför friare att gå väldigt djupt på ett ställe, vilket kan ge en stor konstnärlig verkshöjd. Den kan verkligen borra ner sig på en plats och på förhållandevis kort tid, medan en serie snarare broderar ut på bredden. Som människa vill man åt båda de där sakerna. Jag kan inte se långfilmen försvinna. Snarare ser jag en mer positiv utveckling där filmindustrin bejakar filmens unika möjligheter – det experimentella, till exempel – snarare än att försöka konkurrera med serierna. I en värld av produkter och idéer tror jag att tv-serier och långfilm gynnar varandra, så länge folk väljer att ägna sin tid åt hög-kvalitativt drama. 

Personligen har min fritid blivit allt mer värdefull i takt med åldern, och i mitt hushåll ser vi numera ogärna filmer för att det anses vara en för stor risk att filmen ifråga är dålig, och att man därmed slösat bort en hel kväll i onödan. En serie kan man däremot fortsätta titta på in absurdum när man konstaterat att den kvalitetsmässiga ribban ligger på rätt nivå.

– Hur börjar du titta på en serie, då?

Vår policy är att kolla på pilotavsnittet och sedan på nästkommande avsnitt, för att det är först där man kan dra en slutsats om vilket format serien kommer att följa.

– Då har du redan bränt två timmar på en serie du kanske inte gillar, vilket ju är minst lika mycket som en långfilm.

Nu känner jag mig dum.

Framtidens tv – triss i trender

1 Nya format

Trots bristen på begränsningar online har i princip samtliga tv-serier valt att behålla format som är bekanta från linjär, tablålagd tv: programlängder på mellan fyrtio minuter och en timme för drama, och drygt hälften för komedi. Redan nu har vi börjat se mer improvisation, där ett avsnitt kan vara tio minuter längre eller kortare, beroende på innehåll och dramaturgi. Den trenden lär fortsätta.

2 Olika innehåll på tv och online

Finns det en framtid för klassisk, linjär tv? Svaret är ja, enligt de flesta, men med ett utökat fokus på en typ av innehåll vi kan kalla för omedelbart: sport och underhållning i direktsändning, reality-tv, tv-lekar. Drama med höga produktionskostnader har allt mer börjat migrera till streamade format, en utveckling som lär fortsätta.

3 Gott om arbetstillfällen för kulturarbetare

Både HBO och Netflix har tillkännagivit planer på lokalproducerat material. Är du skådespelare? 

Manusförfattare? Regissör? Sluta campa utanför Filminstitutet i hopp om att du tillhör en minoritet tillräckligt obskyr för att få filmstöd kvoterat till din svartvita kortfilm – bege dig till närmaste VOD-kanal med lokala ambitioner. Din talang har aldrig varit mer välkommen.