Hugo Rehnberg: ”Det är inte du, det är jag..”

Det var sommaren 2001. Hon såg ut som en ung Kim Basinger – om Kim Basinger hade vuxit upp i ett hippiekollektiv. Vi träffades en kväll på Berns. De efterföljande dagarna strosade vi runt i ett sömnigt Stockholm: åt pistageglass, drack rosévin, pratade om någon Douglas Coupland-bok som båda hade läst. Under några dagar var hon och jag – ungefär – som ett kärlekspar i en Håkan Hellström-sång.

Sen gick hon upp i rök. Det gick bokstavligen inte att få tag i henne. Jag försökte ringa i två veckor innan jag gav upp. Under den tiden hann jag fundera över om hon blivit överkörd eller bara varit en lång och intensiv dagdröm – innan jag slutligen insåg att jag blivit dumpad. Den här metoden för att avsluta en relation har ett namn– ghosting.

De flesta har någon gång blivit ghostad. Det är inget att skämmas över. Till och med Sean Penn har drabbats. Först var han och Charlize Theron ett lyckligt stjärnpar. De satt front row på Dior-visningar, gick på röda mattor och kramades i västindiska vattenbryn. Sen gled hon in i skuggorna. Slutade besvara hans mess. Tog inga telefonsamtal. Lät de allt mer desperata mailen från Sean förbli olästa.

Just Sean Penn skulle jag nog undvika att ghosta. Framför allt om jag var Charlize Theron. Möjligheterna att för all framtid undvika en annan Hollywoodstjärna verkar små, dessutom har Penn bevisligen både hett temperament och svag impulskontroll.

En nära vän var länge en notorisk ghostare. Romans efter romans slutade med att han stängde av alla kommunikationskanaler, låste in sig i sin dystra lilla tvåa och låg där och tryckte i veckor tills den värsta krutröken blåst förbi.

Värsta exemplet: han och en tjej hade handlat mat i syfte att laga en romantisk middag hemma hos henne. I trappuppgången fick vännen akut kalla fötter, påstod sig ha glömt något, sprang ut ur porten – och kom aldrig tillbaka. Tjejen var förtvivlad. Flera kvällar stod hon utanför hans dörr och bankade och krävde en förklaring. Men han vägrade öppna. Istället satt ynkryggen blick stilla inne i mörkret och bad till Gud att hon snart skulle ge upp och gå därifrån. I dag skyller han sitt ghostande på känslomässig omognad, kombinerat med en galopperande konflikträdsla. Några veckors eremittillvaro kändes enklare än en öppen konfrontation.

New York Times publicerade nyligen en artikelserie om ghosting. De pratade med både offer och förövare och grävde i olika frågeställningar. Hur länge måste en relation ha pågått för att ett ghost-avslut inte längre är acceptabelt? Tre regelrätta dejter, tydligen. Har internet gjort ghostandet värre? Oklart om antalet ghostningar ökat, men smärtan riskerar att bli värre eftersom den övergivne numera har massor av möjligheter att se sitt spöke interagera med andra människor i sociala medier.

Vilka specifika själsliga sår skapar just ghosting? Eftersom du aldrig får ett regelrätt avslut – ”det är inte, du det är jag”-samtalet – så ägnar du oproportionerligt mycket tid att åt att grubbla över vad du gjorde fel.

I höstas sprang jag in i mitt spöke på gatan. 15 år senare. Hon gick med en snubbe. Jag gav henne en hastig blick, hälsade inte, och mån om att verka oberörd hastade jag vidare. Hann dock notera att hon fortfarande såg ut som Kim Basinger – om Kim Basinger hade trampat på en kortisonspruta. Glömde jag nämna det? En av ghostingens tydligaste bieffekter är att man blir lite bitter.

HUGO REHNBERG Journalist, krönikör