Hugo Rehnbergs krönika: ”Vit, kränkt medieman”

Karaktärsbristen som utgör största risken för att jag ska bli övergiven, avskedad, utblottad och bortglömd. Vill det sig riktigt illa skulle denna svaghet till och med kunna få mig fängslad. 

Och det värsta: Den är inte ens unik. Särskilt inte bland män i min ålder. Det mest uppseendeväckande är snarare att polletten inte trillat ner tidigare. Kanske har jag skämts över hur banal jag är.

Jag talar förstås om ett ömtåligt ego. 

Det går inte en dag utan att jag måste djupandas och räkna till tio för att inte kraftfullt agera på något jag upplevt som kränkande. 

Mitt nio till fem-yrke består i att chefa för Svenska Dagbladets helgmagasin. Med jämna mellanrum skickar redaktionsledningen mejl om att alster vi publicerat känts lite … ytliga. Då rullas röda skynket ner. Förstainstinkten är att slå sönder datorn. Andra att säga upp mig för att därefter förklara hur odugliga de är, hur omistlig jag är och att mitt släktträd består av både professorer och landshövdingar, vilket tydligt bevisar att de har fel. 

Ni hör ju själva. En sinnessjuk människa. 

Senast i morse klagade en pr-konsult på att jag inte placerat hennes kund, en välkänd hotellentreprenör, på omslaget. Jorden skälvde för ett ögonblick. Det kändes som om hela min existens ifrågasattes. Jag fick massera tinningarna en bra stund för att inte mordhota människan. 

Ett stort ego är en stark karriärmotor, hävdar många. Å andra sidan riskerar man ständigt att spoliera karriären eftersom kritik har en nitroglycerinliknande effekt på psyket. 

Jag blev så här lättkränkt trots att min mamma – som är psykoterapeut och en synnerligen klok kvinna – gjorde sitt bästa för att stålsätta mig inför livets många besvikelser. 

När jag spelade pojkfotboll var hon tydlig med att min talang var begränsad. Jag hade ett älgliknande löpsteg, blundade när jag skulle nicka och såg ofta ut som om jag gick runt på plan och tänkte på annat. 

När jag kom hem med Fantomenteckningar lindade hon aldrig in feedbacken: min trikåklädde hjälte påminde om Kakmonstret i Svenska Sesam och vargen Devil om en bisonråtta. 

Jag fiskar inte efter sympatier, mamma gav mig en utomordentligt ljus barndom. På det här sättet uppfostrades de flesta 70-talister. Men trots all denna karaktärsdanande ärlighet lyckades jag ändå få ett fragilt ego. 

Och om jag lyckades bli så här rubbad, hur ska världen se ut när 90-talisterna befinner sig mitt i karriären? Vi talar trots allt om en grupp människor som fått smeknamnet ”Generation Snowflake”, eftersom de tycks bli kränkta av allt som inte överensstämmer med deras världsbild. Seriealbum, mjölkpaket, godisklubbor. Ingenting är för smått för en skälvande Twitter-rant eller ett tårdrypande Facebook-inlägg. Det är ett slags aggressiv överkänslighet. Ibland misstänker jag att det sitter en armé av millennials och dygnet-runt-scannar nätet i jakt på nästa byte att skamlägga. 

Den populäraste förklaringen är att de är tidernas mest curlade generation. Någonstans i slutet av 80-talet förändrades synen på barnuppfostran. I stället för att bygga upp ungarnas karaktärer fokuserade föräldrarna i stället på att ingjuta självkänsla i dem. Till varje pris. ”Titta, lille Hampus har ritad en uppochnedvänd streckgubbe. Han är ett geni!”

Om 20 år får vi ser hur Hampus hanterar pr-människor som försöker göra hans jobb. Jag tänker sitta på första bänk. Om inte egot tagit kål på mig till dess. 

Hiss

Erlich Bachman

Tv-historiens roligaste karaktär har ett synnerligen skört ego. 

Diss

Frank Underwood

Hans sköra ego räckte inte för att rädda senaste – ljumma – säsongen av House of Cards. 

HUGO REHNBERG

Journalist, krönikör