Ingemar Stenmark – 50 år sedan första segern: ”Jag var nog inte så tystlåten egentligen”

För den breda massan börjar den svenska utförsåkningens tideräkning för nästan exakt 50 år sedan, den 17 december 1974, när du som 18-åring vann din första världscupseger i italienska Madonna di Campiglio. Det blir milt uttryckt stojigt i Sverige efter vinsten. Märktes det direkt att du gjort något stort?

– Jo, o ja. Visst var det lite av en chock att komma hem till Sverige. Jag märkte nog inte så stor skillnad på plats, när jag tävlade i Alperna, men när man kom hem till Sverige blev det en enormt stor omställning. På Arlanda till exempel, där fick jag gå ut bakvägen på flygplatsen och ta en taxi, eller om det var någon som hämtade. Och sen kunde man ju inte vara ute på stan i lugn och ro. Det var många som följde efter och man var som bevakad lite överallt.

Fanns det några fördelar med kändisskapet?

– Vissa grejer kanske man har kunnat utnyttja. Speciellt om man tar länder som till exempel Slovenien. Jag kunde ju komma in på en restaurang eller kafé och ta någonting där. Och dom ”nej, men det bjuder vi på”. Det var inte fråga om att få betala. Sådana fördelar var det ibland. Och ju mindre pengar folk pengar, desto mer generösa var de, kändes det som.

Berätta om dina första minnen från skidbacken. 

– Jag var väl sex år när jag fick börja åka själv hemma i Tärnaby. Jag och grannpojken köpte polletter som man la i och så drog man i gång liften med ett snöre. Jag tror det var nån som kom på att man kunde spotta på poletten så att den frös fast och då snurrade liften längre. Då var det fritt fram att åka. Och han som ägde liften var alltid bussig. När vi var och köpte polletter kunde man få en extra näve så vi skulle kunna åka gratis. Det var vår lekplats. Inte så tillrättalagt som det är i dag, ­kanske. Och vi åkte ju jämt. På alla underlag. Snöade det åkte vi lössnö. Regnade det åkte vi på is. Och inte var det perfekt preparerat, för vi hade ingen pistmaskin när vi började. Ibland var det puckelpist.

Din karriär liknar inget annat. Först dominansen i slalom och storslalom, så överlägsen att du får Internationella skidförbundet att helt ändra spelreglerna. Och sen har du lyckats med allt från att vinna Mästarnas mästare till att sopa hem Let’s dance, fast du menar att du inte kan dansa. Finns det någonting du är dålig på?

– Jo, det klart det finns. Golf är bara ett exempel, haha. Det är jag riktigt jättedålig på, med tanke på att jag har spelat så mycket. Jag borde vara bättre med den tid jag har lagt ner. 

När förstod du att du kunde bli allra bäst?

– På våren 1974, alltså säsongen före Madonna-segern, tävlade jag på italienska mästerskapen. Det var italienarna, speciellt sydtyrolarna, som dominerade då. Jag låg fyra efter första åket, men bara någon tiondel efter ledaren. Då förstod jag att nu, nu kan jag vinna. Visserligen åkte jag ur i andra, men då visste jag att ”nu är jag så nära att jag kan vinna”. Och kan man slå italienarna, då kan man bli etta i världen.

Kan du på något sätt värdera vad skidåkningen har betytt för dig?

– Det är klart att jag tänker tillbaka på det ibland. Men resultat och sånt tänker jag aldrig på, utan det är mera vänner man har fått från skidåkningen. Trevligt folk. Fina resor och sånt. Jag har fått uppleva så mycket tack vare skidåkningen. Tävlandet var ju naturligtvis stort på den tiden. Men i dag är det … nä, det betyder ingenting nu.

Vad kände du när reglerna ändrades så att du blev tvungen att åka störtlopp för att ha någon chans att vinna världs­cupen sammanlagt?

– Det är nog min största merit, att dom ändrade reglerna. Men inte gjorde det något. Jag hade vunnit tre totala världs­cuper, så det var okej. Många tror att det var påtvingat att köra störtlopp för mig. Men det var egentligen min idé. Inte för att jag kände mig tvungen för att vinna världscupen, men jag ville väl testa och se hur det funkar. Hade inte reglerna ändrats kanske jag inte hade testat. 

Du kraschade på störtloppsträningen i Schnalstal den 15 september 1979 och tuppade av. Det kunde gått illa.

– Jo, men det där minns jag ännu mindre av eftersom jag blev medvetslös, haha. Men jag uppfattade det inte som något jätteallvarligt egentligen i och med att jag ju inte hade ont. Det var bara det att jag låg på sjukhuset i Innsbruck i två veckor, tror jag. De ville inte släppa mig, jag tror de var rädda eftersom Leonardo David hade fått hjärnskakning tidigare på våren det året och sen dog han ju efter det.

Under åren som fixstjärna odlades bilden av dig som tystlåten och närmast ovillig att prata. Var du med och byggde den imagen?

– Nej, det kan jag inte säga. Jag var nog inte så tystlåten egentligen. Men gentemot pressen var jag tystlåten. Jag tänkte att pratar jag för mycket, då skrivs det ännu mera. Om jag håller tillbaka, trodde jag då, då blir det inte så stora rubriker. Men det kanske ökade intresset i stället. Jag vet inte om det var så smart, haha.

Vilket är ditt bästa åk, om du bortser från tävlingarna?

– Det var en gång när jag var i Japan, Shiga Kogen. Jag var på nåt event som hade tagit hela dagen, men sen blev det liksom en stund över så jag åkte i väg själv. Annars åker man ju alltid ett gäng och det är ju härligt, men nu var det bara jag. Kombinationen av att vara helt ensam i skogen och den fantastiska snön, det var en jättehäftig känsla. Det är klart att det finns flera tillfällen, men just det där minns jag väl.

Nu har det gått 50 år sedan den där decemberdagen i Madonna. Hur skulle du vilja summera dessa år?

– Ja, men jag fattar ju inte att det har gått 50 år sen dess. Men. Ja. Det har varit 50 bra år, tycker jag. Egentligen. Jag trivs bra med livet nu, även fast man inte har den här kicken, som från tävlandet, som fanns på den tiden. Det var ju precis när man slutat som man saknade det. Men sen är det ganska skönt att bara leva ett lugnt liv.

Du saknar inte uppmärksamheten?

– Nej, inte alls, haha.

Jan Ingemar Stenmark
Född: 1956 i Joesjö, uppvuxen i Tärnaby.   Bor: I Vaxholm.
Familj: Gift med Tarja Olli. Barnen Nathalie och Iza.   Aktiva år: 1973–1989.
Meriter: En av alla tiders främsta alpina skidåkare, med sammanlagt 86 världscupsegrar, två OS-guld och fem VM-guld. Tilldelades Bragdguldet två gånger och har även vunnit Jerringpriset två gånger. I tv har han även visat framfötterna i bland annat Superstars (där han vann), Mästarnas mästare (där han vann) och Let’s dance (där han vann).