”Alla är snobbar inom något område”
Hugo Rehnberg om snobbism, helvetet på jorden och att säga nej till gatflickor och tabletter på chartern.
Det är strax efter midnatt när jag salongsberusad traskar längs nöjesgatan Veronica’s på Teneriffa. I varje gatuhörn approcheras jag av hoodieklädda män som erbjuder mig ”Charlie?” eller ”Haschis?”. Jag avböjer vänligt. Utanför baren Full Monty kommer två kvinnor i jeansshorts fram och börjar prata. Till det facila priset av 30 euro vill de göra otryckbara saker med mig i en närliggande gränd, förklarar de. Jag tackar nej – men de ger sig inte. När jag försiktigt föser den ena kvinnan åt sidan blir hon sjövild och börjar veva med armarna. Jag springer in på Full Monty för att gömma mig. Därinne är publiken sällsynt homogen. Alla är britter, 17 år, har wifebeaterlinnen, rakade skallar och amfetaminstissiga blickar. De ser ut som Wayne Rooneys ondsinta små kusiner. Medan jag dricker mitt livs vattnigaste Gin & tonic konstaterar jag att detta måste vara det närmaste helvetet man kan komma på jorden.
Det är inte första gången jag befinner mig på den här gatan. I 20-årsåldern tillbringade jag en vecka här, och tyckte platsen var rena himmelriket. Det bekom mig inte att havet var svinkallt, sanden mörkbrun, maten vedervärdig, drinkarna utspädda och att ett vanligt samtalsämne bland folk jag träffade var hur många ecstasytabletter man kunde knapra på en kväll utan att bli en grönsak.
Ett och ett halvt decennium senare får jag sådan ångest av platsen att jag vill klösa av mig ansiktet.
På planet hem inser jag vad som hänt: jag har blivit en snobb. De senaste 15 åren har jag badat på Maldiverna och Seychellerna. Jag har stökat runt på nattklubbar i Istanbul, New York och Paris. Mina samlade upplevelser har skapat en resesnobb. Om inte destinationen når en viss nivå kan jag lika gärna stanna hemma.
Men. Att vara en snobb innebär inte att man är en dålig person. Tvärtom. Snobbism är kärlek. Snobbism är att vara kvalitetsmedveten. Jag vet helt enkelt bättre i dag än jag gjorde när jag var 20. Och kunskap kan vara smärtsamt.
Alla är snobbar inom något område. Det finns kaffesnobbar som aldrig skulle drömma om att bjuda sina gäster på blaskigt Nescafé. Musiksnobbar som hellre skulle dö än att erkänna att Totos Africa är en förträfflig låt. Eller matsnobbar som inte tycker att människor som beställer sitt kött ”well done” förtjänar att äta på restaurang. Det finns filmsnobbar, konstsnobbar, vinsnobbar, tv-spelssnobbar.
Som Kingläsare är du med stor sannolikhet en klädsnobb. Du vill ha kvalitet – det räcker inte längre att en kavaj är svart. Tyg, slag, skärning – i dag måste fler parametrar stämma för att du ska kunna bära plagget med högt huvud. Snobben anser att vissa saker är under hans värdighet. Och snobben har alldeles rätt: för en snobb har tagit en tugga på kunskapens äpple och efter det finns ingen återvändo.
Sven-Bertil Taube vet att orsaken till att hans scarfar alltid ser oklanderliga ut inte är hans mästerliga scarfknytarteknik – utan att de kommer från Hermès och är av dubbelt siden.
Ingmar Bergman må ha sett bohemsjavig ut vid en första anblick – men i smyg skickade demonregissören flera gånger i veckan en produktionsassistent för att handla kashmirstrumpor från favoritmärket Johnstons (för tusenlappen paret). Han kunde inte tänka sig att låta fötternas svettas i en risig polyesterblandning. Och varför skulle han? Snobberiets baksida, menar en kollega, är att man börjar förakta dem som exempelvis inte förstått att utspädda drinkar på Full Monty Bar inte är människovärdigt. Jag skulle snarare kalla det frustration än förakt – snobben vill gärna att alla andra ska inse det han redan vet.
