Japansk denimmästare till Sverige

I Januari nästa år tar SOLO jeansfetischismen till en helt ny nivå. Då plockar man nämligen in det japanska work wear-märket Kato, grundat av den japanska denimmästaren Hiroshi Kato. När jag hör begreppet japansk denimmästare inbillar jag mig nästan att det är någon mytisk österländsk figur, som det endast finns ett fåtal kvar av i världen, vilka fäster silkeslena stadkanter med blotta tankekraften.

Redaktionen | Publicerad 2007-12-07 06:39 | Lästid: 3 minuter

Dess bättre behövde jag aldrig spräcka min illusion, eftersom det inte var Hiroshi Kato i egen hög person som jag fick träffa. Istället var det hans sändebud i den materialistiska världen, den brittiske jeansfantasten Neil Christopher, som gästade SOLO för att presentera vårens kollektion. I ett mäktigt skägg, som får även ett par morotsfärgade polisonger att tvivla på sina motiv, var han precis en så sympatisk uppenbarelse som man önskar sig av en jeansguru. Och med skäggets trovärdighet inom jeanssammanhang levererade han den ena nördiga insikten efter den andra, till exempel varför miljöhänsyn bara är sekundärt när man producerar ekologiska jeans.

– Det främsta skälet till att bara arbeta ekologiskt är plaggets kvalitet, säger Neil, och demonstrerar sedan skillnaden mellan en syntetiskt färgad jeansbyxa, och en Kato-byxa som har färgats enligt en 1700-årig japansk metod som kallas Hank dying.

Varje tråd doppas mellan tjugo och trettio gånger i färgen, som i sin tur har framställts enligt uråldriga recept baserade på allt från olika jordmån till sockerarter. Och när det gäller denim, givetvis, fermenterad indigo.

Därefter beskriver han nästa behandlingsprocess på trådnivå, så kallad Kakishibu. Det är samma behandling som många sjukhus använder sig av för sina textiler, samt det mesta av Japans lädergods genomgår. Behandlingen ger en tunn hinna på tyget, som bland annat stöter bort svett. Detta för att jeansen inte ska lukta, utlovar Neil, men tillägger eftertänksamt:

– Jag kan förstås inte lova att det tar bort lukten från bäraren.

Gamla maskiner

Katos kollektion är inspirerad av olika japanska yrkeskategorier, från första hälften av 1900-talet. Och om inspirationen kommer från en fiskarbyxa från 30-talets Japan, bör den ju rimligtvis sys i en maskin från samma tid.

– Vi hade en otrolig tur och kom över ett parti maskiner från åren mellan 1930 och 1950, säger Neil.
– Det är maskiner som ursprungligen skeppades till Japan från USA, i utbyte mot tullättnader för amerikanska företag som hjälpte till att bygga upp Japan efter kriget. Det är mestadels Singers och Standards, men även några väldigt fina L.O. Dietrich.

Det är inte bara en imagefråga att använda sig av gamla maskiner. De ger också bättre kontroll på stygn och trådar. Neil fortsätter:
– Det är knappast raketforskning. De här maskinerna kräver faktiskt att någon sitter bakom och rattar dem. Och ju mer mänsklig hand som läggs vid en byxa under tillverkningsprocessen, desto bättre blir resultatet.

Det gäller även att skilja på handsytt vs. sytt med maskin för hand. Handsydda är tillexempel hällorna, knapparna och knapphålen, samt etiketterna. Dessa är dessutom fästa på samma sätt som många potatispåsar är förslutna, med en lös trådände på sömmen som man kan dra i för att lossa den.

– Ryck gärna bort dem efter att du har köpt plagget. Men behåll dem ännu hellre för att visa att du uppskattar hantverket, säger Neil.