King hyllar The Rolling Stones

De har gått på heroin, backats upp av Hells Angels och sålt 200 miljoner skivor. King ger dig hela berättelsen om världens största rockband: The Rolling Stones.

Muddy Waters spelade in sin tolkning av deltabluesklassikern Catfish Blues 1950, med ett monotont riff i E-dur, helt utan annat ackompanjemang än den egna elgitarren till sin karaktäristiskt skrovliga röst. Han lade till en egenhändigt författad vers, från vilken den färdiga låten fick sitt nya namn: Rollin’ Stone: ”Well my mother told my father just before I was born, I got a boy child comin’, gonna be, gonna be a rollin’ stone…”. Tolv år senare identifierade Keith Richards Mick Jagger som en potentiell umgängeskandidat baserat på det Muddy Waters-konvolut Mick hade under armen, stående på en tågperrong i deras gemensamma hemby Dartford i Kent. Ett annat, eller möjligtvis samma, exemplar av skivan råkade ligga på golvet i den lägenhet där dåvarande bandmedlemmen Brian Jones ett år senare lät sig intervjuas per telefon av en reporter från tidningen Jazz News.
– Så vad heter ert band?
– Öh… The Rollin’ Stones.
Även om medlemmarna smygstartade sitt 50-årsjubileum redan i fjol var 1963 året då bandet både blev fulltaligt och fick sitt namn, som via korrektur från managern Andrew Loog Oldham skrevs om till The Rolling Stones. Vid det här laget bestod bandet av Mick Jagger, Keith Richards, Brian Jones, Ian Stewart, Dick Taylor samt nytillskotten Bill Wymanoch Charlie Watts.
Oldham själv var en högst märklig figur, många av vars karaktärsdrag införlivats i arketypen för demonmanagern som tyranniserar sina hunsade musiker och hänsynslöst inkräktar på allt ifrån konstnärliga val till praktiska petitesser. Mycket riktigt blev en av Oldhams första åtgärder att peta Ian Stewart ur bandet på grunden att han helt enkelt var för ful: The Rolling Stones skulle vara slanka, långhåriga och modellsnygga. Förnedrande nog fick Stewart hänga kvar som livekeyboardist och turnéledare ända fram till mitten av 80-talet, omsorgsfullt vallad i betäckning när en kamera fanns i närheten. På sätt och vis blev det ändå en bra lösning: Stewart delade inte den festmentalitet som snabbt blev bandets signum, vilket å andra sidan kom att leda till logistiska bekymmer för resten av medlemmarna – det intresse Stewart saknade för vin, kvinnor och sång investerades istället i golf, och då Stewart administrerade hotellbokningarna fann sig resten av bandet ofta boende på lantliga hotell invid välrenommerade golfbanor, på bekostnad av att inte en enda promiskuös groupie eller välförsedd benzedrinhökare kunde skådas så långt ögat nådde. Som ett bevis för högre makters känsla för ironi avled Stewart av en hjärtattack 1985, medan Keith Richards spritmarinerade beläte fortfarande stapplar runt ett kvarts sekel senare.
Andrew Loog Oldham hade tidigare jobbat som publicist för The Beatles, och hans vision var att Stones skulle etablera sig som en antites till det finstämda radarparet Lennon och McCartney. De skulle vara rock istället för pop, rebeller som vågade bära annat än enhetliga kläder på scenen och vägrade låta skivbolaget diktera var man skulle spela in sin musik. Skivbolaget ifråga var för övrigt Decca Records, som några år tidigare begått det famösa misstaget att tacka nej till just The Beatles med motiveringen att gitarrband tillhörde det förgångna, och som nu var mycket ivriga att korrigera sitt misstag. Bandets första självbetitlade skiva innehåll med få undantag coverversioner av klassiska bluesnummer, vilket Oldham betraktade som suboptimalt ur finansiellt perspektiv, då rättigheter behövde betalas. Han uppmuntrade därför Richards och Jagger att skriva mer material själva, och säga vad man vill om kapitalismen, men utan den hade ett av förra seklets mest inflytelserika låtskrivarsamarbeten låtit vänta på sig. I maj 1965 spelade man in (I Can’t Get No) Satisfaction, ursprungligen med ett bleckblåsarrangemang som Andrew Loog Oldham trots protester från Keith Richards vägrade inkludera i den slutliga mixen. Låten blev en global hit. När man strax därpå följde upp med Paint It Black var man världsstjärnor.
The Rolling Stones 60-tal slutade i lika delar triumf och kaos: Efter ett avslöjande i den till följd av kontroversiell telefonavlyssning nyligen nedlagda tabloiden News of the World gjordes allmänheten uppmärksamma på det faktum att framförallt Jagger, Richards och Jones ofta och gärna befattade sig med berusningsmedel utanför lagens råmärken: Främst cannabis och amfetamin. Moralpaniken blev omfattande, och i dess spår bestämde sig rättsväsendet för att statuera exempel. I februari 1967 fick man via tjall från Keith Richards chaufför – som enligt en intervju med Jagger från 2003 sedermera drabbades av repressalier efter vilka han ”aldrig gick rakt igen” – nys om en fest i gitarristens hem, genomförde en razzia och kunde omedelbart därpå inleda åtal om innehav mot både Richards och Jagger. Ett tillslag mot Brian Jones bostad samma vår fick motsvarande resultat. Efter att förhållandevis stränga fängelsedomar utdömts svarade pressen med ett ramaskri, då man ansåg att musikerna fick utstå oproportionerligt hård behandling som uppenbara offerlamm för myndigheter desperata att avskräcka ungdomen från skörlevnad. Överklagandena ledde mycket riktigt till korrigeringar i form av villkorliga domar, men allt var långt ifrån frid och fröjd: Av alla bandmedlemmarna var Brian Jones den som reagerade sämst på drogerna, ett förhållande som inte avhjälptes av att Keith Richards under en gemensam resa till Marocko låg med Jones medbjudna flickvän Anita Pallenberg och att dessa därefter inledde ett förhållande som kom att vara i ett decennium. Jones valde att hoppa av bandet snarare än att ge sig ut på 1969 års turné. En månad senare hittades hans döda kropp på botten av hans egen swimmingpool. De exakta omständigheterna är okända.

Den turné som övriga bandmedlemmar trots allt valde att fortsätta med kom att bli ökänd för det gig i Altamont utanför San Francisco där 80 000 besökare samlades under överinseende av Hells Angels, som enligt vissa ivrigt dementerade källor ställt upp som säkerhetsdetalj i utbyte mot gratis öl. Det exakta arrangemanget mellan konsertarrangörerna och MC-gänget framstår än idag som tvetydigt, men den minsta gemensamma nämnare de flesta enats om är att de västklädda medlemmarna ombetts sitta på kanten av den låga scenen för att freda bandet från folkmassan. Spelningen, som var gratis för publiken, hade stora brister både säkerhetsmässigt och organisatoriskt, och publiken var delvis våldsam. Under framförandet av Sympathy for the Devil börjar handgemäng framför scenen, under vilket en medlem av Hells Angels såg sig nödbedd att nita en 18-årig ynglig med det udda namnet Meredith Hunter för att stävja vederbörandes försök att ta sig upp till bandet. Meredith föreföll ta till harvärjan, men återvände strax därpå under Under My Thumb, beväpnad med en 22-kalibrig revolver. Det dragna vapnet siktades påpassligt av en Hells Angels-medlem, som kvickt drog kniv och dödade Hunter medelst två snabba stick. Hunter befanns efter obduktion ha varit milshög på metamfetamin, och gängmedlemmen friades då juryn hävdade att en självförsvarssituation förelåg. Icke desto mindre blev Altamont en symbol för flower power-generationens förlorande oskuld – bara fyra månader tidigare har Woodstock skapat en idealiserad bild av frihet, jämlikhet och den oförfalskade glädjen i att gemensamhetskopulera berusade i gyttja. Altamont slog den drömmen i kras. Två grupperingar gick från kvällen med sina respektive rykten envist nedsvärtade: Hells Angels och The Rolling Stones.
Med 70-talet kom en era av trassliga internationella förhållanden: Av finansiella skäl tog Stones sitt pick och pack och flyttade till södra Frankrike, därmed försäkrande sig om att den engelska skattemyndigheten skulle hålla sina klåfingriga nävar på behörigt avstånd från bandets inkomster. Till följd av diverse narkotikarelaterade domar var olika bandmedlemmar nekade inresetillstånd till diverse olika länder, vilket gjorde turnéplanen till en logistisk mardröm. Man hyrde en sexton rum stor herrgård byggd som ett sommarnöje vid Côte d’Azur under la belle epoque, i vilken bandet, deras anhöriga och ett generöst antal löst folk inkvarterades i ett år. Källaren inreddes till en studio, och mellan juni 1971 och våren 1972 spelade bandet in större delen av Exile on Main Street, ett dubbelalbum som inledningsvis mottogs med förvirring och blandade reaktioner, men som hyllats av en lyrisk eftervärld som en av de bästa skivor som någonsin gjorts. Förhållande på Villa Nellcôte var kaotiska: Keith Richards, som stod som officiell värd för kalaset, hade vid det här laget uppgraderas sitt narkotikamissbruk från flödder och gräs till injicerat heroin, och diverse åminnelser har beskrivit en skytteltrafik av langare från närbelägna tätorter för att agera hovleverantörer till det richardska blodomloppet. Man arbetade med skivan om nätterna, från åttatiden på kvällen till kring tre på morgonen. Vem som var på plats under varje given inspelningsdag varierade: Var och en hade tidvis skäl att skolka, och försvann till någon för ändamålet avskild del av fastigheten tillsammans med fans och/eller de substanser som för tillfället favoriserades. Vederbörandes plats fylldes av andra: Keith Richards spelar bas på flera av spåren, producenten Jimmy Miller ersätter tidvis Charlie Watts på trummor. Happy, det tionde spåret på den första skivan, uppstod under en session då endast Richards, Miller och saxofonisten Bobby Keys bemödade sig att dyka upp. De bestämde sig för att jamma, vilket resulterade i grundspåret för Happy, sedermera försett med pålägg.
70-talet lämande Stones i dålig form: Medan Keith Richards förhållande med den från salig Brian Jones erövrade Anita Pallenberg gick under i sviterna av hans beslut att börja försöka vänja sig av med heroin mot hennes protester, försvann Jagger in i dimman på Studio 54. Samtidigt kom punken på bred front. Stones retroaktiva rhythm and blues föreföll obsolet, och bandet inkapabla att göra något åt saken.
80-talet inledde en period i bandets historia som Keith Richards i efterhand kallat Tredje Världskriget. Förhållandet mellan honom och Jagger, som varit bandets bärande bjälke sedan Jones sorgliga sorti, var oerhört grinigt. Situationen bär stora likheter med det öde som skulle drabba ett sentida Ramones: Ett gäng åldrande rockstjärnor med åratal mellan sig och sina stora hits, dysfunktionellt turnerande i brist på annat att göra trots allt mer infekterade relationer plågade av decennier av oförrätter, missförstånd, gräl och orubbliga positioner. Man tycktes läka såren genom att sätta världens största plåster på dem: Med ren maximalism hittade man ny energi. Medan punken blev en DIY-renässans för garagebanden förvandlade Stones sina turnéer till mastodontarrangemang burna av ändlösa långtradarkaravaner. Medan skivsläppen har blivit markant färre – två under 90-talet, det senaste 2005 – har den levande spelglädjen hållit i sig: Räknat från Steel Wheels/Urban Jungle-turnén mellan 1989-90 har såväl Voodoo Lounge-, Bridges to Babylon- och A Bigger Bang-turnén alla satt inkomstmässiga världsrekord. För oss som inte levde då bandet presterade sitt mest omhuldade låtmaterial är det som arenarocksgiganter vi minns dem. För dig som missade även 80- eller rentav 90-talet av åldersrelaterade skäl vill vi poängtera att det inte är försent än: Jubileumsturnén pågår fortfarande.
Låt oss lämna The Rolling Stones med en symbolisk händelse från maj 2006, då en överraskad sjukhuspersonal på Wakaya Island i semesterparadiset Fiji fick ta emot en omtöcknad Keith Richards akut. Richards, som några månader tidigare firat sin 62:a födelsedag, hade drabbats av en lättare hjärnskakning. Denna hade uppstått i samband med att Richards bestämt sig för att klättra upp i en palm, sannolikt men ej bekräftat för att komma åt de högt belägna kokosnötterna. Alla vi som under någon utlandsresa försökt sig på palmklättringens ädla konst vet att det finns mycket att säga till dess nackdel: Avsaknaden av grenar gör att man måste förlita sig på friktion antingen mellan lår och bark, eller om elasticiteten i quadriceps tillåter genom att gå med korta steg uppför stammen samtidigt som man omfamnar den. Själva palmens textur beivrar båda dessa metoder mycket effektivt: Barken är vass och gör processen kort med klättrarens oskyddade hud. Även för en mycket yngre man med avsevärt mindre åderförkalkade artärer vore projektet en betydande utmaning. Även för en avsevärt fattigare man hade det kunnat vara värt att outsourca uppgiften. Keith Richards klättrade icke desto mindre vidare tills han befann sig högt nog att få hjärnskakning av att ramla. Begrunda det.
The Rolling Stones för nybörjaren:
1. (I Can’t Get No) Satisfaction (1965)
Det världsbekanta riffet spelades först in av Richards ensam på ett hotellrum en sen natt. Han beskrev själv hur han i efterhand lyssnade på inspelningen, som pågick i två minuter innan han hörde sig själv tappa plektrumet och fortsätta snarka i 40 minuter tills bandet tog slut. I studion var tanken att ersätta gitarren med ett blåsarrangemang, och elgitarren kördes genom en fuzzbox för att emulera bleckblås. Det fick dock vara kvar i oförändrad form, och gav Stones sin första USA-etta.
2. Street Fighting Man (1968)
Stones har av hävd hållit sina texter fria från politik, och Street Fighting Man från Beggar’s Banquet utgör ett sällsynt undantag. Jaggers text skrevs efter att han deltagit i protester mot Vietnamkriget.
3. Gimme Shelter (1969)
Gimme Shelter öppnar albumet Let It Bleed. Förutom paradexemplet på samarbetet mellan Richards och Jagger när det var som bäst utgör låten även ett av de förnämsta exemplen på användandet av instrumentet gurka, en räfflad kalebass som gnids med pinne och i regel sätts i händerna på hopplöst tondöva musikstudenter. Hör du låten på film är oddsen goda att regissören är Martin Scorsese.
4. Shine a Light (1972)
Detta gospelinspirerade nummer från Exile on Main St framhålls som en de finaste stunderna på en av rockhistoriens mest inflytelserika alster. Sången har anor från 1969, och skrevs apropå den då ännu levande Brian Jones eskalerande missbruk. Typiskt för Exile spelas inte trummorna av Charlie Watts, utan av Jimmy Miller, och vem som egentligen spelar bas och gitarr tvistar de lärde fortfarande om.
5. Beast of Burden (1978)
Låten skrevs från början av Keith Richards som en sorts ursäkt för allt elände Jagger tvingats utstå under Richards mångåriga heroinmissbruk. De skulle dock hinna bli osams igen, och inte alltid med lika bra musik som resultat.