King möter Mike Skinner

Vad är det med 60-talet och skinheadkulturen som fascinerar dig?

− Jag är besatt av historia. Och jag tror att jag hade en vinkel på historien som var ny. Det har inte sagts så mycket om den första vågen av skins, så jag kände att det skulle vara en intressant story att berätta. Dokumentären går på sätt och vis i samma spår som det jag har gjort tidigare, vilket är musik och berättande. Jag antar att detta är berättande och musik, alltså samma sak fast tvärtom. Det var ju rimligt att skinheads ville ha en look till arbetarklassen. Det fanns något nostalgiskt över det. Industrin gick dåligt och medelklassen expanderade. Hela skinheadgrejen var en reaktion mot den krympande arbetarklassen. De kompenserade genom att skapa den här, nästan komiska, uniformen av olika fabriksmaterial som de gillade.

Skivbolaget Trojan Records var tongivande och jamaicansk musik över huvud taget var viktig för skinheadkulturen. Har den musiken influerat dig?

− Ja, indirekt har den det. Men när jag var ung handlade allt om här och nu, så jag lyssnade mest på ny musik. Ny jamaicansk musik. Jag lyssnade mycket på reggae, dancehall, house och uppenbarligen väldigt mycket rapmusik. Men med den här berättelsen såg jag hur kulturen startade, hur människor som jag strävade mot den jamaicanska kulturen. Jag gick igång på det, så nu har jag lyssnat mycket på ska. Jag brukade hänga mycket med jamaicaner och jag tror att ska sågs lite som ”pappas musik”. Det gjorde den nog redan på 60-talet, men vi britter förlängde livslängden på ska. Reggaen var på väg och hela rastagrejen var runt hörnet, det var ditåt Jamaica tittade, men istället blåste vi liv i ska-genren och influerade soundet på vårt sätt.

Vilka är de största skillnaderna mellan att göra film och musik?

− Det är väldigt stor skillnad. Men den sortens musik som jag gjorde med The Streets var tänkt och uppbyggd på ett sätt som film är tänkt och uppbyggd. I synnerhet mitt andra album var verkligen tänkt och uppbyggt på samma sätt som filmer är gjorda. På det sättet tror jag att min situation skiljer sig ganska mycket från annan musik. Jag har mycket att säga och ett unikt synsätt, som vi alla har. Och jag tror att om du stannar inom ett medium för länge så börjar du upprepa dig själv. Samma röst som jag alltid har haft kan kännas fräsch i en ny kanal.

Men du gör fortfarande musik.

− Ja, eller jag producerar fortfarande. Jag har just jobbat med ett Manchester-band som heter Murkage. De är väldigt stora i Frankrike. Sedan har jag The D.O.T. − mitt samarbete med Rob Harvey (före detta sångare i rockbandet The Music, reds.anm).

Vad är du mest stolt över i hela din karriär?

− Jag antar att det är The Streets, det var liksom hela mitt liv. Allt som ledde fram till den punkten. Men jag är väldigt stolt över att ha gått ifrån det. 

Varför? 

− För att allt jag gör handlar om engagemang. Skins var engagerade! När du sätter kreativitet till världen är det ingen produkt. Du kan inte se det på ett intellektuellt sätt, det måste bara hänföra någon. För vi säljer inte ägg, vi säljer oss själva. Jag går igång på engagemang och jag förväntar mig engagemang av artisterna jag gillar. Och jag förväntar mig engagemang av mig själv. Jag var engagerad i varje The Streets-album, men jag kunde inte förvänta mig den grad av engagemang när jag inte kunde komma på något som jag inte hade gjort förut.

Kommer vi någonsin att få se The Streets igen?

− Jag tvivlar väldigt starkt på det. Jag har så mycket annat på gång vet du. Jag dj:ar och dj:andet är grymt för det håller dig ung rent musikaliskt. Jag tror att du kommer till en ålder där du rätt lätt börjar stänga av och allt nytt börjar låta likadant. Så dj:andet är fantastiskt. Och sedan filmgrejen, det är alltid nya saker som dyker upp på filmfronten. Jag gjorde en kortfilm åt Channel 4 och jag har just gjort det här så nu kommer jag bara göra mer av det.

Du verkar jobba mycket på natten, med tanke på alla spelningar, dj:andet och filmandet. Är du mer produktiv på natten?

− Nej, jag jobbar egentligen inte på natten. Det kanske verkar så, men dj:andet är bara på helgerna och det brukar vara färdigt vid tre. Jag är väldigt mycket en dagsmänniska. Även om jag har dj:at så går jag upp vid tio på morgonen. Jag festar och blir bakfull, men jag går fortfarande upp. Jag tror att det snabbaste sättet att bli olycklig på är att tillåta sig själv att stanna i sängen. Det är det stora misstaget med rock’n’roll: du får friheten att stanna i sängen. Du får all den där tiden som gör det okej att stanna i sängen vilket gör att du stannar uppe senare. Efter en viss timme på natten blir ditt festande också mindre och mindre effektivt. Låt säga från klockan elva till ett, det är en riktigt effektiv tid att festa på; man dricker, man tar droger, men efter det börjar kroppen stänga av och det spelar ingen roll hur mycket mer hög du blir – det är bara riktigt ineffektivt festande. Det kanske är att man har blivit vuxen eller att man bara har blivit bättre på det, jag vet inte. Men jag tror att du alltid ska känna att du måste gå upp på morgonen. På så sätt får du också mer gemensamt med normala människor som måste gå till jobbet. 

Är du en normal människa nu? 

− Ingen av oss är normal, du är inte normal. Men jag är disciplinerad, det har jag alltid varit. Jag var säkert mer normal på den tiden, för då var jag alltid fokuserad på nästa platta. Det är viktigt att komma ihåg att jag gjorde underhållning. Vissa turnéer kunde såklart gå överstyr. Men jag knarkade inte mer än de flesta.

Blir du ofta erbjuden droger?

− Ja, hela tiden! Det är som med Shaun Ryder (känd kokainist och sångare i Manchester-bandet Happy Mondays, reds.anm.). Han brukar göra personliga framträdanden på universitet men alla vill bara gå in på toaletten med honom. Alla vill ta en lina med Shaun Ryder, eller hur? Vart han än går! Alltså folk kastar droger på mig när jag står på scen. Det är en mardröm (skratt), det är verkligen en mardröm!