King träffar Mats Strandberg: ”Skräcklitteratur är som att skriva porr eller humor”

Stämmer det att du ansvarade för klippningen av de erotiska filmer TV1000 visade efter midnatt hela 90- och 00-talet?

– Jag var inte ansvarig, men jag klippte filmer och satt i med i Ylva Maria Thompsons redaktion för Tusen och en natt i början av 90-talet.

De flesta som läser den här texten har med största sannolikhet en alldeles särskild relation till midnattsporren. Hur får man ett sådant jobb, egentligen?

– Det var faktiskt en gammal bekant till mina föräldrar som jobbade på redak-tionen som fixade jobbet åt mig. Mina föräldrar hade tack och lov ingen riktig koll utan trodde nog att det var ett mysigt sex- och samlevnadsprogram. Det här var i början av nittiotalet, när alla tyckte porr var någonting kul och spännande. Det var lätt att boka gäster som gärna kom och pratade frispråkigt; Arne Weise satt glatt och snackade om horor han köpt och det hela var ganska märkligt. Det var ett kul jobb, och Ylva Maria var en jättebra chef och verkligen smart och rolig. Hon drev det där. Det var lite internet innan internet.

Din nya roman Hemmet utspelar sig på ett demensboende, din förra bok utspelade sig på en färja. Varför är den där tydliga platsen viktig när du skriver skräck?

– När man skriver skräck måste man alltid förklara två grejer: varför i helvete de inte bara springer eller åker från platsen, och varför de inte ringer efter hjälp. Med Färjan besvarades de frågorna av sig självt, de var fast ute på Östersjön. I Hemmet finns det gamla och dementa på ett boende, vem ska tro på dem? Det är kul att arbeta med miljöer som många svenskar har en relation till, att gå bakom kulisserna och göra research. Hemmet var rolig att skriva eftersom död och sjukdom är väldigt undanskuffade ämnen i vårt samhälle.

Du har skrivit ganska mycket barn- och ungdomslitteratur, är du ibland rädd att inte bli tagen på allvar som vuxenförfattare?

– Jag trodde snarare att jag skulle få stryk när Färjan kom ut, för att den är så ohämmat splatter-knasig. Det kändes som att jag tiggde stryk. Men jag fick fantastiska recensioner, så nu går jag istället och tror att det kommer hända med Hemmet. 

Skräcklitteratur kan lätt bli pajig, vad är det med genren som lockar dig?

– Det som är svårt är att det är väldigt personligt; det är som att skriva porr eller humor. Något jag tycker är läskigt kanske inte alls är läskigt för dig. Jag tror mycket på att skriva bra karaktärer som man kan engagera sig i, och jobbar mycket för läsarens närvarokänsla. Jag har alltid älskat skräck och började läsa Stephen King när jag var tio år och alldeles för liten. För mig har skräck alltid varit ett bra katarsis, ett bra sätt att kanalisera allmän oro. Flykt och skräck går rakt på reptilhjärnan och man transcenderar på ett sätt med skräck som i alla fall jag inte gör i med någon annan genre. Det är en bra form för att utforska karaktärer, och situationerna är ju något människor sällan upplever. Därför sätts många sociala regler ur spel. Det spelar ingen roll hur mycket pengar du har på banken eller om du är i form för beach 2017 om du befinner dig på en färja med ett gäng vampyrer. Bara essensen av karaktärerna återstår.

Många hyllar ju dig för dina karaktärsbeskrivningar och att de liknar Stephen Kings. Vad tycker du om att bli jämförd med honom?

– Det är väl en skitbra komplimang. Den är begriplig eftersom King är enkel att jämföra med för alla som skriver skräck. Det som jag gillar med honom är att han är bra på att blanda det socialrealistiska och övernaturliga. Jag försöker däremot vara bättre på att skriva ordentliga slut än honom, hehe.

Den enda gången jag blivit rädd av en bok var när jag läste Stephen Kings Jurtjyrkogården, medan en bok som Låt den rätte komma in knappt berörde mig. Vad är ditt knep för att det skrivna ordet ska bli obehagligt?

– Jag läste också Jurtjyrkogården när jag var liten, och vi bodde precis vid ett sådant hus intill skogen och hade en massgrav från koleratiden precis i närheten. Den är så fascinerande för att den är så fruktansvärt mörk, det går verkligen åt helvete för alla. Personligen går jag mycket på känsla när jag skriver och försöker skapa den där närvarokänslan hos karaktärerna. Det handlar mycket om att vara noga med att vara konsekvent i det jag påstår om verkligheten. Säger jag att vampyrer fungerar på ett sätt måste jag vara konsekvent i det. Den är så bräcklig, kontakten med läsaren, och så lätt att sumpa den. Jag får ofta frågan om jag själv blir rädd när jag skriver, och med Hemmet blev jag det. Känslan av att vara iakttagen, mörker och att det lurar något bakom en hela tiden. 

Du har skrivit mycket tillsammans med andra författare. Det verkar svårt att låta någon annan pilla i ens text.

– Jag tycker det är väldigt roligt att ha den mixen i mitt författarskap, Jag tycker om att samarbeta, men det skulle verkligen kunna bli en mardröm med fel person. Att bolla idéer, vrida och vända och avgöra vad som är en bra eller dålig idé är roligt. Som att leka ihop fast man är vuxen. 

Filmatiseringen av Stephen Kings It får en remake med Bill Skarsgård i huvudrollen. Är sådant heligt för dig eller omfamnar du remakes?

– Jag vet att som skräckfan ska man vara anti remakes och lagom moraliskt indignerad, men det som skrämde mig på åttiotalet funkar liksom inte nu. Effekter blir gamla så himla snabbt och det är samma sak med humor. Berättartekniken är oftast sexistisk och rasistisk i gamla filmer. De unga idag skulle ändå inte se originalfilmerna, för det ger de inget. Jag är helt för remakes. Sedan kan jag tycka det är synd att man ofta missar en del chanser i remakes, bland annat nyversionen av Terror på Elm Street som var helt urusel.