Klassikern: Boxerkalsonger

Legenden säger att boxaren Gentleman-Jim Corbett skrämde sin motståndare John Sullivan till förlust genom att boxas i avklippta byxor i en VM-match 1892. Även om det snarare var en rak höger som gav Corbett titeln så hade nästan alla boxare gått över till shorts ett par år senare. Kring sekelskiftet hade även mindre slagfärdiga män börjat använda shortsen, nu som underkläder, och benämningen boxers hade satt sig.

Boxers dominerade på underkroppen ända fram till 1930-talet då y-frontare i bomullstrikå blev populära, men plaggen användes ungefär lika mycket. Men under en period på 1980-talet blev boxerkallingarna offer för samma lustigkurrar som kände sig manade att göra slipsar med tokroliga tryck. För 79,90 kr kunde vi köpa boxers i trepack med Kalle Anka-huvuden, Homer Simpson drickandes öl eller ”Öppnas på egen risk” tryckt på tyget. Tack vare det behövdes det inte ordnas några bål där vi brände våra boxers, den som hade någon som helst känsla för stil såg till att byrålådan fylldes med annat ändå.

Tajta byxor kräver tajtare underkläder, både för utseendets och bekvämlighetens skull, och idrottare gör nog klokast i att paketera väl – bland friåkare på skidor finns begreppet ”ballslap”, en oskön grej som inträffar då man landar efter hopp i boxers. Men så fort du har ett par byxor som sitter lite lösare upptill, eller sommartid då shorts är aktuellt, är boxerkallingar det givna valet. Och i dag är boxershortsen att komma tillbaka till butiskhyllorna, Gant, Sand, Ralph Lauren, Hugo Boss och Burberry är exempel på märken som har insett att boxers är för bra för att slå bort ur tanken.

De goda exemplen:
Winston Churchill. Det sägs att Winston helst använde sidenboxers, ett utmärkt material för att göra det ännu svalare. Favoritfärgen lär ha varit rosa.

Det dåliga exemplet:
Tony Olsson. Om han hade haft ett par boxers när han greps i den där ladan efter att ha rymt från kåken hade han sett bra mycket mindre sårbar ut.