Kock-EM är business

I afton, den 7 maj 2014, i samband med GastroNord på Stockholmsmässan, ska Europas ”bästa” kockar utses. Sverige har i år, gissningsvis genom att stoppa in en hel del pengar, fått förtroendet att arrangera Bocuse d’Or Europe, Kock-EM. De bäst placerade kockarna där blir direktkvalificerade till Bocuse d’Or i Lyon, VM för kockar. Tävlingen startade 1987 av stjärnkocken Paul Bocuse som en del av den gigantiska matmässa som hålls i Lyon vartannat år.

Norden har genom åren haft framgångar i Bocuse d’Or. En vinst (Mathias Dahlgren 1997) och fyra andraplaceringar har gått till svenska kockar. Dansken Rasmus Kofoed blev först att vinna flera medaljer när han tog silver 2007 (brons 2005). 2011 tog han hem guldet. Norrmannen Geir Skeie vann Europa-versionen 2008.

I år representeras Sverige av kocken Tommy Myllymäki, tidigare bronsmedaljör, men kanske mest känd som vinnare av TV4:s Kockarnas Kamp. Trevlig kille. Inget fel på honom.

Men. Jag vet inte om tävlingar som Bocuse d’Or, Årets Kock eller Årets Sommelier har någonting med kvalitet, konst eller gastronomi att göra.

Man kan jämföra Bocuse d’Or med Melodifestivalen, om man så vill. På samma sätt som att Melodifestivalen inte lockar egensinniga och intellektuella deltagare; har vinnare av Bocuse d’Or aldrig imponerat på mig.

Bocuse d’Or försöker naturligtvis hävda att det handlar om just konst, kreativitet och exceptionell matlagning, i år genom en affisch på en naken kock som ser ut att ha blivit skjuten i ryggen, men om man tittar på samlingen deltagande kockar, vad säger det egentligen? Jag ser en klar röd tråd av affärsmän, inte kockar.

Om man ser till tidigare deltagare som Melker Andersson, Mathias Dahlgren, Tommy Myllymäki så skapar Bocuse d’Or mer skickliga entreprenörer som bygger varumärken, restaurangkedjor, går in i starka ekonomiska strukturer; inte avantgarde, några som bryter ny mark eller skapar något som förflyttar de gastronomiska ställningarna framåt. En god vän bjöd in flertalet svenska kockar till att tillsammans anordna en svensk lunch på den fantastiska restaurangen Hedone i London under 50Best för ett par år sedan. Magnus Nilsson och ett par andra drog upp skjortärmarna och började jobba i köket. En tidigare Bocuse d’Or-vinnare, som också var inbjuden att laga mat, dök bara upp i kostym för att dela ut visitkort och lansera sin egen öl till de inbjudna journalisterna. Det handlar om branding. Något som känns i hela atmosfären, vare sig det gäller Bocuse d’Or, Årets Kock eller GastroNord. Någonting ska säljas. Någon ska tjäna pengar.

Gastronomi för mig är någonting annat. När jag reser runt i världen föredrar jag därför att äta på D.O.M, Momofuku, Le Chateaubriand, Quique Dacosta, Daniel Berlin, Etxebarri, Mugaritz, Hedone och ikväll, samtidigt som Bocuse d’Or avgörs, ska jag äta på Noma. Det är min stilla revolution mot matlagningstävlingar. Ni har affärsmännen, Excel-arken och sponsorerna på er sida, men jag har René Redzepi på min. Det kan fortsätta att vara så, om ni inte misstycker.

Carl Reinholdtzon Belfrage är kulturkritiker och internationell gastronomisk playboy vars äventyr ni kan följa på instagram.com/reinholdtzon_belfrage.