Kocky tar chansen att synas

Hur känns det att bli ett MQ-ansikte?
– Det känns roligt. Det var en oväntad grej, både från min sida och från MQ:s. Från MQ:s sida var det oväntat för att de alltid varit betydligt mycket folkligare än min musik, och från min sida var det oväntat eftersom dansmusikproducenter sällan brukar synas på det här sättet.

Hur hittade de dig? De säger själva att det var via MySpace.
– Det har skrivits en del om mig tidigare, så det var nog så de hittade mig. Att de säger att det var genom MySpace är nog mer för att det låter bra, det ligger rätt i tiden att säga det.

Vad kommer det stå på annonsen? Kocky of…?
– of Sweden tror jag. Men jag vet faktiskt inte.

För de som inte känner till dig – vad är det du gör egentligen?
– Jag har producerat hip hop sedan jag var 18 år, under namnet Soul Supreme. Nu har jag soloprojektet Kocky som är mer en dansgrej. Mitt album Kingdom Came kom i maj på skivbolaget LaVidaLocash. MQ-grejen ser jag som en promotiongrej för min musik.

Det finns ingen risk att din publik tycker att du gör en sell out?
– Det finns kanske några som tycker det, men den publiken går ändå inte att leva på. Jag vill gärna nå en bredare publik. Jag tror också att acceptansen för reklam har blivit högre. Det viktiga är ju också att reklamen ser bra ut, och det tycker jag att den gör. Hade reklamen kännts töntig hade det ju varit annorlunda. Men det låg knappast i MQ:s intresse, de använder ju mig och de andra mer okända artisterna för att göra MQ hippare och ungdomligare och nå en ny målgrupp.

Hur kändes stylingen?
– Det var ju en grej som kunde blivit problematisk, jag var ju inte så sugen på att bära deras streetwearplagg. Men det blev bra, vi körde på en mer intellektuell New York-look – nån som läser New Yorker och dricker väldigt mycket soja-latte. Det blev också nån bild med lite engelsk rävjakts-känsla. Det blev grymt, jag och stylisten ville precis samma sak. Det hade ju kännts väldigt typiskt om jag som dansmusikproducent hade stått i en luvtröja.

Hur klär du dig privat?
– Just nu är jag väldigt inspirerad av amerikanska hiphopkollektivet Dipset och av engelskt grime-mode. Samtidigt gillar jag även klassiskt herrmode. Ett märke som mixar streetwear och mer dressat bra är danska Wood Wood, som jag gillar mycket.

– Jag gillar är tall tees – gigantiska t-shirts som slutar vid knäna, och där ärmen slutar vid armbågen. Folk brukar fnysa åt det, och sen går de ändå och köper en översizad luvtröja på Monki. Det jag gillar med Dipset och grimestilen är att det är over the top. Jag gillar tanken att ”om jag vill ha på mig två kepsar samtidigt så har jag det” – även om jag knappast klär mig så extremt själv. Jag gillar även en den nyrika stilen – med Ralph Lauren-pikéer med jättelogos och tröjor med Armani över hela bröstet.

Är det svårt att nå ut brett och få folk att förstå vad du som producent gör?
– Ja, ibland är det svårt för folk att förstå att jag inte sjunger eller spelar gitarr, men är artist ändå.

Men sjunger du inte alls?
– När jag gör musik i vanliga fall jobbar jag med olika gästsångare, men i MQ-reklamen sjunger jag faktiskt själv – trots att jag inte har någon vidare sångröst. Det är mycket effekter på sången, så det blev skönt ändå.

Kocky i randigt.