Krönika: Hugo Rhenberg ångrar allt

”Non, je ne regrette rien”, knarrade Edith Piaf fram och fick miljontals fransmän att nicka instämmande. Det är förstås ren och skär dynga. Inte chansonen alltså, den är rätt catchy, men budskapet – bara psykopater och dumskallar är befriade från ånger. Ponera att du fick chansen att leva om ditt liv. Starta om från början, men den här gången med alla de kunskaper och erfarenheter du tillförskansat dig genom åren. Skulle du inte ta den möjligheten? Det tror jag de flesta vettiga människor skulle. 

Kanske inte vända upp och ner på allt, men definitivt göra små korrigeringar här och där. Vara mindre elak mot lillasystern. Mer uppmärksam på mattelektionerna. Våga berätta för tjejen du avståndsälskade hur du egentligen kände. Inte kliva in hos den där tatueraren på Kos och be om en tribal. Inte heller sätta sig bakom ratten i pappas Volvo efter att ha tömt två flaskor billigt vitt vin. 

Om jag fick leva om mitt liv skulle jag definitivt ha agerat annorlunda den gången min klasskamrat – under en skolresa till någon möglig småländsk by – klädde av sig naken, lade sig i min säng och bad mig förföra henne. Jag blev så skrämd av det sexuella i hennes handling att jag spelade ointresserad och gick därifrån. 27 år senare grämer jag mig fortfarande.  

Och apropå sex så skulle jag inte ha avstått från ett enda samlag av rädslan att det kunde leda till aids. Det hände faktiskt flera gånger. Jag inser att detta låter vansinnigt för någon född efter 1980, men hiv-skräckpropagandan var rejält uppskruvad på 80- och 90-talet, och ingen hade förklarat för mig att sexuellt oerfarna privatskoleflickor från Östermalm inte befann sig i högriskzonen.  

Jag skulle förmodligen dragit ner på livsstilsjournalistiken också, och försökt mig på mer seriöst skrivande. Som min gamla redaktionskollega Fredrik Backman, som bestämde sig för att sluta skriva ”så får du sexpack på en månad”-listor åt glansiga magasin och i stället knåpade ihop en historia om en tjurig gubbjävel som hette Ove. 

Om jag fick chansen att reboota livet skulle jag inte ha slutat med pianolektionerna vid 13 bara för att allt annat än tv-spel och onani – just då – kändes som slöseri med tid. Vid närmare eftertanke är det ganska mycket jag skulle ändrat på. Jag tror att revideringarna hade gjort mig både lyckligare och mer framgångsrik, såväl sexuellt som professionellt. 

Men allt detta är förstås bara teori. Det går ju inte att leva om sitt liv. Om man inte får en son, vill säga. Vilket jag har fått. För huruvida han ska ta pianolektioner, bli en tvåfotad fotbollsspelare, tala flytande mandarin, plugga på Handels, bli börs-vd, upptäcka världen, skriva bästsäljande romaner och lära sig att inte bränna sexuella möjligheter är åtminstone delvis upp till mig och hur jag väljer att fostra honom. 

Alla barnpsykologer är dock eniga om att föräldrar absolut inte bör använda sina barn till att rätta till allt som gick snett under deras egen uppväxt. Barn mår inte bra av den pressen. Så är det kanske, men han är min son – så jag gör vad fan jag vill.