Bernhard Wilhelm går inte att köpa för pengar
– Antingen hatar man eller så älskar man det jag gör. Det är naturligt, mitt arbete är aldrig neutralt.
Så beskriver Bernhard Wilhelm själv sitt skapande. Sedan starten 1999 har han också valt att gå sin egen väg, en väg som för tillfället fört honom till Sverige och Stockholm. På Allmänna Galleriet 925 ställer han tillsammans med konstnären Carsten Fock ut frukten av deras samarbete ”Black is also available in white”.
Manolo.se har träffat denne färggranne tyske kreatör som på gott och ont får samtida kollegor att blekna. Inte helt oväntat möter vi en designer som hyllar det individuella och vars ögon svartnar när svenska H&M kommer på tal. För dig som inte hört talas om mannen kan vi kort sammanfatta hans karriär med att den började som assisten till designers som Walter van Beirendonck, Alexander McQueen, Vivienne Westwood och Dirk Bikkembergs. Idag är han ett givet inslag under Paris modeveckor. Vissa anser att han är nästa Alexander McQueen, andra skulle inte bära hans kläder även om alternativet var en naken rumpa.
Hur kommer det sig att du började arbeta med mode från första början?
– Jag är ingen född designer. Jag lekte aldrig med Barbiedockor som liten. Jag var överhuvudtaget inte intresserad av det som var sött och vackert, utan lockades mer av spindlar och kräldjur än små lurviga varelser med stora ögon. Att jag kom i kontakt med modevärlden var av en slump. Jag tog en kurs i design för att några av mina vänner gjorde det. Av någon anledning fick jag högst betyg i klassen. Så jag tänkte, ok Bernhard där här verkar vara något du är bra på, kanske du skall fortsätta med det?
Du är tysk designer, baserad i Paris, utbildad i Antwerpen. Vilken betydelse har tyskland och tysk design för dig idag?
– Jag fick ju min första skolning i Tyskland. Det var där jag lärde mig hantverket, men du vill inte fastna som designer i tyskland. Samtida tyskt mode är fruktansvärt tråkigt. Det händer ingenting och det är deprimerande, titta bara på märken som Hugo Boss. Samtidigt beundrar jag den tyska traditionella klädkulturen. I vissa delar av Tyskland kan man fortfarande ta på sig sina Lederhosen och gå ned till den lokala puben. Det är ett skönt sätt att leva. Under mina dagar här i Sverige har jag hunnit se er folkdräkt och det är så lustigt, i Tyskland arbetar kläderna för att lyfta fram de kvinnliga formerna. Brösten trycks upp mot hakan och midjan är markerad. Ser man till er dräkt så är den fyrkantig och saknar former.
Utan att dra några direkta paralleller fortsätter han med att ge det allmänna omdömet av det svenska modet att vi är alldeles för försiktiga.
– Jag saknar det äventyrliga, ni borde våga sticka ut mer. Ni har så fantastiskt råmaterial i era kroppar och det borde utnyttjas bättre. Jag tror inte att jag har sett en tjock människa sedan jag kom hit.
Bernhards förkärlek till den tyska folkdräkten blev tydligt för omvärlden i och med visningen av vårkollektionen 2007. Här uppdaterar han den klassiska Hans & Greta kostymen och får den att smälta in i den egna versionen av getto style. Avantgarde eller enbart skitfult, åsikterna går isär.
Vad är det som driver dig som designer?
– Allt jag gör handlar om att ta ställning. Mitt arbete står för någonting och det finns alltid ett budskap. Naturligtvis är där också ett element av lekfullhet. Jag själv är inte så seriös, utan mer experimentell som person och man skall alltid utgå från sin personlighet när man skapar. En kollektion bygger på personlighet, vision och skaparglädje. Ju mer jag håller på, desto mer upptäcker jag att det finns att berätta. Att formulera budskap är essentiellt för det jag gör. Fanns det inget mer att berätta skulle jag inte längre vara designer, utan göra något där jag hade större frihet och tjänade mer pengar. Men jag är fortfarande idealistisk och jag gör fortfarande kläder.
Hur viktigt är då pengar för dig?
– Det är svårt att ta sig fram som ung designer idag. Man har ansvar för sina medarbetare och man måste producera i givna cykler. Egentligen är jag inte någon ansvarsfull person och skulle trivas mycket bättre om jag bara kunde skapa. Men det är så här branschen ser ut och det är ingen som kan undkomma det. Det är väldigt deprimerande egentligen.
Den sista meningen följas av ett skratt som får oss att förstå att livet inte är så hemskt som Bernhard får det att låta. Väl inne på ämnet och som svensk är det omöjligt att inte ställa frågan om H&M och vad han skulle göra om de erbjöd honom ett samarbete.
– Jag pratar aldrig om de stora kedjorna, nästa fråga!
Två sekunders tystnad följer av ett
– Jag är ingen Stella McCartney. Jag är inte så intresserad av pengar. Jag stödjer inte dessa kedjor och de intresserar mig inte. Jag skulle aldrig sälja min integritet för pengar. Jag skulle kunna tänka mig göra en konstinstallation åt dem. Det skulle kunna vara intressant. Jag skulle skapa ett konstverk som tog upp hur vår samtid kretsar kring dessa kedjor och den masskonsumtion som de står för. Jag skulle vara kritisk och mess it up, men jag skulle aldrig göra det för pengar. Jag vill inte stödja en konsumtion som enbart handlar om att köpa kläder för att sedan slänga bort dem två veckor senare. Dessutom tycker jag att de här stora kedjorna borde ta ett större ansvar vad gäller hur de skapar sina kläder och den dåliga smak de förmedlar. Jag har aldrig sett någon vara snygg i H&M kläder. Har du?
Frågan blir hängande i luften och jag känner hur jag börjar svettas i mina H&M byxor.
Vad är det som inspirerar dig idag?
– Det jag gör är alltid väldigt samtida och det tar upp skeenden som pågår just nu. Det kan vara på ett humoristiskt, ironiskt eller subtilt sätt. För tillfället inspireras jag av etniciteten bland invånarna i Paris förorter. Jag fascineras av ghetto boys och night people. Under skapandet av min senaste kollektion pågick upploppen i Paris och på något vis ville jag visa det vackra och estetiska i den aggression som rådde. Det är människorna i Paris utkant som håller stadens mode vid liv, inte de som lever i de ”trendigare” områdena. Den klassiska bilden av skönhet och glamour som sprids via modemagasin handlar alltid om att vara rik och bära märken. Jag är emot det. Jag försöker visa alternativ till den stereotypa bilden. Om du flyttar människorna från gettot och sätter dem i ett annat sammanhang kan de vara otroligt vackra och glamourösa.
Du är man, men din första kollektion var för kvinnor. Detta gör dig på inget sätt unik, varför tror du att det är så?
– Egentligen är skillnaderna mellan att skapa kläder för kvinnor och män oväsentliga när det kommer till att förmedla budskap. De fyller samma funktion, men ser man till marknaden så är den fyra gånger så stor för kvinnor som för män. Därför kommer kvinnan i första rum. Det är den verklighet vi lever i.
Du har sagt att du alltid kommer att känna tacksamhet mot japanerna för att det var de som efter din första kollektion, inte bara hyllade dig utan också köpte dina kläder. Vilken relation har du till japanerna idag?
– Jag älskar japanerna för att de vågar vara annorlunda. De vet hur man uttrycker sig genom sina kläder. Visste du att i Japan så är en av de stora trenderna idag att män köper kläder tillverkade för kvinnor? Jag beundrar dem för deras experimentlusta. De vågar sticka ut, samtidigt som de kan vara lite tomma i huvudet.
Bernhard lägger huvudet på sned och fyrar av ett finurligt leende. Han fortsätter sedan med att konstatera att det fortfarande är Japan som är den största marknaden för hans kläder och att de betyder väldigt mycket för honom.
Det blödande konstnärshjärtat som tyngs av allt ansvar, tillsammans med folkdräktsflörten, för tankarna till Yves Saint Laurent. En liknelse som den unge Bernhard fortfarande har att leva upp till. Han lekte aldrig med barbiedockor, men får något drömmande i blicken när Chanel kommer på tal. Han menar att allt han skapar har en innebörd och att han väjer för den klassiska bilden av glamour och status. Samtidigt som han älskar Mercedes logotyp. Motsägelsefull, fascinerande, men antagligen inte den designer som kommer att inspirera mig i höst. Vi får väl se om man kränger på sig ett par Lederhosen till våren.
