Bond söker fru
Ian Flemings klassiska agentkaraktär James Bond är möjligen en av de svåraste roller en manlig skådespelare kan uppleva. Inte för de scentekniska svårigheterna och än mindre för den djuplodande dialogen, utan för de oskrivna regler och förväntningar som kommer med rollen. Daniel Craig axlar den manliga ikonens rollfigur för första gången i Casino Royale och i ett slag har synen på den traditionella mannen förändrats.
När Craig först presenterades som den som skulle ta över Bondkostymen efter Pierce Brosnan lät reaktionerna inte vänta på sig. Bondfans världen över kampanjade för att Craig skulle bytas ut mot en snyggare, kaxigare och kanske framför allt manligare kollega. Craigs namn stod för förändring och när det handlar om att förändra mansidealet Bond ruckas de grundvalar på vilka mänskligheten vilar. Han sades vara rädd för höjder, tyckte illa om vapen och – hör och häpna – hade bara körkort för automatväxlade bilar.
(…)
Daniel Craig må bära upp sin smoking betydligt sämre än sina föregångare och har heller inga skönhetstävlingar på meritlistan, men är samtidigt befriande mänsklig. Han tillåts vara fåfäng, vilket nästan blir gulligt när han för första gången iklär sig en skräddarsydd smoking som den skarpa – och givetvis mycket vackra – följeslagerskan Vesper Lynd (Eva Green) försett honom med. Om Bond ska fortsätta representera det manliga idealet är det nödvändigt med förändring. Så fort den klassiska karaktären görs mer mänsklig blir filmen också djupare, vilket i ett slag utvidgar begreppet Bondrulle till något mer än bara actionfylld underhållning. Nya generationer kräver mer och är snabba att genomskåda sexism och förlegade ideal. Denna gång är det i viss mån överraskande, men till nästa film hoppas jag på mer. Den traditionella manligheten är hotad. Det finns hopp om mänskligheten.
