Du väljer vad du ser

Krönika: Om en bild säger mer än tusen ord, motsvarar korten där jag finns med ett uppslagsverk över hur man gör för att förstöra ett i övrigt fint fotografi. Det är lustigt, jag ser mig själv i spegeln varje dag och det är sällan jag skäms. Jag har aldrig varit killen som får telefonnummer kastade efter sig på krogen, men jag har heller aldrig behövt tvinga mig på någon. Så hur kommer det sig att det i album efter album är Quasimodos bror som står och håller om min tjej, dricker öl med mina vänner och slappar i min hängmatta? Den unga man jag ser på korten bor inte ens granne med den bild som jag har av mig själv. Är det så att jag är en ful rackare med talang för att missa det uppenbara? Vad skulle annars kunna förklara varför ett ”Kodak moment” för alltid kommer att betyda att jag inte är med på bilden?

Jag vill inte göra det här till en större sak än vad det är, vilket jag naturligtvis redan gjort genom att skriva om det, men det går inte att komma ifrån att utseende spelar roll. Och det måste väl ses som en universell sanning att det inte är kul att vara ful. Vi gör ju alla vårt bästa för att se bra ut. Klär upp och ned oss för att imponera på vår omgivning. Jag vill inte tänka på hur mycket tid jag lagt ned på att polera min egen yta. Att då ständigt få små fyrkantiga bevis på att det varken gjorde till eller från, är lika upplyftande som att få höra ”det är inte dig det är fel på, det är mig” när flickvännen väljer att göra slut. Extra påtagligt blir det såhär i sommartider då semestern ska återupplevas med hjälp av kameran. Att se min fula nuna på parad genom hundratals foton (visst är det så att jag med digitalkamerans hjälp kan ta så många kort att jag till slut fångas på en acceptabel bild, men den skit jag måste vada genom för att ta mig dit gör att det sällan är vät det) får mig att vilja sätta mig i ett mörkt hörn och klunka T-röd.

Tyvärr är det inte bara kameran som envisas med att sticka nålar i min självbild. En sommar för några år sedan när jag var på semester betalde jag i ett svagt ögonblick en karikatyrtecknare 200 kronor för att föreviga min ungdom. Uppflugen på en pall kunde jag se hur glada turister strömmade förbi ned mot hamnen medan femtioöreskonstnären lät mitt ansikte få nya dimensioner på pappret. En svensk familj hade inte allt för bråttom och valde att stanna för att se det färdiga resultatet. Eftersom de inte varit med när vi började och jag själv satt i tyst koncentration, hade de ingen aning om att jag var svensk. Deras dialog blev därefter.

Flickan – Pappa, kolla vad bra det blir.
Pappan – Ja, han är verkligen duktig.
Mamman – Ja, men så har ju pojken också ett tacksamt utseende för skämtteckningar.

”Ett tacksamt utseende för skämtteckningar” – Den kommentaren tillsammans med de bilder som finns på mig, utgör tunga argument för varför jag borde vara tacksam för varje dag som min flickvän inte kisar med ögonen när vi är i samma rum. Men jag känner mig ju inte ful. Och frågan är väl vem som tar skada av att jag tror överdrivet gott om mig själv. Vad spelar det för roll att bevisen pekar åt ett helt annat håll, vad säger att jag inte kan bestämma mig för att vara en snygg kille och leva därefter? Världen tar form i betraktarens ögon och det är upp till mig att välja vad jag ser. En sak är säker, mitt liv kommer inte att bli roligare för att jag låter fotografierna vara sanningen. Istället borde jag helt enkelt sluta kolla på dem och dansa vidare i livet som den åtråvärde kille jag är i mitt huvud. Så får det bli.