Effortless British

Jag älskar brittiskt mode. En kärlek jag i år delar med valfritt svenskt modeuppslag. Aldrig förr tycks det ha frossats så i tweed och brogues som denna säsong. Även om det självklart är glädjande att allt fler får upp ögonen för en väldigt vacker stil finns det ett stort problem med rapporteringen kring brittiskt mode. Den innehåller alldeles för mycket yta och för lite känsla.

Fantaster av anglofilt mode utvecklar gärna skoskav för att gå in randsydda skor och svettas i något för varma tweedkavajer. I hög utsträckning definierar det precis vad brittiskt mode handlar om, nämligen gedigen känsla. En stil som är förenad med funktion. Och regn.

Tyvärr är genuiniteten på väg att försvinna ur speglingen av denna stil. Istället för att se till själen porträtteras brittiskt herrmode ofta som en karikatyr. Inte sällan är modebilderna skapade efter en standardmall med en Land Rover, brittisk fågelhundar, ett gäng ynglingar i tweedkostymer och färgglada strumpor fotade framför en herrgård. Ofta är kläderna så skruvat excentriska att de blir omöjliga att bära. Om du inte heter Bertie Wooster och lever på den brittiska landsbygden. 1920.

Även om jag älskar det ärkeanglofila modet som förekommer i exempelvis Jeeves & Wooster så är jag väl medveten om att vi lever i en helt annan tid. Det går inte att kopiera denna stil rakt av utan att resultatet blir just en medioker parodi. Men framförallt är det en stil där det inte går att kompromissa genom enkla genvägar.

Vi svenskar är väldigt duktiga att se mode ur ett snävt trendperspektiv. Om det någon gång blir extra påtagligt är det när brittiskt mode porträtteras. Att förpacka brittiskt stil i ”höstens hetaste modemåsten” är att endast se till ytan. Lika lite som brittiskt mode är något nästa säsong kommer att försvinna, är det en stil som endast går att betrakta till ytan. Det är en stil som kräver hängivenhet.

Men det som kanske främst är bekymmersamt med rapporteringen av detta mode är att den i så hög utsträckning saknar förankring i modern brittisk stil. Modejournalister skriver gärna om hur utpräglade catwalkmärken som Marc Jacobs eller Dolce & Gabbana tolkar sinnebilden av den brittiska dandyn, men glömmer bort hur inhemska märken som Kilgour och Aquascutum definierar modern brittisk stil utifrån sitt historiska arv. Det är ju knappast för att de står för en konservativ stil som Savile Row-skräddaren Norton & Sons samarbetar med Kim Jones och Rag & Bone. För även om vi älskar nedanstående chaps så är det viktigt att blicka framåt.

Bild: Carlo Brandelli, kreativ chef Kilgour.