Fashion Babylon, kan det vara något?

För femton år sedan landade American Psycho på bokdiskarna. Då var jag 11 år gammal och lite för ung för att dras med i den allmänna hysterin. Först några år senare när jag hörde att Leonardo DiCaprio var påtänkt för rollen som psykopatisk finanssnobb i filmatiseringen av nämnda bestseller, väcktes mitt intresse. Idag är mitt bestående minne från sträckläsningen som följde hur jag fick kämpa mig igenom de sista hundra sidorna med gallan i halsen. Det är fantastiskt att en historia med så många obehagligt detaljerade beskrivningar av tortyr främst omnämns i samband med visitkortsdiskussioner. Ond, bråd och riktigt äcklig död serveras nu för tiden från så många håll att det upphört att uppröra. Intelligenta och moderna utläggningar om manliga statussymboler är dessvärre en bristvara, varför American Psycho än idag får stå som given referens när man diskuterar manligt mode i litteratur.

Jag vet inte om det är så mycket lättare att vara tjej. Visst är utbudet oändligt mycket större, men frågan är hur välskrivna böckerna varit. I och med att ”Djävulen bär Prada” formligen exploderat i media blev det i alla fall tydligt att det här finns en marknad att mätta. Så här sitter jag nu med ett utläst exemplar av det senaste tillskottet till genren;Fashion Babylon. Frågan jag ställde mig själv innan läsningen var om detta var något för Manolos manliga läsare och som ni säkert redan listat ut följer svaret nedan.

Fashion Babylon är skriven av Imogen Edwards Jones & Anonymous, med en viss betoning på de anonyma författarna. Det är de som bidragit med det stoff som binder boken samman och det är de som skall skänka trovärdighet åt skildringen. Enligt Imogen är dessa anonyma källor människor från modevärldens innersta krets. Det flärdfulla/ dekadenta liv vi får ta del av är således autentiskt. Och jag köper det. Kanske inte skrönorna om hur modeller använder samma medel runt ögonen som vanligt folk använder för att få kapillärerna i stjärten att dra ihop sig, om hur Marc Jacobs varit så gravt nedgången under sin tid på Louis Vuitton att medarbetarna tvingats dölja honom under högar av kläder när bolagets VD gjorde entré, eller bilden av en industri där ingen rygg står dig närmare än att du kan köra kniven i den. Jo föresten, jag köper det också, men framförallt är det skildringen av hur en kollektion blir till som känns äkta.

Genom boken får vi under ett halvår följa en ung modeskare i hennes strävan efter det stora genombrottet (eller egentligen drömmen om att bli uppköpt). Boken fungerar som ett uppslagsverk med affärsfakta om modeindustrin och en sammanställning av de senaste tio årens modeskvaller. Kvinnan och människorna i hennes omgivning står som arketyper för industrin i stort och ger liv till uppslagsverket. Låter ganska spännande, eller hur? Dessvärre saknar gestaltningarna vi tar del av all form av nyans. Nog måste människorna vi möter ha något mer i huvudet än knark och skvaller. Eller är det så att så fort man öppnat dörren till modevärlden försvinner all form av personlig komplexitet?

Trots detta roar boken stundvis. Den ena sjukare historien än den andra återges i ett aldrig sinande flöde. Men allt för ofta nöjer sig författarinnan med en uppstapling av ”fakta” där handlingen förminskas till en obetydlig ursäkt för att få leverera snaskigheter. Sammantaget är det en bok som borde vara mycket mer. Hade Imogen höjt ambitionsnivån över fotknölarna kanske suttit med en berättelse där man använt all denna insider information som ett medel för att berika gestaltningen av det liv vi alla är så otroligt fascinerade av. Nu skulle man istället kunna döpa boken till ”Snabba Cash”, för jag antar att det är vad som ramlar in på fröken Edwars-Jones bankkonto. Om du skall bidra till dollarregnet? Jag hade viss behållning av boken därför att jag efter att jag börjat här på Manolo.se utvecklat ett ohälsosamt stort intresse för industrin i stort. Har du inte ett sådant intresse tycker jag att du skall vänta på att flickvännen eller tjejkompisen lagt ut pengarna. Tills dess kan du ju alltid läsa om American Psycho.