Gästkrönika: Rakade skallar här för att stanna

Det är de små ögonblicken som blir stora.
För det är aldrig när du har bestämt dig för att inte bli fet som du inte blir det. Det är aldrig när du börjar pensionsspara som du blir rik.
Till denna regel finns förstås ett undantag:
Håret.

Den dag man bestämmer sig kan det vara för gott.
Om man som jag börjar tappa håret i sextonårsåldern – tungt ärftligt belastad – vet man vad som gäller från början.

Det kom alltså knappast som någon chock. Jag har sett mina förfäder bli skalliga framifrån vid tidig ålder så länge som det funnits porträtt.

Detta var 1991. Kriget hade börjat. Snabbt gick jag till offensiv och permanentade mig, bara för att ha varit med om det. (Det sägs att jag på ett lite olyckligt sätt liknade Steve i Beverly Hills. Ni vet, den lätt nördige långe killen som i dag är mest känd för att ha skrivit ett förord till en av Filip & Fredriks böcker.)

Jag klippte mig snart mycket kort. Sedan ännu kortare. Och vid 24 rakade jag slutligen av rubbet. Jag borde givetvis ha gjort det två-tre år tidigare. Århundraden av genetisk förfining har ju gett alla Ekströmar i min släktgren mycket jämnt rundade huvuden. Lätta att raka. Lätta att passa ihop med glasögon eller andra accessoarer.

Den avgörande händelsen var en maskerad år 2000 på våren.
”Du kan vara ett ägg”, sa en treåring jag känner med barnets brutala uppriktighet.
En lysande idé. Jag gick direkt ut i badrummet och löddrade in hela huvudet minus ögonfransar och ögonbryn och rakade mig försiktigt. Treåringen tittade storögt.
Sedan bidrog han med att måla mitt huvud till påskägg.
Nästa dag såg jag ingen anledning att gå tillbaka. Det var ju uppenbart att jag hade bytt till något bättre.
Men åren som har gått sedan dess har ändå medfört nya insikter. Tekniken har slipats. Trimmers har förbrukats. Inget slår en bra trebladig hyvel – förutsatt att man vet var fontanellerna är dåligt sammanväxta. Man. Vill. Inte. Karva. Sig. I. Huvet. Kom ihåg det.

Det gör också en annan regel aktuell:
Man rakar sig bara samma morgon när man ska på oviktiga möten.
Annars är det kvällen före som gäller. Småskav läker nämligen under natten. Ymnigt blödande stressframkallade Fight Club-mässiga snitt som gör svålen till slaktavfall gör det inte. Särskilt inte om man sätter en liten bit toalettpapper på, för att stoppa blödningen, vilket för övrigt kan vara läkarvetenskapens sämsta idé på hela det senaste seklet.

Tiden då vi som tidigt blir skalliga sparar delar av vårt hår, kammar över, fixar till, fluffar upp – den tiden är förbi. De rakade skallarna har kommit för att stanna.

Andreas Ekström

* * *

Andreas fem huvudrakningsregler:
1. Raka dig ofta! Kort stubb är lättare att ta av än en lång.
2. Hitta din metod! En trimmer tar aldrig lika nära som en hyvel.
3. Raka dig på kvällen! Rodnader måste få en chans att lägga sig samtidigt som du gör det.
4. Efterkontrollera ALLTID med spegel! Man kan lätt missa en fläck, och det är inte säkert att man känner den med fingrarna.
5. Efterbehandla med enkel fuktkräm då och då! Behövs inte varje gång, men slarva inte med det. Särskilt inte på vintern.

Andreas Ekström är journalist på Sydsvenskan och även känd på internet som Hemliga pappan. Boken med samma namn, en samling berättelser om det första året som pappa till en liten dotter, finns nu via Adlibris och Bokus och alla andra ställen som säljer böcker.