Jakten på det moderna hantverket

Ofta framställs hantverk som ett kulturhistoriskt projekt. Tillverkare
skryter om att ha använt samma produktionsmetoder i 250 år där detaljer skall
sys för hand bara för att de så gjorts i alla tider.  Jag har aldrig varit något större fan av ordet
tradition. För mig klingar det grönmossiga heltäckningsmattor och inrökta chesterfieldsoffor.
Jag börjar tycka att hela den här konservativa herrklubbsvurmen som dominerar
många stilbloggar och forum känns grymt tröttsam.  

Ändå skall jag villigt erkänna att jag går igång på
svartvita bilder av knapphål eller kavajaxlar som sys för hand.  Jag älskar att det faktum att Biella-väveriet
Carlo Barbera likt vin lagrar sin råull i källare för att ge ullen rätta
egenskaper innan det spinns till garn eller att skotillverkare som Edward Green
och John Lobb skär ut sina skor för hand för att garantera att endast de bästa
delarna av läderhuden används. Men för mig speglar det snarare hängivenhet och
omtanke till produkten än bevarande av traditioner.

För bra design, oavsett om det rör sig om en skräddarsydd
kavaj eller teknisk sportjacka, handlar om att gå steget längre.  Det handlar om att ifrågasätta den utbredda
inställningen till tillverkning av kläder som något banalt för att istället få
varje liten söm att kännas genomtänkt.

Det kanske tydligaste exemplet på detta var när jag i
torsdags stannade till utanför Norton & Sons skyltfönster på Savile Row i
London. Fönstret bestod av endast en skyltdocka med en dubbelknäppt kavaj på
samt ett par läderstövlar.  Det som slog
mig var enkel- och tidlösheten som stod i klar kontrast till många av de andra Savile
Row-skräddarnas mer klassiskt skyltade fönster med uppstoppade fåglar,
tygrullar och skräddarsaxar.  Känslan var
modern, men långt ifrån trendigt. Det var inte en kamp mellan gammalt och nytt
utan en tydlig strävan efter perfektion. Där någonstans insåg jag också
innebörden av riktigt bra hantverk.