Klockarmband del 1

Förlagan till armbandsuret uppstod i början av nittonhundratalet. Krig, skyttegravar och elände gjorde det klassiska fickuret lika otympligt som svårläst.  Genom lödning försågs fickuret med öglor som en skinnrem kunde träs genom, vilket därmed gjorde att klockan kunde bäras på armen istället för i fickan. Något som visade sig lika praktiskt för skyttegravssoldater som flygare. Vanligen tillskrivs upptäckten Alberto Santos-Dumont, som lät sig vän Louis Cartier tillverkade en klocka åt sig själv. Från att ha haft fasta, lödda bandbyglar som bandet träs genom (på samma sätt som många militärklockor haft det än idag) var nästa steg att på samma sätt ha fasta byglar eller stift som bandet helt enkelt fästes på genom att sys (något som till exempel tidiga Paneraiklockor hade) eller nitas ihop (som många flygarklockor har som signum än idag).

Utvecklingen tog fart i samband med att det fjädrande bandstiftet tog plats på marknaden och det plötsligen var mindre krångligt att byta band. Kostymklockorna fick tunna, eleganta band i fint skinn medan sportigare pjäser, som Rolex ”Bubbleback”, inte sällan syntes på svinskinnsband av den typ som man ofta ser i handskar. Med tiden började stilarna spreta mer och inte minst på de från femtiotalet och framåt populära klockorna med racingtema (och -bruk, naturligtvis) var det inte ovanligt att klockorna redan från fabrik kom med speciella perforerade band (för att lufta lite härligt, precis som bilhandskar) som än idag är populära accessoarer till klockor som doftar racingbensin. Vanliga exempel var Heuers olika modeller och Omega Speedmaster, som alla idag finns med moderniserade varianter som alternativ. Bland de få som rör sig snabbare än racerförare finns stridspiloter och från trettiotalet var det inte ovanligt att deras klockor utrustades med ett tredelat band – två delar som ser ut som ett vanligt, men även en tredje del som läggs bakom boetten för att isolera klockan från handleden (eftersom klockan både kan bli väldigt kall och om det vill sig riktigt illa väldigt varm i en cockpit…). Stilen, som att kallas Bund eftersom tyska Bundeswehr hade för vana att utrusta en stor del av sina tjänsteklockor med modellen, kom att populariseras ordentligt under sjuttiotalet som en tidstypisk accessoar.

Den första riktiga trenden grundad inte huvudsakligen i funktion utan stil (efter sjuttiotalets vurm för stora, tredelade band) var när det återuppståndna Breitling under det sena åttiotalet hade dåtidens it-klocka med sin Chronomat som förut sin knubbiga boett (och inte sällan en vinröd, buteljgrön eller mörkblå tavla) charmade publiken med den stil på band som sedemera blivit känd som just Breitlingband – sportiga skinnband med tydliga sömmar och inte minst en ordentlig stoppning, precis som ett par schyssta kängor karakteristiskt stela till en början men med användning otroligt mjuka och bekväma. Stilen är kvar än idag och fortfarande synonym med Breitlings klockor.

På nittiotalet kom storklocktrenden och med det Panerai – ett märke som mer än något annat betytt gyllene tider för företag och hantverkare som tillverkar klockarmband, inte minst i den högre skalan och prisklassen. Paneristis älskar sina klockor och sina band, till den grad att det inte är ovanligt att samlingarna av band överstiget värdet på (de inte alltför billiga…) klockorna och i spåret av denna fascination har det uppstått en industri av uppemot hundra mikrotillverkare av band just till Panerai. Det som skiljer den här subkulturen i klocksamlandet från resten är inte bara den märkestypiska stilen men också den nästan maniska jakten på gammalt skinn – för att få samma vintagestuk på remmarna som de ursprungliga Paneraiklockorna från trettio- och fyrtiotalet är det många som satsar på att försöka hitta gamla väskor, skor och inte minst militära utrustningsdetaljer (som gamla ränslar, selar och bälten) som grund till replikor av gamla band.

Den här fascinationen för gammalt skinn (eller skinn som behandlats för att se gammalt ut…) och rudimentära konstruktioner har spritt sig till samlare av inte minst vintage Rolex, där man efter italienarnas fascination för NATO-band (som vi återkommer till) även har börjat titta på band i en tydlig vintagestil som likt en okonstruerad kavaj saknar uppbyggnad och förfining enligt traditionella värden och istället bjuder på en mjukare och lite mer casual approach, allt för att ”dressa ner” en klocka på ett elegant sätt. Den här typen av band är tillgängligt både i gammalt skinn, mocka och framförallt i Manolofavoriten cordovan, ett skinn som mer och mer finner användning i klockbranschen; tyska Nomos har länge använt det till sina diskreta klockor, kända skobutiken Leffot har tagit fram en linje klockarmband i Horween-cordovan och när Jaeger-LeCoultre nyligen firade Reverso var det bland annat med två årliga (2011 och 2012) specialutgåvor med trettiotalsstyling och band i cordovan av polostövelmakarmästarna från Casa Fagliano.