Klockarmband del 5 – Textil

Som så många andra utvecklingar i klockvärlden har det ändamålsenliga varit drivande och i fallet med bruk av armband i textil har naturligtvis krig, elände och militärer spelat stor roll. Från andra världskriget och framåt, då såväl amerikanska som brittiska militärklockor var utrustade med grova canvasband, har militära klockor mer eller mindre som standard utrustats med tygband, företrädelsevis i nylon. Från början tog man vad som fanns och både amerikanska och tyska dykarur var mer eller mindre standardutrustade med spännband under många år, men den första riktiga standarden dök upp under 60-talet och har levt kvar – den modell som vi idag känner som NATO- eller G10-band utformades av brittiska Ministry of Defense som ett endelat nylonarmband med en extra flärp för att dels inte kunnat ramla av om ett bandstift går av men även inte kunna åka av bandet. Modellen, som ursprungligen bara kom i den blågrå Admiralty Grey, var standardutrustning på två av världens mest populära samlarklockor; Omega Seamaster 300 och Rolex Submariner ”MilSub”, precis som dess efterföljare från CWC. En senare variant är de s.k. Zulu/Rhino/Waterbourne-banden som är extra långa, kraftiga och gjorda för professionella dykare, som behöver sätta klockor och instrument utanpå torrdräkten.

På andra sidan Atlanten tog NASA fram en modell med ett enda syfte – att sitta på astronauternas armar vid rymdfärder och -promenader. För ändamålet tog man fram en modell i grövre nylonväv och kardborreband, som precis som NATO-bandet i ett stycke för att kunna hålla fast klockan även om ett bandstift går av och med extralängd för att kunna bäras både på en naken handled och utanpå den bulliga rymddräkten. Banden, likt NATO-modellen praktisk även på jorden, nytillverkas i ett  par olika utföranden och varianter av Carl Evans (känd som GasGasBones på internet) för klart rimliga pengar.

Siden är inte kanske inte det vanligaste materialet i klockarmband men förekommer i två rätt olika utföranden – som en del en mycket elegant och konventionellt konstruerad typ av band som oftast återfinns på damklockor i de högre prisklasserna men kanske oftast som den en del av den klassiska preppyuniformen genom färgglatt randiga band som sålts genom institutioner som J.Press, Brooks Brothers och Ralph Lauren (och som ofta används för att påvisa tillhörighet och sympatier). I Storbritannien finns en liknande tradition från skolor, regementen och föreningar som alla har egna varianter av NATO-/G10-banden och som gjorts odödligt genom att Sean Connery bar en Submariner på ett randigt band i Goldfinger. Numera har trenden med färgglada NATO-band exploderat och finns att köpa överallt både i butiker och på nätet (ingen nämnd, ingen glömd – och det gäller även i kommentarsfältet), vilket man kan tacka framförallt de påfågliga italienska Rolexsamlarna för. Beviset för trenden kan sägas vara sättet som tygbanden på allvar erbjuds av klocktillverkarna, från enklare och billigare som svenska Daniel Wellington och amerikanska Timex till premiumtillverkare som Tudor.