Klockmaterial: guld

Guld i klockor är ingen nyhet – så länge det funnits klockor
har det funnits guldklockor, som ett tecken på smak, klass, rikedom och
exklusivitet. Materialet har en kompakt tyngd, en färg (som man inte alltid
ser…) och en lyster som är svår att missta för något annat och många älskar
den högt. I Sverige har vi inte riktigt det kärlek till guldet som många andra
har, dels på grund av vår traditionellt lite mindre toleranta syn på att
”pynta” sig men även för att guldet ser allra bäst ut på någon lite mörkare än
en rågblond. En och annan förtjänstklocka har förstås letat sig ut i landet,
men på det stora hela är det framförallt på herrar ganska ont om guld – det
intygas från alla jag talat med att vårt land är intresserade av två saker;
stål och sport. Kombinationen gör att mycket intressant faller bort, då det
traditionellt varit så att många av de ”finare” tillverkarna praktiskt
visserligen haft ett urval av olika färger/metaller på sina klockor, men där
gulguld varit den enklaste/billigaste. Dit kan bl.a. ”treenigheten”, Piaget och
Lange räknas; företag med en rätt konservativ hållning på hur klockor ska se
ut, riktade mot en rätt konservativ publik. Piaget ryktas ju en gång ha nobbat
Gerald Genta när han föreslog det som senare blev Nautilus för företaget med
ett ”Monsieur Genta – Piaget gör inte stålklockor”.

Den mest klassiska guldvarianten är gulguldet – vare sig det
är i 18 eller 14 karat (eller i britternas niokaratiga kattguld). Färgen är så
nära guldets naturliga som möjligt, och har traditionellt sett varit storsäljaren
och den mest typiska färgen. I såväl dressade som sportiga klockor är det
fortfarande det naturliga valet, och även om det inte uppskattas av alla är det
likväl den tydligaste och snabbaste markören för high life, pengar att bränna
och oblyghet. När den designades i mitten av sextiotalet var Rolex King Midas
tänkt som en rikigt Las Vegasig skrytpjäs och konceptuerades som världens
tyngsta guldklocka. Den blev faktiskt det också, och kostade till slut nästan
dubbelt så mycket som den inte helt gratis kusinen Day-Date.

Den raka motsatsen till det självklara och tydliga gulguldet
är vitguld, en legering som med bland annat palladium gör att guldet nästan
blir vitt (om än med lite gul, brun och grå ton) vilket gör att man skulle
kunnat förväxla den med stål (om det inte var för tyngden och lystern).
Traditionellt pläteras vitguld med rodium för att ge en blank, vit yta men
numera används även ofta vitguldet ”rått”. 
De ovannämnda finmärkena är flitiga användare av vitguld för kräsna
kunder som inte vill synas alltför mycket; för många erbjuder vitguldet det
bästa av två världar – det flyger diskret under radarn och kan enkelt misstas
för stål, men imponerar likväl på ”rätt” människor (eftersom vitguldsklockor
nästan utan undantag är modeller som inte finns i stål); ett bra exempel är
lövtunna Piaget Altiplano.

Det senaste decenniets med hypade guldlegering/-färg är
tvivelsutan roséguldet. Det har synts hos alla märken, från eleganta modeller
till de brötigaste sportfusionmodellerna, och har till och med fått
konservativa Rolex att ta fram en egen legering (kallad Everose och rysligt
snygg). Roseguldet innehåller mer koppar (men fortfarande en del silver) än
gulguld och får därmed en rödare ton som inte minst framträder snyggt med
ordentliga borstningar som bryter ljuset. Roséguld finns att finna i en av
marknadens mest underbart oxymorona klockor – den lättningsfrästa guldsportisen
Spidolite från danska Linde Werdelin. Naturligtvis i sig en gimmick lånad från
den bruksigare titanmodellen innebär det ironiska i en bantad guldsportklocka
klockan både humor och ambition.

Storebror till roséguldet är det röda guldet eller som man
ofta kallat det ryskt (eller turkiskt, i Centraleuropa) guld. Här är det i
praktiken bara koppar vid sidan av rent guld i legeringen och färgen är
djupare, mörkare och rödare – lite liknande den patina som även gulguld får av
tiden. Rödguld är klart vanligare på äldre klockor (inte minst sådana gjorda
för eller i södra Europa) och har de senaste åren fått hård konkurrens från det
rosa, men finns fortfarande kvar hos vissa märken. Ett bra exempel är IWC som
valt att ha rödguld i Aquatimerlinjens flaggskepp med den egna 89361-kalibern,
en superläcker sportklocka där den djupa guldfärgen kontrasterar vackert mot
gummibandet.

Det pågår hela tiden en tävling mellan klocktillverkarna att
presentera en egen, bättre legering som konkurrensfördel/differentiering och
det laboreras friskt i gjuterierna. Förra året presenterade Omega en annan
legeringen i det röda fältet, nämligen orange guld. I praktiken är det orange
guldet rödguld med lite platina, och används exklusivt i Constellation-seriens
Double Eagle-kronograf.

Oftast ser man guldklockor i enbart en legering – det är
ytterst sällsynt att se kombinationer (liknande ex guld/stålklockor), men några
avancerade exempel finns. Dels finns det äldre fickur med filigrana boetter med
fem-sex olika färger av guld, men mest känd (och bespottad) är sannolikt Rolex
Day-Date Tridor, som likt namnet antyder består av tre olika sorters guld
(gult, vitt och rosa).   Inget för den
blyge och fattige, kan man sammanfatta med.