Klockvärldens 25 klockklassiker – Breitling Navitimer

Navitimer har sin grund i föregångaren(och även
efterträdaren, men vi kommer till det…) Chronomat, som var en av de första
klockorna med vridbara logaritmiska skalor. En lösning som hjälpte både
ingenjörer som affärsmän att göra beräkningar direkt på handleden och dessutom
bjöd på en tidtagningsfunktion. Under det tidiga femtiotalet vidareutvecklade
Flygentusiasten Willy Breitling temat med en modell specifikt för piloter,
vilken rymde tre skalor som hämtades direkt från piloters klassiska
E6B-räknesnurra och som skapades av matematikern Marcel Robert. Funktioner som
visade sig vara nyttiga var integrationen av tidtagningen i beräkningarna, de
olika enhetsskalorna och det stora formatet som underlättade avläsningen av de
inte alltför stora siffrorna.

Experterna bråkar om hur det egentligen ligger till – men
klart är att Navitimer designades antingen av, för eller i samarbete med
intresseföreningen AOPA (Aircraft Owners and Pilots Association) som snabbt
adopterade den som sin officiella klocka vilket gjorde att föreningens logotype
fick pryda tavlan och att klockan kunde köpas genom AOPA:s stora nätverk.
Navitimer var när den släpptes 1952 en ny typ av klocka, som till skillnad från
de äldre typerna som framförallt riktade sig till militärflygare (som B-Uhr och
Mark 11), inte bara var inriktad på avläsbarhet och tålighet utan även
funktionalitet utanför själva tidsvisningen med möjlighet att beräkna tider,
hastigheter, avstånd, klättrings- samt sjunkhastighet, bränsleförbrukning och
mycket annat. Det var inte dock inte bara klockorna på piloternas handleder som
cementerade Breitlings rykte som hovleverantör till flygbranschen – den schweiziska
klocktillverkaren var även praktiskt taget dominerade på intrumentur för
cockpit med kunder som bland annat Boeing, Lockheed och Douglas.

Den första stora förändringen (och PR-ögonblicket) för Navitimer var 1961. Amerikanen Scott Carpenter, som tidigare varit pilot i Koreakriget och använt just Navitimer, var uttagen som astronaut i Mercuryprogrammet och kontaktade Breitling med en förfrågan om att skapa en Navitimer med 24-timmarsvisning (det där med dag och natt i rymden…). Modellen, som döptes till Cosmonaute, hängde med Carpenter upp i rymden den 24:e maj 1962 och efter fem timmars flygning landade han i mexikanska golfen och dränkte klockan som inte var vattentät för fem öre. Första kronografen i rymden var ett faktum vilket Breitling inte var sena att utnyttja i marknadsföringen.  Konstruktionen som kräver ett mellanrum mellan boett och glas för att skalan på insidan ska kunna rotera gjorde dock att vatten lätt läckte in i urverket och klockan föll tidigt bort i Apolloprogrammets tester där Speedmaster som bekant segrade…

Slutet av sextiotalet innebar revolutionära rörelser runt om i världen med rymdkapplöpning mellan de fredsälskande socialistiska rådsrepublikernas förbund och de onda amerikanska imperialisterna, långhåriga studenter som slogs med konstaplar i lågskor och rock’n’roll. I klockbranschen började det tisslas och tasslas om batteridrivna klockor, vilket enligt schweizarna var rent trams. Mellan konsortiet ”Projekt 99” (Dubois-Depraz/Buren/Hamilton/Heuer/Breitling) och Zenith rasade (med Seiko som dark horse på sin kant) en furiös kamp om vem som kunde vara först med en automatisk kronograf. Fortfarande grälas det om vem som egentligen var först; Zenith visade på en liten presskonferens i januari 1969 upp förserievarianter av ett ”riktigt” integrerat verk – medan Heuer och Breitling var först ut på marknaden med sin modulvariant där ett mikrorotorverk från Buren hade fått en extra kronografmodul. I Breitlings fall var det en uppdatering av Navitimern; Chrono-Matic, som fick det nya verket kallat kaliber 11 och därmed den speciella estetiken med kronan på vänstersidan och kronografknapparna på högersidan. Boetten hade tagits fram redan året innan som en naturlig fortsättning på Navitimerserien (till och med lite vattentät…) men fick sitt riktiga genombrott med det nya automatverket.

Som sagt var detta en tid när quartzklockorna gjorde sitt intåg. I sin kamp att inte tappa greppet om marknaden släppte Breitling både LED- och LCD-digitalare i Navitimerserien (som båda idag är kultmodeller), men var till sist tvungna att kasta in handduken i slutet av sjuttiotalet och såldes till affärsmannen och flygentusiasten Ernest Schneider som redde upp och startade om företaget (och vars son numera leder det). I början av åttiotalet släpptes pilotklockor med quartzverk som kombinerade digital och analog visning och i mitten av samma årtioende kom den modell som kanske mer än någon annan är typisk för sent åttio- och nittiotalet – Chronomat. Den nya Chronomat som utvecklades i samarbete med bland annat italienska flygvapnets uppvisningsteam Frecce Tricolori hade förutom namnet praktiskt taget inget med föregångaren att göra, men blev en monstersuccé som maskulin, robust klocka med ETAs 7750-verk. Än idag ses den på många handleder, inte minst i det fulsnygga och tidstypiska tvåtonsutförandet med tavla samt band i matchande färg. 1986 återlanserades Navitimer som ett led i att återta engagemang och intresse för mekaniska klockor efter quartzrevolutionen. Modellen fanns både med Lemania-baserade manuella och automatiska ETA-verk innan Breitling 2010 presenterade en LE-Navitimer med det husegna B01-verket som från och med 2011 är en reguljär produkt i sortimentet.