Krönika: Ge mig ett leende

Det är varmt, när jag skriver de här raderna har vi i Sverige den högsta temperaturen i hela Europa. Stockholm är inget undantag. Här får solens vassa strålar de svarta plåttaken att glittra. Gatorna luktar svettig asfalt och flyttfåglarna undrar om de kommit rätt. Man tycker att det borde vara tillräckligt för att tina upp de frusna människorna. Staden har förvandlats till ett sommarland som inte tar betalt. Dag som natt kan vi leka i det fria, sänka ned oss i vattnet kring lunch och svepa i oss andra kemiska föreningar vid midnatt. Trots det ler stockholmaren inte. Han stressar istället fram med snipig mun och spänd blick. På min promenad till och från jobbet blir jag lika förvånad varje dag, varför ler du inte kära Stockholmare?

Det är konstigt. Jag känner väldigt många svenskar. Nästan alla jag känner är faktiskt svenskar och de är glada laxar hela bunten. Jag hittar dem aldrig långt ifrån ett leende eller utan ett skämt. Ändå misstänker jag att de, precis som du, precis som jag, när de är ensamma ilar gatorna fram med blick och minspel som säger ”du är luft för mig” och jag kan inte förstå varför det måste vara så. För det inte är snyggt med surmulna människor. På catwalken har det neutrala ansiktet en funktion, det ska ta så lite plats som möjligt. Kroppen är en klädhängare och modellen ska på sin höjd accentuera plagget. För det är kläderna som är det viktiga. I det verkliga livet så är det kläderna som ska accentuera människan, hon däremot har fritt spelrum att göra vad hon vill med sin kropp och sitt ansikte. Och då måste det finnas något roligare att hitta på än att leka horisontellt vattenpass med munnen. Har det någonsin hänt att du blivit inspirerad och upplyft av en människa som promenerat förbi med mord i blick? Ändå ser det ut som den svenska huvudstaden är befolkad av människor som balansera på en tunn lina kantad av ”vad glor du på” och ”jag kommer att sätta dolken i ryggen på dig när du gått förbi”. Jag blir nästan förbannad när jag tänker på det.

Vi skulle alla kunna vara en del av någonting vackrare. Minns du senast som du fick ett uppskattat leende på gatan? Kanske var det en tjej som tyckte att du var söt eller en kille som gillade din stil och med ett leende på läpparna uppmuntrande nickade med när du gick förbi. Hur kändes det? ganska bra, eller hur? Jag kan tänka mig att du växte ett par centimeter och att din värld blev lite ljusare. Tänk då på att varje gång du håller inne med det där leendet så berövar du mannen på gatan den harmlösa fix som skulle göra hans liv lite roligare. Det är ju inte direkt så att vi sitter på en ändlig resurs som behöver ransonering. Fan det är ju inte olja du har i käften som bara blir dyrare för varje dag och som förr eller senare kommer att ta slut. Det är ju vindkraft som viner mellan tänderna, det går att återanvända och är miljövänligt. Dessutom gör leendet dig vacker. Högt huvud, rak rygg, en blick full av självförtroende och ett leende som säger – ok jag har lite bråttom nu, men i ett annat liv så skulle säkert du och jag kunna vara polare, kommer alltid att var mer attraktivt än ett – jag ska klösa ögonen ur dig så att du inte kan se.

Bild: Livet är uppenbarligen roligare som modell för Zegna.