Män & Mode – Del II

När det kommer till upplevelsen av ett plagg har vi män en tendens att fokusera på produktens tekniska egenskaper. Inte sällan i form av prislappen. Detta fenomen återkommer tydligt inom motorjournalistiken. Hur ofta har ni läst en biltidning där det pratas om olika träslag i inredningen, känslan av läderkvalitéer eller hur olika färger kan förändra bilens intryck. Där ligger fokus kring själva upplevelsen snarare på mängden hästkrafter, topphastighet, tid 0-100 km/h eller hur mycket kärran kostar.

Stil är långt ifrån en fråga om prestanda. Det omfattar en känsla. En kavaj kan kosta lika mycket som en subventionerad miljöbil, men prislappen kan ändå aldrig beskriva känslan bakom plagget. Prislappen kan möjligtvis ge dig ångest och i värsta fall leda till skilsmässa, men känslan i super 180-ull blir inte per automatik skönare av en högre prislapp.

Den mest uppenbara reaktionen är detta måste vara något negativt, men i ett något bredare perspektiv har det tvärtom en positiv effekt. Det är viktigt att svenskar, kvinnor som män, börjar uppskatta kvalité. Hur tröttsam denna prestandafokuserade jargong än är, fyller den en viktig funktion genom att faktiskt introducera välsydda plagg för många män.

Jag är övertygad om att vikten att uppvisa medvetenhet styr hur vi män klär sig. Att framstå som stilmässigt bildad. Om de tidigare medlen var att välja rätt märken och synliga logotyper håller det på att ersättas av faktisk känsla för stil. Visst, detta rör i nuläget en ganska liten skara människor, men det intressanta är utvecklingen snarare än mängden. Varför har egentligen fotobloggar som The Sartorialist eller Face Hunter blivit så uppskattade? Svaret är enkelt. De bevakar vilka uttryck mode får framför att beordra hur de vill att modet skall se ut, något majoriteten av den kommersiella modejournalistiken fortfarande tror är receptet för framgång.

Att de betyder mycket för just herrmodet är tydligt. Istället för att behöva söka inspiration bland i modesammanhang totalt ointressanta fotbollsspelare eller avdankade hockeystjärnor visar de hur det går att använda herrmodet på ett nyskapande sätt. Jag tycker liksom Daniel skrev igår att män måste våga visa betydligt mer självförtroende i vår klädsel. Att vi måste våga ifrågasätta de regler och normer som är extremt starka inom herrmodet. Något denna typ av modejournalistik kan inspirera till.

Jag är den första på att skriva under att män inte agerar kollektivt. Vi drivs inte av samma intressen och vår klädsel styrs inte av en sjuklig besatthet av att få tjejer i säng. Varje renodlat modemagasin eller blogg för män är därför ett steg i rätt riktning, som visar att vi män har ett genuint intresse för mode utan några baktankar. Samtidigt går det inte att komma ifrån att herrmodet är färgat av den klassiska bilden av manlighet där risken att framstå som fjollig är det ultimata misslyckandet.

Även om bilden sakta förfaller, speglar detta ideal fortfarande en stor del av mäns inställning till kläder. Att män nästan måste ha en ursäkt för att bry sig om sitt yttre. Det kan vara för att se respektabel ut på jobbet, lättare få ragg på krogen eller bättre visa upp sina muskler. Det är därför oerhört glädjande att se allt fler som bara klär sig helt efter intresse och som fullständigt ignonerar vad flickvännen tycker. Män behöver inga ursäkter för att se bra ut.