Mannen gör kläderna
Gästkrönika: För en tid sen var jag på ett enormt outlet utanför Los Angeles med några studiekamrater. Influerad av vad som enligt samtliga svenska modetidningar och bloggar skulle vara sommarens grej plockade jag inne i Ralph Lauren-butiken på mig en lila cashmere crewneck, ett par gröna manchesterbyxor, ett röd/blått bälte som såg ut som en slips samt en persikofärgad button down-skjorta med vita ränder. Plagg som skulle göra mig oerhört preppy.
Jag fick snabbt hjälp att komma in i en rymlig provhytt där det spelades typisk amerikansk hissmusik. Efter att ha krängt på sig hela ensemblen och kollat sig själv i spegeln kommer reaktionen: Va fan? Det känns helt fel, jag ser ut som en vandrande neonfärgad reklamskylt från Times Square. Det är helt enkelt inte jag. Min kropp, min frisyr, min ålder, min utstrålning, inget av mig kunde bära upp det jag hade på mig vid tillfället.
Hade jag varit en 46 årig godsägare från Lancaster med lockigt hår i nacken eller en societetsstudent från Princeton som på fritiden ägnar sig åt rodd hade kläderna jag nu hade på mig varit som handen i handsken. Men nu är jag en 26 årig utbytesstudent i statsvetenskap som lever på CSN och har jobbat som bartender de senaste sex somrarna för att då och då kunna unna mig ett par Acne Jeans eller en kavaj från Filippa K.
Jag menar att det helt enkelt krävs en viss typ av person för att kunna bära upp en viss typ av kläder. När det gäller preppymodet och godsägare har jag sedan länge tänkt på varför stora delar av den manliga publiken kring Stureplan eller Malmö Nation i Lund väljer att klä sig som 50-åriga gubbar? Rävjaktsjackorna, de rutiga halsdukarna från Burberry, bruna Manchesterbyxor och rosa skjortor, hallå? Jag kan se att det skulle kunna passa på en äldre herre men inte en 22-årig student i företagsekonomi. Anledningen är att den äldre herren har erfarenhet, visdom och respekt som hjälper honom att bära upp dessa plagg, Det är mannen som gör kläderna och inte tvärtom.
Så efter att jag gett upp där i provhytten och snällt lämnat tillbaka rubbet till den övertrevliga expediten kommer frågan, men vem är då jag? Vilka kläder kan jag bära upp just nu i denna stund?
Svaret kommer när jag senare på dagen i studenrummets lugna vrå öppnar min garderobsdörr och synar mina ägodelar. Jag är en snäv kostymkille som passar i grått, svart, vitt och blått. När jag känner mig lite crazy så kan jag sträcka mig till en färgglad slips eller bälte som bryter av men roligare än så blir det inte. Nu har inte jag som mål i livet att kunna bära upp ett par gröna chinos till en rosa skjorta jag kommer nog alltid trivas i blåa och gråa nyanser. Men min poäng som uppenbarades där i provhytten på Ralph Lauren utanför Los Angeles är att vissa stilar kräver en viss ålder, en viss livserfarenhet och respekt för att man på allvar ska kunna se sig själv i spegeln och säga att, det här är jag.
Samuel Garlöv, upphovsman bakom nya modebloggen Industribolaget
Foto: Olof Enckell
